Ett tack (och min syn på debatten som följt)

Vänner,
Ett varmt tack för det massiva stöd som jag fått under de senaste veckorna. Mothuggen har varit många, men framförallt vill jag ödmjukt tacka för alla positiva kommentarer. Det värmer.

Vi är säkerligen en majoritet i Vänsterpartiet som tycker att det är bedrövligt att alla medier skriver och kritiserar oss för att vi har varit fega och inte tagit/tar ställning för vissa förorters  utsatta kvinnor och ungdomar så att de också ska få samma rättigheter som den övriga befolkningen.

Som jag har skrivit tidigare –  det går faktiskt, att ha en ideologisk debatt med politiska motståndarna men inte med fundamentalistiska krafter som är demokratins motståndare. Dessa krafter är dessutom särskilt motståndare till kvinnor, varför detta är en viktig feministisk fråga. För kvinnors och barns rättigheter är grundläggande demokratiska rättigheter oavsett om det gäller en eller 100 000 medborgare. I mina debattartiklar har jag i första hand fört mina systrars talan, de som varje dag lever under ett särskilt patriarkalt tryck. Jag har suttit med tårar i ögon när jag läst mejl, sms och chattat med kvinnor och flickor som jag företrätt och hjälpt under de senaste tio åren och som upplevt tortyrliknade upplevelser och situationer. Många av dessa kvinnor i Sverige kommer tyvärr att leva resten av sina liv med trauman.

Många av dem är inte ens födda i någon särskilt religiös familj men upplever tortyr p.g.a. trycket från familjerna och omgivningen. Så kom inte och läxa upp mig – dessa kvinnor och flickor är också representativa för orten och Sverige. Nej, jag är inte ett dugg rädd vare sig för dessa krafter eller för vad några i mitt parti säger. Däremot är jag rädd att dessa kvinnor kommer att tystas ned och framöver inte vågar berätta öppet. Jag är också rädd att fundamentalisterna och rasisterna ökar sitt stöd ytterligare när makthavare inte vågar göra något konkret åt problemet. Min kamp är riktad mot både de som försöker att utnyttja debatten för rasistiska motiv, men även de som bortser från det förtryck jag talar om.

För övrigt, vi i Vänsterpartiet blev ett feministiskt parti när välfärden var ännu starkare då än vad den är nu. Idag kämpar vänstern med rätta för att upprätthålla, utveckla och återuppbygga välfärden. Det kommer naturligtvis bli ett nödvändigt lyft för socioekonomiskt utsatta områden. Men tyvärr kommer det knappast räcka för att motverka fundamentalistiska krafter som hämtar näring ur patriarkala strukturer, inte sällan i olika religioners namn. Det krävs helt enkelt en djupare förståelse för det specifika förtryck som jag har försökt att lyfta i mina debattartiklar. Med två tankar i huvudet samtidigt, där vi motverkar alla former av rasism, samtidigt som vi pratar om problem som jag ser regelbundet i socioekonomiskt utsatta områden, tror och hoppas jag att vi kommer en bit på vägen.

Två förortsfeministiska inlägg

Först publicerades min artikel I förorten växer männens diktatur av Expressen Debatt. Efter en viss debatt och uppståndelse valde Dagens ETC att skriva om de efterföljande diskussionerna. Igår publicerades så även en replik på repliken av nio kvinnor från förorten, Att vara tyst om förtrycket är rasistiskt.

Kvinnliga peshmergas har en dubbel kamp

Artikeln ursprungligen publicerad av Expressen.
______________

Kobane i norra Syrien är den första staden där kurdiska styrkor med stöd av stridande kurdiska kvinnor, peshmergakrigare, lyckats driva ut Islamiska staten (IS). De stridande kvinnorna för en dubbel kamp. Att driva IS terror från regionen handlar också om ett viktigt steg i en kamp för lika rättigheter mellan könen, en kamp mot traditionella och religiösa patriarkala föreställningar.

Jag kommer ihåg hur tufft det var att vara en tonåring i Kurdistan Iran.

Man har inte bara regimen, som avrättar, fängslar eller dödar emot sig utan även familjen och samhället.

Innan kvinnliga peshmerga fanns var förtrycket mot kvinnorna mycket hårdare inom familjerna. När de första kvinnliga peshmerga beväpnades i Kurdistan Iran strax efter revolutionen 79, hade man inte respekt alls för kvinnor och unga flickor.

Jag var en av dem som anslöt mig till den socialistiska prokurdiska rörelsen Komalah för att bli peshmerga. Sedan dess har kvinnor på flera håll, i Rojava, Kurdistan Turkiet och Kurdistan Irak gjort som oss och blivit peshmerga.

Att vara gerilla som tjej i Mellanöstern är en kulturrevolution.

I Rojava i Syrien är fler än en tredjedel, ungefär 15 000, av kurdiska YPG:s (Folkets försvarsenheter) gerilla kvinnor. Inom PKK-rebellerna (Kurdernas arbetarparti), som bland annat slåss i Kurdistan i Irak mot IS är ungefär hälften av de stridande kvinnor.

Att kvinnor bekämpar IS-terrorister är speciellt. Om en man blir mördad av en kvinna i jihad hamnar han nämligen i helvetet, enligt IS tolkning av Koranen.

Det finns även peshmergasoldater som motsätter sig att kvinnor deltar i strid. Männen har bland kurderna av tradition varit familjens överhuvuden. Männen i Mellanöstern liksom flera andra länder i världen har av tradition varit familjens överhuvuden. De har bestämt när kvinnorna får lämna sina hem och vilka de får gifta sig med.

Men den senaste tiden har detta börjat ifrågasättas, inte minst av kvinnorna själva. Det som just nu pågår är inte bara ett krig mot de brutala kvinnofientliga islamisterna i IS, utan även en feministisk frihetskamp.

Därför blir jag som många andra så förbannad när jag pratar med en del ungdomar i förorterna här i Sverige, som försvarar de som åker härifrån för att strida för IS.

”Det klart man vill kriga för att befria sitt land”, säger de. Men vems land? undrar jag.

När man vill förminska religionens avgörande roll för Is, pratar man i stället om att försvara ett land. För kvinnor handlar det om grundläggande rättigheter, rätten att kunna vara en människa på lika villkor som en man.

Det är våra barn som åker och krigar för dessa sekteristiska jihadister.

Sverige borde reagera mycket starkare.

IS kämpar inte för en nation, de för ett fruktansvärt krig mot alla minoriteter de möter – kurder, armenier, syrianer och assyrier, och andra muslimer som är mest utsatta.

Att Sverige inte tar problemet på allvar blev inte minst tydligt i veckans ”Uppdrag granskning”, som visar hur skattemedel i kulturens och idrottens namn absurt nog använts i helt annat syfte – för att rekrytera ungdomar till jihadister och IS.

Tusentals kvinnor och barn har bevittnat och själva utsatts för ofattbara grymheter av Is och andra jihadist grupper. Kvinnorna våldtas och tas som slavar om de inte dödas.

Därför finns stora förväntningar på Sverige, EU och FN att se till att riktade insatser finns för att stödja IS offer som är kvinnor och barn i Syrien – Kobane och i Norra Irak, men också Boko Harams offer i Nigeria.

I går träffade jag Asya Abdullah, det kvinnliga språkröret för Demokratiska unionspartiet (PYD) som styr i Kobane och Rojava i Syrien.

Hon var i Stockholm och berättade om hur de i området lyckats skapa politiska och civila folkråd, som även har kvinnliga ledare. Det är unikt i Mellanöstern, och kanske kan det bringa lite hopp.

Hon framförde en önskan om att Sveriges bistånd till Syrien skulle nå även dessa delar, bland annat för återuppbyggnad av Kobane, och att den svenska regeringen och EU ska erkänna Rojava i Syrien. Det är en förutsättning för trygghet för de minoriteter som lever i denna del av Syrien. Eftersom Ryssland, EU och länderna i Mellanöstern visat sin oförmåga i att hjälpa till att lösa problemet måste fredsinitiativet komma från något annat håll. Omvärlden är skyldig att lösa konflikterna i Syrien, Irak och Mellanöstern innan terrorn sprider sig till fler länder. Sverige och andra fredsfrämjande länder skulle kunna ha en aktivt fredsmäklande roll. Världen behöver välstånd och fred och inte fler flyktingar.

Amineh Kakabaveh,

(V) kvinnorättsaktivist och tidigare peshmerga

Fyra riksdagsledamöter: USA går fel väg i Venezuela-konflikten

Artikeln ursprungligen publicerad av Dagens Arena.
_____________________

Den senare tidens islossning mellan USA och Kuba visar vad som blir möjligt när dialog ersätter konfrontation. USA bör ta samma väg i Venezuela-konflikten, skriver ledamöterna Aminen Kakabaveh (V), Valter Mutt, Jan Lindholm och Marco Venegas (MP).

Den 9 mars förklarade president Obama att Venezuela utgör ”ett osedvanligt och utomordentligt hot mot USA:s nationella säkerhet”.

Sådana uttalanden har ofta föregått USA:s militära aktioner, som till exempel Irakkriget 2003 och interventionen i Panama 1989. Inte att förglömma de CIA-stödda kupperna mot folkvalda regeringar i Chile 1973, Indonesien 1965, Guatemala 1954 och Iran 1953

Venezuela är befolkningsmässigt tio gånger mindre än USA och vad gäller militär slagkraft spelar länderna i skilda divisioner. Den nordamerikanska jätten står för nästan hälften av världens samlade militärutgifter. Venezuela ”hotar” förmodligen USA i samma utsträckning som Luxemburg utgör ett säkerhetshot mot Sverige.

Sedan historiens morgon har stormakter påstått sig vara hotade av små länder i sin närhet och med dessa ”hot” som förevändning strävat efter att ytterligare utvidga sin intressesfär.

FN-stadgan ger emellertid inte utrymme för stormakter att hålla sig med ”bakgårdar” där de kan styra och ställa efter eget behag. Och inte heller USA:s konstitution ger något sådant utrymme, följdriktigt nog med tanke på att grundlagsfäderna stod i spetsen för ett anti-imperialistiskt befrielsekrig.

Den sydamerikanska unionen UNASUR, de latinamerikanska och karibiska ländernas gemenskap CELAC och de amerikanska staternas organisation OAS tar alla avstånd från Vita husets agerande och uppmanar Obama-administrationen att istället inleda en dialog med Venezuela. UNASUR framhåller respekt för nationernas självbestämmande som grundförutsättning för en fredlig och demokratisk utveckling i regionen.

Latinamerika har de senaste 20 åren visat att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter uppnås och förstärks med fredliga medel och i dialog. Fred i El Salvador och Guatemala, för att nämna ett par exempel, uppnåddes tack vare att två oförsonliga parter valde förhandlingsbordet istället för fortsatt konflikt. Fredssamtalen i Havanna mellan Colombias regering och FARC-gerillan är det senaste exemplet på att Latinamerika vill och kan lösa sina konflikter genom dialog.

Den senaste tidens utveckling i Venezuela ger anledning till oro. Det är avgörande att rättsstaten inte försvagas och att omvärlden stödjer en aktiv dialog i Venezuela kring respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer; uppmuntran till väpnat uppror riskerar, däremot, att destabilisera hela regionen och undergräva de trevande framstegen i fredsprocessen i Colombia samt äventyra många års demokratiarbete i regionen där även Sverige varit delaktigt.

De pågående konflikterna och krigen i Mellanöstern med hundratusentals dödade, miljoner flyktingar och sönderfallande stater åskådliggör med förfärande tydlighet vart militär intervention utifrån kan leda. Ingen i Latinamerika vill tillbaka till de mörka 1970- och 80-talen med militärkupper, invasioner och krig.

Sverige bör i FN och i andra internationella fora uppmana USA att stödja den UNASUR-ledda dialogen i Venezuela mellan regeringen och oppositionen. Islossningen under senare tid mellan USA och Kuba visar vad som blir möjligt när dialog ersätter konfrontation.

Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot (V)
Jan Lindholm, riksdagsledamot (MP)
Valter Mutt, riksdagsledamot (MP)
Marco Venegas, riksdagsledamot (MP)

Angående landskampen mot Iran

… har jag skrivit en debattartikel på SVT Opinion som går att läsa här.

Ställ in vänskapsmatchen mot Iran

Artikeln även publicerad på Aftonbladet.

_____________________

Den 31 mars ska Sverige spela en vänskapsmatch i fotboll mot Iran på Friends Arena. En stor del av de iranier som bor i Sverige har flytt från förföljelse och förtryck. Samtidigt ser den iranska regimen ett evenemang som detta som en möjlighet att putsa sitt renommé och bli accepterad av omvärlden. Klädsamt medger Svenska Fotbollförbundets (SvFF) ordförande Karl Erik Nilsson att man i förbundet ”naturligtvis är medvetna om att det finns stora utmaningar i Iran kring frågor som är fullständigt självklara för oss i vårt samhälle”.

Men vad menar Nilsson? Vem är det som utmanas i Iran och vad innebär det att iranska fotbollsspelare kommer till Sverige? Hur ska de tusentals iranska kvinnor som i dag lever i Sverige som flyktingar undan regimens kvinnoförtryck, uppfatta att detta? Har syraattackerna mot kvinnors ansikten i Esfahan något med dessa utmaningar att göra? Är det hängningarna av Saman Naseem och fyra andra kurdiska politiska aktivister som avses med utmaningar?

Talet om ”utmaningar” är jargong avsedd att släta över att här finns en så het potatis att inte ens asbesthandskar räcker om man ska tag i den på allvar.

I det iranska samhället under den klerikala diktatur som råder är kvinnor förbjudna att besöka idrottsarenor där män är närvarande. Så har det varit sedan 1979. Fallet Ghonchen Ghavami väckte en stor internationell uppmärksamhet när hon dömdes till fängelse för att ha tagit sig in på en volleyboll-landskamp. Internationella volleybollförbundet rekommenderade sina medlemsförbund att inte spela mot Iran så länge hon var fängslad. SvFF och FIFA borde på samma sätt markera avstånd mot regimen i Iran. Hade matchen spelats i Iran hade så inga kvinnor fått närvara.

Valet av motståndare för träningsmatchen är ingen tillfällighet. Svenska investerare och handelsdelegationer är redan i startgroparna för att vara på plats i Iran så fort sanktionerna lättar.

Vi vädjar till SvFF att ställa in matchen. Det finns ingen anledning att beskylla enskilda fotbollsspelare varken i Iran eller i Sverige eller något annat land och visst skulle det vara glädjefyllt för många i Sverige och Iran att se matchen. Men om vi tar ställning mot förtryck var än vi befinner oss och i vilken ställning vi än har gör vi skillnad. Om fotbollsmatchen mot Iran ändå genomförs så undanhåll då inte sanningen om det iranska samhället: om tortyren och våldtäkterna i fängelserna, om avrättningarna, om rättslösheten, om korruptionen. Tillåt inte att matchen blir ett propagandajippo för den iranska regimen!

Amineh Kakabaveh

Riksdagsledamot (V)

Sluta hyckla om Saudiarabien

Artikeln även publicerad i Flamman.

______________

En feministisk utrikespolitik går inte att förena med militära samarbeten med könsapartheidstater.

Vägledande för svensk utrikespolitik är strävan efter fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det är Sveriges officiella och principiella utrikespolitiska linje. Den är inte svår att dela.
Men denna linje ska även praktiseras och då blir saken inte lika enkel. Särskilt inte om man har med diktaturer att göra.
Man kan ha relationer med diktatoriska regimer i förhoppning om att påverka förhållandena i diktaturländer i demokratisk riktning. Sällan infrias sådana förhoppningar när det gäller regimerna. De biter sig mestadels fast vid makten. Ibland kan det dock hända att folket i ett diktaturland kan uppmuntras i sin frihetskamp om regimen i landet utsätts för internationella påtryckningar av olika slag.

I helgen avled kung Abdullah i Saudiarabien. EU:s statschefer stod på samma sätt som unionens utrikesministrar i kö när Iran slutit ett avtal med USA om att tillåta IAEA inspektera dess kärnkraftsprogram.
Alla dessa ministrar ställde upp för att stärka ”freden” i världen, för att stödja en demokratisk utveckling i Iran och Saudiarabien eller för att de ville stärka respekten för mänskliga rättigheter. Jag tror att det inte alls handlade om fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
Erst komt das Fressen, dann die Morale/först kommer käket, sedan moralen. Det handlar om makt och business. Både Iran och Saudiarabien har ett rättssystem som inte förtjänar namnet. En enkel bloggare som Raif Badawi döms till tio års fängelse och ett orimligt och barbariskt prygelstraff. Båda regimerna utövar ett urskiljningslöst förtryck av kvinnor. För ringa förseelser kan kvinnor i Iran bli stenade eller offentligt hängda i lyftkran. I Saudiarabien blir kvinnor offentligt halshuggna på gatan om de begår ”brott” som män tvingar dem till.
Förtjänar mörkerregimer som dessa den uppvaktning som ägde rum vid diktaturen kung Abdullahs begravning eller i samband med Irans överenskommelse med USA?

Den tidigare borgerliga regeringen ansåg rakt av att affärer automatiskt leder till ökad respekt för mänskliga rättigheter och ville sälja vapenfabriker till den saudiska regimen. Så enkel är nu inte världen beskaffad.
Var det klokt att sända kungen till diktaturen kung Abdullahs begravning? Kungen är statschef, konvenansen säger att kungen borde resa, men vore det inte lämpligt, med tanke på hur den saudiska regimen förtrycker kvinnor, att bryta mot den diplomatiska konvenansen och strunta i att sända någon över huvud taget? Saudiarabien är ingen demokrati och man respekterar inte mänskliga rättigheter. Den saudiska regimen strävar inte efter fred utan hycklar när man säger att man bekämpar terrorism. I verkligheten har man stött terrorgrupper i Syrien.

Jag undrar också hur det är när EU:s alla ministrar liksom USA hycklar och spelar klädsamt sorgsna vid kung Abdullahs begravning eller när de påstår att de vill ha goda relationer med Saudiarabien för att påverka dem när det gäller mänskliga rättigheter, fast de egentligen bara vill göra business där oljan och andra naturtillgångar finns.
Regeringen har lovat att driva en feministisk utrikespolitik – men om avtalet om militärt samarbete förlängs med diktatur- och könsapartheidstaten
Saudiarabien – är denna tilltänkta feministiska utrikespolitik inget annat än tomma ord.

Amineh Kakabaveh