I SvD: ”Enkät visar tydligt förtryck i Stockholms förorter”

Artikeln ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet.
____

Debatten om diskriminering, förtryck och våld i hederns namn rasade återigen under förra året. Nu har vi kommit så långt att inte bara svenskarna som har flyttat ifrån våra könssegregerade så kallade invandrartäta förorter där männen dominerar stadsbilden utan flera progressiva invandrarkvinnor uttryckte också längtan efter att flytta därifrån. Dessa kvinnor känner sig bevakade av religiösa kyskhetsvakter vilka kontrollerar kvinnors klädsel och skapar en atmosfär där kvinnor inte känner sig välkomna på offentliga platser, inte ens på caféer.

Efter Carin Götblads senaste (2014) utredning som hon gjorde på regeringens uppdrag vet vi att över 100 000 ungdomar i Sverige växer upp med begränsningar, kontroll och i vissa fall hot och våld i hederns namn (år 2009 låg siffran på 70 000). Som varje år i januari högtidlighåller vi nu också minnet av Fadime Sahindal som innan hon mördades av sin far gjorde enastående insatser för ”invandrartjejers lika rättigheter” som hon brukade beskriva sin kamp. Vi i föreningen Varken hora eller kuvad var intresserade av en uppdatering om ”invandrartjejers” situation idag och därför har vi genomfört en studie där 1100 ungdomar i vissa segregerade områden fått svara på en enkät.

Vi ville veta hur deras liv ser ut och vilka begränsningar de eventuellt lever under. De som svarat på enkäten är mellan 12 och 18 år och bor i olika förorter runt Stockholm. Resultatet är en tydlig indikator på diskriminering och förtryck i hederns namn från dessa socialt utsatta förorter.

Vår studie visar bland annat att 81 procent av killarna som svarar i studien menar att de har ett ansvar för sina systrar och att de måste beter sig på ett ”bra” sätt som inte drar skam över familjen. Den visar också att 83 procent av tjejerna i vår studie inte får ha killkompisar och att 73 procent av tjejerna inte får inleda kärleksrelationer innan de gifter sig. 28 procent av tjejerna upplever att de kontrolleras ”mycket hårt” av sina manliga släktingar och föräldrar. Allt detta är tydliga indikationer på att dessa ungdomar, både flickor och pojkar, lever i en hederskontext och att detta är extra påtagligt bland flickorna. När det gäller fritidsaktiviteter och sport där killar är med, både i skolan och utanför, får 56 procent av flickorna inte alls delta. 43 procent får inte delta i simning.

Därför är det brådskande att agera mot den diskriminerande sociala kontrollen som ungdomar utsätts för. Det handlar om att garantera att de framsteg som den svenska feministiska rörelsen har gjort under över hundra år ska gälla alla, framförallt barn och kvinnor, och även dem som bor i förorten. De krav på lika rättigheter som Fadime beskrev år 2001 är ännu idag långt ifrån uppfyllda. Ungdomars liv begränsas ännu idag i namn av religioner, traditioner och kulturer liksom på Fadimes tid. En del av dem rymmer från hemmet, en del gifts bort och några ”faller” från balkonger där vi saknar forskning och ordentliga utredningar.

Ska vi ha lika rättigheter för alla, då behöver vår feministiska regering driva en jämställdhetspolitik som inkluderar våra könssegregerade förorter. Efter 14 år av Fadime-debatter och stora satsningar på akuta åtgärder för att rädda de redan hotade flickorna, kan vi inte förvänta oss att heders- och kyskhetskontrollen upphör. Insatser behövs ännu mer än tidigare och de bör riktas till skolan, SFI och speciellt till de grupper vilka samlas i manliga föreningar och religiösa samfund och odlar hederskulturer.

Sverige står inför stora och nya utmaningar med människor som flyr från länder där kvinnoförtrycket är lagligt och sanktioneras av familjerna, samhället och det juridiska och politiska systemet. När flyktingar kommer från olika könssegregerade samhällen är det extra viktigt att insatser för jämställdhet kommer igång. Annars är det sannolikt att siffran för de 100 000 diskriminerade ungdomar som det idag handlar om, kommer att stiga på nytt vid nästa utredningstillfälle. Det är nödvändigt och akut med en nationell handlingsplan liksom handlingsplaner för alla skolor, socialtjänsten, Migrationsverket och asylmottagningarna om rättighetsetiketter, demokrati och respekten för kvinnors och barns rättigheter.

Amineh Kakabaveh 

ordförande i föreningen Varken Hora eller Kuvad

Om hotande inbördeskrig i Turkiet

I skuggan av flyktinguppgörelsen blundar nu EU och Sverige för den ytterst oroande utvecklingen i Turkiet. Samtidigt som Turkiet förmåtts att som Natomedlem motvilligt upplåta baser åt USA för att bekämpa IS/Daesh har turkiska säkerhetstjänsten låtit jihadister från IS/Daesh passera genom landet på väg till krigsskådeplatser i Syrien.

När journalisterna Can Dundar och Erdem Gul vid dagstidningen Cumhuryet avslöjade att den turkiska säkerhetstjänsten försökt smuggla vapen och ammunition till IS/Daesh blev de arresterade. De är inte de enda journalister som fängslats för att publicerat regeringskritik.

När det prokurdiska partiet HDP:s ledare i Turkiets parlamentet ger uttryck för sin åsikt att de anser att kurderna bör få visst självstyre i de kurdiska delarna av landet anklagas han av president Erdogan för landsförräderi och ”lagbrott” och kräver att HDP:s ledare skall berövas sin parlamentariska immunitet.

Vid flera tillfällen under det gångna året har HDP:s kontor och partilokaler utsatts för omfattande angrepp. Myndigheterna har därvid visat ett lamt intresse för att skydda HDP.

Denna utveckling är en följd av president Erdogans strävan att göra sig till president med utvidgade maktbefogenheter – till att bli s.k. exekutiv president.

Under 2015 ägde förhandlingar rum mellan PKK och regeringen. PKK hade utlyst en vapenvila. Det rådde ett relativt lugn. Vid förhandlingarna var regeringen och PKK överens om en rad principer om hur man skulle gå vidare. Detta var det s.k. Dolmabahce-avtalet från den 28 februari. En vecka därefter skulle en övervakningskommitté utses. Detta avtal skulle offentliggöras vid Newroz-firandet (kurdiska nyåret) i Diyarbakir den 21 mars 2015.

Under ett första möte skulle parterna under överinseende av övervakningskommittén komma överens om en officiella inledning av en fredsdialog. PKK:s ledare Abdullah Öcalan skulle vända sig till den kurdiska rörelsen och begära att man samlade sig till kongress för att fatta beslut om deltagande i en demokratisk politisk utveckling och lägga ned den väpnade kampen.

I mars förra året tilläts inte övervakningskommittén att delta som planerat. Erdogan förklarade att ”det finns ingen tabell, ingen överenskommelse, några sidor, ingen övervakningskommittén, och inget kurdiskt problem”. Fredsprocessen lades på is och fick ett blodig slut.

I valet i juni 2015 stärkte HDP sin parlamentariska ställning markant och fick 80 mandat i parlamentet. Efter valet arresterades och fängslades deras politiker, journalister och flera tidningar och tv-kanaler som kritiserade AKP och Erdoğan blev stängda.  Det politiska våldet ökade. 138 medlemmar och sympatisörer av HDP dödades i de blodiga attackerna i Diyarbakir, Suruc och Ankara. Detta på grund av Erdogans planer på att ändra grundlagen i syfte att utöka sina maktbefogenheter.

Erdogan inledde denna maktsträvan genom att i kommande val försöka skaffa sig egen majoritet i parlamentet. Ungefär samtidigt började kurderna i Syriska Kurdistan – Rojava att göra kraftigt och framgångsrikt motstånd mot IS/Daesh, men behövde allt tänkbart stöd för att försvara sig och gå vidare i sin kamp. Turkiet förhindrade därvid kurderna från gränsen mellan Turkiet och Irakiska Kurdistan att passera för att komma de syriska kurderna till hjälp. Istället startade Turkiet omfattande bombningar av PKK i Qandil-bergen i Irakiska Kurdistan.

Idag har kriget återupptagits. Hittills har totalt 342 civila, närmare 400 ur PKK-gerillan, turkiska soldater och poliser dödats. Den kurdiska delen av Turkiet har förvandlats till en krigszon. 54 gånger har turkiska myndigheter proklamerat undantagstillstånd i 18 städer, dvs. infört ett belägringstillstånd utan rättslig grund. Detta har påverkat 1,5 miljoner människors situation. Deras redan svåra ekonomiska, sociala och sanitära förhållanden förvärras. Tillgången till el och vatten fungerar inte. Apotek och livsmedelsbutiker tvingas stänga.

Den turkiska regeringens utmanande och turknationalistiska politik riskerar att leda till en radikalisering, som kan få mycket negativa effekter för den redan svåra och komplicerade situationen i Mellanöstern. Både radikaliseringen till stöd för IS/Daesh och den till stöd för PKK kommer med stor sannolikhet att öka, medan möjligheterna till fred minskar.

Det torde idag vara uppenbart att situation i Mellanöstern inte lämnar EU och Europa opåverkat. Kurderna måste få sina demokratiska och kulturella rättigheter tillgodosedda och parterna i konflikten mellan den turkiska staten och PKK måste till förhandlingsbordet. EU kan inte undslippa sin del av ansvaret, sticka huvudet i sanden och gömma sig bakom ett förlegat beslut att terrorstämpla PKK, fattat i en situation som inte längre föreligger – ett beslut som idag förhindrar EU att skapa möjligheter för fredsförhandlingar och i slutändan knappast är till någon för folken i Europa.

”Dags för feministisk regering att agera”

Artikeln ursprungligen publicerad av SvD.

_____

Under sommaren och i början av hösten har en debatt om kvinnors liv och förutsättningar i socialt utsatta förorter ägt rum. Sedan dess har jämställdhetsminister Åsa Regnér tagit initiativ till en fördjupad dialog med kvinnorörelsen. Vi är förstås glada över att statsrådet vill ta del av våra erfarenheter och åsikter, men regeringen måste också våga ställa krav och lägga fram konkreta förslag på åtgärder.

I sommarens debatt har röster som inte vanligtvis kommer till tals fått utrymme, röster som kunnat berätta om hur den religiösa radikaliseringen i vissa förorter leder till social kontroll av flickor och kvinnor. Berättelserna handlar om killar och män som kontrollerar att kvinnor lever enligt särskilda regler. Till exempel har vi fått höra om normer för vad man får köpa i en affär och inte eller hur man får klä sig. Många vittnar också om hur grannar spionerar genom fönstren på flickor för att kolla vilken tid de kommer hem på kvällen. Tidpunkten för hemkomsten anses avgörande för huru­vida flickorna är ”bra flickor” eller ”dåliga flickor”.

För många flickor är tillgången till utbildning, arbete, inflytande och fritid starkt begränsad sam­tidigt som de inte ges rätt till sin sexualitet. Små pojkar lär sig tidigt att kontrollera flickor i sin omgivning och det är inte ovanligt att flickor i 12-årsåldern får höra från jämnåriga pojkar på skolgården hur de förväntas bete sig.

Nu kräver vi att regeringen agerar för att stoppa det psykiska och fysiska förtryck mot flickor och kvinnor som pågår varje dag. Vi uppskattar regeringens vilja till dialog och samverkan med kvinnorörelsen, men det räcker inte att bara prata om vad som behö­ver göras, de förslag som gång på gång förts fram måste också realiseras.

1. Villkora stödet till trossamfund. Inga skatte­pengar ska gå till trossamfund som uppmuntrar kvinnodiskriminering, homofobi, transfobi eller könsapartheid. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke har utlovat en utredning som ska se över stödet till trossamfund. Men behövs verkligen en utredning för att kunna ställa krav på att den som får anslag från staten också ska ställa sig bakom mänskliga rättigheter? Kontrollerna av tros­samfunden måste skärpas.

2. Förhindra att vi får fler balkongflickor. Vi har upprepade gånger krävt att regeringen ska kart­lägga förekomsten av balkongflickor, det vill säga flickor som knuffats eller tvingats hoppa från balkonger för att de anses ha svärtat sina familjers ­heder. Högsta domstolen har bekräftat att balkongflickorna förekommer, men för att kunna ta reda på hur många självmord som egentligen är maskerade mord krävs en ordentlig kartläggning. Kraftfulla insat­ser behövs för att förhindra att fler flickor utsätts.

3. Insatser för alla kvinnors ekonomiska självständighet. Den viktigaste åtgärden för att motarbeta kvinnoförtryck är att öka kvinnors ekonomiska självständighet, eftersom det är mycket svårare att kontrollera en människa som har sin egen inkomst. Egen försörjning möjliggör också för kvinnor att lämna destruktiva eller dysfunktionella relationer. För att fler kvinnor i socialt utsatta förorter ska ­kunna bli ekonomiskt självständiga krävs utbildning och stöd, men också starka incitament. Föräldra­försäkring, försörjningsstöd och andra bidrag ­måste utformas på ett sätt som sänker trösklarna för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden. Många kvinnor bär också en idé om att få starta egna företag eller kooperativ, men behöver stöd och tillgång till rätt verktyg för att kunna uppnå sin potential.

4. Ökat stöd till kvinnorörelsen. Kvinnorörelsen har den största erfarenheten och kompetensen om att sprida information om kvinnors situation, status och rättigheter. Denna kompetens bör tas tillvara även i mottagandet av nyanlända män och kvinnor. Men för att kvinnorörelsen ska kunna ta sig an ett sådant uppdrag krävs ett större statligt stöd. Kvinno­rörelsens samlade stöd omfattar i dag dryga 70 miljoner kronor per år. Det kan jämföras med de dryga 700 miljoner som årligen går till religiösa samfund eller de dryga 2 miljarder som årligen ­avsätts till idrottsrörelsen. Kvinnorörelsen skulle, med större resurser, ha möjlighet att delta mer i integrations­arbetet.

En feministisk förortspolitik kräver ansvar och handling. Det är viktigt med dialog, men samarbete och förankring får aldrig bli en ursäkt för att dröja med eller inte genomföra viktiga men kontroversiella åtgärder. De flickor och kvinnor som utsätts för hedersförtryck i våra förorter blir inte hjälpta av utredningar och remissrundor. Våra fyra krav har framförts många gånger förut, även inom ramen för regeringens egna utredningar om hedersrelaterat våld och förtryck. Nu krävs det att den feministiska regeringen går vidare till handling.

Amineh Kakabaveh

ordförande Varken hora eller kuvad

Clara Berglund

ordförande Sveriges kvinnolobby

Gulan Avci

ordförande Liberala kvinnor

Carina Ohlsson

ordförande S-kvinnor

Gunilla Hjelm

ordförande Centerkvinnorna

Vägra bära slöja i Iran

Artikeln ursprungligen publicerad på SVT Opinion.

____________

Det sägs ofta att handel och utbyte med diktaturer främjar demokrati och mänskliga rättigheter.

Det finns i högsta grad anledning att betvivla den tesen.

Vi har inte sett några förändringar alls i länder som Saudiarabien, Iran, Turkiet med flera länder.

Aktuellt just nu är Sveriges handelsutbyte med Iran.

Vilka effekter har det långvariga handelsutbytet med Iran haft på utvecklingen där när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter?

När Mahmoud Ahmedinejad ersattes av Hassan Rouhani på presidentposten i Iran trodde tydligen en del att det inträffat en förändring till det bättre – att respekten för mänskliga och demokratiska rättigheter ökat.

Det är helt fel.

Att låta Irans president Hassan Rouhani framstå som en bättre president än sin företrädare är bara en av regimens manipulationer.

Tidigare ersattes den brutale presidenten Rafsanjani av president Khatami, som utmålades som lite mer liberal, men någon förändring blev det inte.

Det blev ”business as usual” – Iran fortsatte att mörda, fängsla, tortera oppositionella medborgare – främst fackligt aktiva, journalister, författare, konstnärer, kvinnor, kurder, andra minoritet och intellektuella.

Framträdande fackföreningsledare som sitter i det fruktade Evinfängelset är bland andra Jafar Azimzadeh för att han försökt arrangera en enkel förstamaj-demonstration.

Fackliga aktivister som Behnam Ebrahimzadeh och Rasoul Bodaghi har efter påhittade anklagelser fått ytterligare åtta respektive tre års fängelse.

Den välkände fackföreningsledaren Muhmud Salahi har åter spärrats in i Evin-fängelset trots att han är mycket svårt sjuk. ITUC och LO har förgäves protesterat dessa domar.

Kvinnornas situation i Iran är under all kritik. Att vara kvinna i Iran under i den islamiska regimen innebär förtryck dagligen och stundligen.

Det innebär begränsad rörelsefrihet, påtvingad uniform klädsel, underordning under mannen i alla sammanhang, diskriminerad i lagstiftning och rättspraxis.

Det finns en föreställning om att om man gör affärer med förtryckarregimer kan regimerna komma på bättre tankar. Och, naturligtvis, vill den iranska regimen göra affärer med andra länder, inte minst Sverige.

Goda affärer med Sverige betyder ekonomiska framgångar och ökad prestige.

Svenskt näringsliv är naturligtvis, som alltid, intresserat av att göra affärer.

Men hur är det med vår regering – eller alla våra regeringar som vi haft i Sverige sedan shahen av Iran, Shah Mohammad Reza Pahlavi, störtades 1979.

Vad har de velat? Alla har talat om att föra en så kallad kritisk dialog och göra affärer med Iran. Och affärer har det blivit, men ingen ökad respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.

Idag reser vår näringsminister, Mikael Damberg (S), till Iran tillsammans med det svenska näringslivets representanter för ett tvådagarsbesök.

I delegationen ingår måhända kvinnor.

Det är min förhoppning att näringsminister Damberg som delegationsledare inte går med att dessa ska bära slöja, som utrikesminister Anna Lindh, gjorde.

Varför skall en kvinna som representerar Sverige bära den politiska uniformen  – uppträda som något annat än det hon är?

Det är att godta och anpassa sig till den könsapartheid som finns i Iran.

Det handlar inte heller om att respektera någon annans kultur, som näringsminister Mikael Damberg (S) sa under vår debatt i riksdagens kammaren den 20 november 2015.

Det är att acceptera förtryck!

Den feministiska utrikespolitiken måste också gälla länder i Mellanöstern, Gulfstaterna, Saudiarabien med flera.

I mer än 35 år har förtrycket pågått i Iran.

Vi hoppas att detta svenska delegationsbesök i Iran innebär förbättringar av respekten för mänskliga och demokratiska rättigheter och inte slutar som tidigare – med ”business as usual”.

Amineh Kakabaveh (V)

Tre debattinlägg

Vill vi ha ett samhälle med könsapartheid? (Metro)

Tusentals barn och ungdomar i Sverige är utsatta för någon form av hedersförtryck. Att blunda för den siffran är rasistiskt, skriver Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad. Nu vill hon se en feministisk inrikespolitik som även omfattar människor i förorten.

___

Förortens kvinnor är varken kuvade eller horor (Nyheter24)

Amineh Kakabaveh: ”Våra kritikers anklagelser mot oss förortsfeminister om att ‘underblåsa rasistiska strömningar i samhället’ är absurda”.

___

”Vi kräver nollvision för oskuldsintyg” (SVT Opinion)

”Vi menar att vårdcentraler som utfärdar oskuldsintyg bör bli av med sina avtal med landstingen och regionerna”, skriver Amineh Kakabaveh (V)
___

Ett tack (och min syn på debatten som följt)

Vänner,
Ett varmt tack för det massiva stöd som jag fått under de senaste veckorna. Mothuggen har varit många, men framförallt vill jag ödmjukt tacka för alla positiva kommentarer. Det värmer.

Vi är säkerligen en majoritet i Vänsterpartiet som tycker att det är bedrövligt att alla medier skriver och kritiserar oss för att vi har varit fega och inte tagit/tar ställning för vissa förorters  utsatta kvinnor och ungdomar så att de också ska få samma rättigheter som den övriga befolkningen.

Som jag har skrivit tidigare –  det går faktiskt, att ha en ideologisk debatt med politiska motståndarna men inte med fundamentalistiska krafter som är demokratins motståndare. Dessa krafter är dessutom särskilt motståndare till kvinnor, varför detta är en viktig feministisk fråga. För kvinnors och barns rättigheter är grundläggande demokratiska rättigheter oavsett om det gäller en eller 100 000 medborgare. I mina debattartiklar har jag i första hand fört mina systrars talan, de som varje dag lever under ett särskilt patriarkalt tryck. Jag har suttit med tårar i ögon när jag läst mejl, sms och chattat med kvinnor och flickor som jag företrätt och hjälpt under de senaste tio åren och som upplevt tortyrliknade upplevelser och situationer. Många av dessa kvinnor i Sverige kommer tyvärr att leva resten av sina liv med trauman.

Många av dem är inte ens födda i någon särskilt religiös familj men upplever tortyr p.g.a. trycket från familjerna och omgivningen. Så kom inte och läxa upp mig – dessa kvinnor och flickor är också representativa för orten och Sverige. Nej, jag är inte ett dugg rädd vare sig för dessa krafter eller för vad några i mitt parti säger. Däremot är jag rädd att dessa kvinnor kommer att tystas ned och framöver inte vågar berätta öppet. Jag är också rädd att fundamentalisterna och rasisterna ökar sitt stöd ytterligare när makthavare inte vågar göra något konkret åt problemet. Min kamp är riktad mot både de som försöker att utnyttja debatten för rasistiska motiv, men även de som bortser från det förtryck jag talar om.

För övrigt, vi i Vänsterpartiet blev ett feministiskt parti när välfärden var ännu starkare då än vad den är nu. Idag kämpar vänstern med rätta för att upprätthålla, utveckla och återuppbygga välfärden. Det kommer naturligtvis bli ett nödvändigt lyft för socioekonomiskt utsatta områden. Men tyvärr kommer det knappast räcka för att motverka fundamentalistiska krafter som hämtar näring ur patriarkala strukturer, inte sällan i olika religioners namn. Det krävs helt enkelt en djupare förståelse för det specifika förtryck som jag har försökt att lyfta i mina debattartiklar. Med två tankar i huvudet samtidigt, där vi motverkar alla former av rasism, samtidigt som vi pratar om problem som jag ser regelbundet i socioekonomiskt utsatta områden, tror och hoppas jag att vi kommer en bit på vägen.

Två förortsfeministiska inlägg

Först publicerades min artikel I förorten växer männens diktatur av Expressen Debatt. Efter en viss debatt och uppståndelse valde Dagens ETC att skriva om de efterföljande diskussionerna. Igår publicerades så även en replik på repliken av nio kvinnor från förorten, Att vara tyst om förtrycket är rasistiskt.