Category Archives: förtryck

Skriver om hederskulturen på SVT Opinion

Artikeln publicerades idag och är skriven tillsammans med Ekim Caglar.
________________________________________________________
Inrätta en specialkommission för hedersrelaterat våld

HEDERSMORD Vi är många som jobbar med hedersfrågan som vittnar om att flickor blir bortrövade till föräldrarnas hemland och sen lämnas åt sitt öde. Har man tur som 19-årig flicka i Landskrona så kan man ta sig tillbaka hem till Sverige. Men dilemmat börjar när kvinnor i Irak och Kurdistan säger att de drömmer om att få komma till ett land som Sverige för att de tänker att deras mänskliga rättigheter är garanterade här. Tyvärr har jag många gånger påpekat att så är inte villkoren för alla invandrade kvinnor och flickor, snarare tvärtom.

För två veckor sedan mötte jag ungdomar i årskurs 8 och 9 från Västmanland som berättade för mig att varje år försvinner flickor efter sommarlovet till olika länder i Mellanöstern. De blir bortlovade under tiden de går i skolan och när skolplikten är över är det dags att gifta sig.

Jag möter många unga kvinnor i flera av Stockholms förorter som har haft ett mycket mindre kontrollerat liv i hemlandet än här i Sverige. Det finns till och med tusentals unga flickor som inte kan klä sig som de vill. Flera kvinnor i Botkyrka har berättat att de har levt modernare liv i Istanbul i Turkiet än i den svenska förorten.

Det har gått mer än ett decennium sen vi började uppmärksamma hedersmord i Sverige. Redan under 90-talet mördades Sara. Under 2000-talet har hedersmord och förtryck uppmärksammats i och med de tragiska morden på Fadime och Pela. Hedersförtrycket är omfattande bland barn och ungdomar. Jag har länge drivit både i riksdagen och i VEHK frågor som arrangerat äktenskap och tvångsäktenskap och inte mist de så kallade ”balkongflickorna”.

Även om det finns rapporter och undersökningar från statens egna institutioner, t.ex. Ungdomsstyrelsen som gav ut ”Gift mot sin vilja” där det framgår att mer än 70.000 ungdomar är rädda för att bli bortgifta mot sin vilja, är frågan fortfarande under utredning.

Att vissa universella lagar finns för att skydda barn och ungdomar och kvinnor behöver inte upprepas här. Men att hedersmord sker än idag i Sverige har olika orsaker. Det handlar om att det finns människor med värderingar och en kvinnosyn som går ut på att kvinnan är männens och släktens ägodelar, att hennes oskuld måste skyddas. Om hon inte gör som familjen säger så skadar hon hela familjens ansikte och rykte.

Det handlar också om att det saknas utbildning. Det behövs riktlinjer för hur skola, polis och socialtjänst kan samverka för att förebygga hedersvåld precis som med mäns våld mot kvinnor. I alla kommuner måste finnas handledare som upplyser socialtjänsten och skolan samt andra berörda i frågan.

Under de senaste åren har media uppmärksammat flera fall med så kallade ”balkongflickor”. För flickor och kvinnor som utsätts för olika former av förtryck i hederns namn blir ibland enda utvägen att kasta sig från balkongen efter hot och påtryckningar. Ibland blir de utsatta kvinnorna istället knuffade av någon anhörig.

Hanane Chakour, den 28-åriga marockanskan som bara varit i Sverige i fyra dagar dog då hon ”föll” från ett köksfönster på tredje våningen mot källartrappans betonggolv. För ett par år sedan dog en 16-åriga flicka då hon ”föll” ut från balkongen på fjärde våningen i Malmö. I båda fallen misstänktes manliga familjemedlemmar för hedersrelaterat mord.

Rättsväsendet har hittills varken i dessa två falla eller något annat lyckats döma någon gärningsman.

Det senaste åren har fem ”balkongfall” inträffat. Tre tonårsflickor har fallit från balkonger, deras respektive föräldrar har blivit misstänkta för hedersrelaterat våld men sedan släppts i brist på bevis. Dessa och flera andra fall saknas i statistiken över kvinnor som mördats i nära relationer. Varje förundersökning som läggs ned i fall med misstänkt hedersrelaterade brott är en skam för den svenska rättsstaten.

Det behövs en specialkommission för hedersrelaterat våld för att hindra att balkong-flickornas öden förblir ouppklarade. Den haverikommissionen borde ges i uppdrag att särskilt utreda de fall där kvinnor uppges ha begått självmord under misstänkta påtryckningar och hot om att ”kasta” sig från balkongen.

Amineh Kakabaveh (v), ordf. Varken hora eller kuvad
Ekim Caglar, föreningen Varken Hora eller Kuvad och frilansjournalist

Annonser

Sverige och omvärlden måste agera mot Bashar al-Assades brutalitet mot det syriskafolket

 

I årtionden har regimen i Syrien med ytterst brutala metoder styrt över folket i Syrien. I och med Bashar al-Assads makttillträde utlovades reformer, men förtrycket har fortsatt och medfört att folket rest sig i omfattande demonstrationer, som nu pågått i flera månader. Demonstrationerna har mötts med ett urskillningslöst mördande, som riktat sig mot såväl barn som vuxna. Barn har arresterats, torterats och mördats. FN:s säkerhetsråd kan likafullt inte enas om sanktioner mot Syrien. Enskilda stater inom EU har på egen hand vidtagit sanktioner såsom exempelvis Italien. Inget torde hindra Sverige att vidta sanktioner för egen del och inom EU verka för kraftfulla sanktioner mot den syriska regimen. Fördömanden av vad som sker räcker inte långt när det gäller den syriska regimen. Frågan blir därför vad ministern avser att göra för Sveriges del och för att inom EU verka för en skärpning av EU:s sanktioner samt – det bäst för att öka trycket på den syriska regimen- verka för sanktioner i FN?

 

Jag vill därför fråga utrikesministern Carl Bildt:

 

Vad avser ministern att göra, för Sveriges del, för att inom EU verka för en skärpning av EU:s sanktioner samt verka för sanktioner i FN?

debattartikel om Kvinnors situation efter revolutionen i Egypten, publicerad på Svtdebatt

Revolten i Nordafrika och arabvärlden är inte några som vi hade räknat med på i alla fall på kort sikt. Vi är flera som har erfarenhet av liknande revolution och förväntningarna och förhoppningen varit stort när det gäller kvinnornas ställning efter revolutionen. Med facit i handen både när det gällde Iran 1979 och nu när det gäller Nordafrika så är det bara konstatera vilken backlash har det blivit för kvinnornas emancipation efter revolutionen i tex Egypten .   

Folket vill och kräver demokrati och drägliga levnadsvillkor. Inför de folkliga resningarna mot diktaturerna har västvärldens regeringar uppträtt på ett sätt som måste anses generande för de folk de representerar. Istället för att ge resningarna sitt stöd har de oroat sig för en hotande brist på stabilitet, varmed egentligen menas att man ser sina goda affärer med diktaturerna hotade. Det borde självklart att regeringar som anser sig företräda demokratiska stater också stöder krav på demokrati i länder befolkningen är förtryckt. Men så har inte varit fallet. Affärerna med diktaturerna har prioriterats framför stöd demokratiska rörelser.

Även om jag bara var fem år när det var revolution i Iran 1979, blev en av kvinnorna/flickor som fick anamma den fruktansvärda kvinnoförtrycket som iranska kvinnor har i mer än tre decennier utsatt för.

Därför finns det anledning att dra sig till minnes vad som hände  1979 då ayatollah Khomeini störtade shahen och själv grep makten.  Khomeini lovade i allmänna ordalag frihet och demokrati men det istället för demokrati och sekularism blev teokrati och sharia lagar dominerar fortfarande efter 32 år. Men spåren av en diktatur följer inte automatiskt demokratiska statskick.  

 Historien uppvisar istället ofta exempel på att gamla diktaturer ersätts av nya diktaturer.  I de fall där diktaturer efterföljts av demokratier har den undertryckta oppositionen i förväg redovisat vad den avser att göra, vilka förändringar man planerar att genomföra. 

Hur ställer sig regimen till förhållandet mellan stat och religionen? Hur vill den stärka kvinnornas ställning? Hur vill den förändra rättsväsendet och stärka de mänskliga rättigheterna? Vad avser den att göra för att stärka de nationella minoriteternas ställning?

Ställer vi inte dessa frågor klart och tydligt är risken stor att vi 

 får se en revolution av samma art som den 1979 – som efter en tid 

 visar sig vara en ny diktatur. Liknande frågor gäller även Egypten, Tunisien, Jemen, Syrien och alla andra länder. Eftersom befrielse inte är samma som frihet.

 Kvinnors roll i freds- och demokratiseringsprocesser är en fråga som engagerar mig och många andra feminister världen över. Kvinnornas betydelse i upproren i Nordafrika och Mellanöstern väcker frågor om deltagande och demokratiskt samhällsbygge. Hur kan man göra för att stärka kvinnors roll i alla faser av demokratiseringsprocesser? Hur kan man gå tillväga för att skapa feministiska allianser för att stärka kvinnors deltagande i freds- och demokratibygge?

På enbjudan Av (VIF) Vänsterns Internationella Forum och Varken hora eller kuvad medverkade Hibaaq Osman, ordf. för kvinnoorganisationen Karma i Kairo vårt seminarium på det Alternativaveckan under Almedalen.  Hibaaq Osman deltog i demonstrationerna på Tahrirtorget och framhävde hur kvinnornas deltagande där var av stor vikt. På torget dominerade inte en ideologi eller ett ledarskap. Demonstrationerna vilade inte heller på religiös grund. På torget samlades alla sorters människor under några veckor, kvinnor och män, unga och gamla, studenter och arbetare, alla med sina egna erfarenheter. Skälen för att delta i demonstrationerna varierade men alla var lika fyllda av förhoppningar inför framtiden. Egypten är i vanliga fall ett sexistiskt samhälle där kvinnor har svårt att röra sig fritt. Kvinnor motarbetas, inte bara av organisationer som Det muslimska brödraskapet utan även av traditionella partier.

Några veckor senare, den 8 mars, var situationen en helt annan. De kvinnor som slöt upp för att demonstrera på den internationella kvinnodagen möttes av aggressivitet från män som samlats på torget. Hibaaq Osman blev åskådare till verbala påhopp och sönderslitna banderoller. Hon kände sig inte säker på torget utan valde att gå därifrån.  Hon menade att det faktum att flickor inte får gå i skolan, får tillgång till yrkesutbildning och att kvinnor därmed inte kan göra sig ekonomiskt oberoende av männen också utgör en form av våld mot kvinnor. Strax efter revolution började det muslimska brödraskapet att utöva påtryckningar mot regeringen för att få igenom lagändringar. Ändringarna gällde rätten till skilsmässa och vårdnaden av barn vid skilsmässor och skulle, om de gick igenom, försämra kvinnors rättigheter. Hibaaq Osman menar att Brödraskapet är väl organiserat och har en plan för att få igenom sina idéer. Man säger sig inte vara emot lagarna för att de främjar kvinnors rättigheter. För att få folkets stöd för de föreslagna ändringarna anger man istället som skäl att det är den tidigare regeringen, och i förlängningen Mubaraks fru, som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen. Ändringarna har dock inte genomförts än.

År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 ”Kvinnor, fred och säkerhet” som handlar om att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. För att vidare understryka de förödande effekterna av könsrelaterat våld i konflikter antogs resolution 1820 i juni 2008. Resolutionen kräver att sexuellt våld upphör i konflikter och att sexuellt våld erkänns som en typ av handling som bidrar till att konflikter förstärks och att fredsprocesser hejdas.

 Trots att resolution 1325 har funnits mer än  tio år lyfts den sällan upp i konfliktsammanhang. Kvinnors nödvändiga inflytande över byggandet av fred och demokrati glöms bort av världens regeringar. Att sitta med vid förhandlingsbordet ses fortfarande som en angelägenhet för män.

Enligt en tidigare granskning som organisationen Kvinna till Kvinna gjort framgår att utrikesministerns engagemang för kvinnors delaktighet i konfliktsituationer är tämligen svalt.

EU  och utrikesminister Carl Bildt har nu en unik möjlighet att påverka utrikes- och säkerhetspolitiken genom att ställa krav på krigförande länder när det gäller utformningen av fredsprocesser.  Kvinnors medverkan är en hörnsten i alla framtida fredsförhandlingar. Halva jordens befolkning består av kvinnor. Därför måste kvinnors kunskap, kapacitet och åsikter tas på allvar även inom områden som av tradition ansetts tillhöra männen. 

Hibaaq Osman konstatera att ”democracy without women is hipocarcy”. En kommitté för att ändra Egyptens konstitution har tillsatts. I kommittén ingår inte någon kvinna. I den nya regeringen ingår endast två kvinnor. Det är tydligt att strukturer tar tid att ändra.

Den viktigaste frågan nu är, kvinnornas politiska deltagande.Jag har träffat flera andra feminister och aktivister från bla. Egypten, Palestina, Västsahara, Turkiet, Irak för att nämna några, som efterlyser starkt stöd från båda kvinnoorganisationer här hemma men inte minst av Sveriges riskdag.

En debatt artikel i Vänsterpress om läget i Irakiska Kurdistan

Under kvällen har telefonen gått varm. Många har ringt från Kurdistan Irak och här ifrån .De har uttrycket sitt missnöje och sin oro över  de avskyvärda beskjutningarna mot fredliga demonstranter under dagen. Flera tusen har demonstrerat mot korruption, arbetslöshet och de orättvisor som är skapade av de ledande partierna PUK och KDP.  Unga pojkar har kastat stenar mot PDKs högkvarter där demonstrationen hölls. Poliser öppnade eld .
Hawelati, Levin m.fl. uppger att flera personer har dödats och 57 svårt skadade. Min vän Kawe Nader som är chefredaktör på tidningen Media sa att det kurdiska folket inte längre bry sig om ett fritt Kurdistan utan de vill ha arbete och ett värdigt liv. KRG har inte gett massorna dessa torts enorma oljepengar. De har berikat sig själva och sina klaner.

Historien ger otaliga exempel på att befrielse inte är synonymt med frihet. Under senare år har vi kunnat se ännu ett exempel på detta. Den svenska vänstern har under flera årtionden stött kurdernas kamp i Mellanöstern. Den har varit och är svår. Mest framgångsrika har kurderna varit i Irakiska Kurdistan. Där har man vunnit en långtgående självständighet inom den Irakiska federationen.  

Utvecklingen under åren efter Irakkriget har dock inneburit stora förändringar av de sociala förhållandena i Irakiska Kurdistan. Utländska företag, främst USA-ägda och europeiska, har i accelererande takt investerat i denna del av Irak. Irakiska Kurdistan genomgår idag sålunda en kraftfull kapitalistisk utveckling, med allt vad en sådan innebär av växande klassklyftor och starka kopplingar mellan politiska ledningar och utländska företag.

Det kurdiska samhället är ett traditionellt klansamhälle. En kapitalistisk utveckling innebär oftast att traditionella band bryts ned och ersätts av mer moderna klassförhållanden. Men det är en lång process. De politiska förhållandena förändras inte lika snabbt. Ideologiska föresällningar och sociala relationer från det gamla samhället dröjer sig kvar och försvårar en demokratisk utveckling.

De båda dominerande partierna KDP och PUK är uppbyggda kring två stora kurdiska klaner, Barzani och Talabanni vilka ännu behärskar var sitt territorium med skilda förvaltningar. Det har framförts krav på att dessa måste föras samman. Den processen går dock trögt. En av orsakerna är att stora utländska företag i strävan efter kortsiktiga vinster oftast väljer att spela med dem som för tillfället är mäktigast. Då kommer demokratin lätt i kläm. Istället får man korruption och svågerpolitik.

Det finns anledning att oroa sig för dem demokratiska utvecklingen i Irakiska Kurdistan idag. Ett skäl för denna oro är kidnappningen den

 

 

 

4 maj 2010 av studenten och journalisten Serdesht Osman som skrivit satiriska artiklar riktade mot regeringen. Han greps av ”oidentifierade personer” , fler tex finns, mitt framför ögonen på tiotals säkerhetsvakter och hundratals studenter. 36 timmar senare hittades han mördad. Ledande politiker har senare försökt hävda att Osman var terrorist. Ett påstående som bär efterkonstruktionens kännetecken. Ett annat dåligt omen var att den regionala regeringen under det senaste valet försökte förhindra vissa partier att delta.

Nyligen har även inträffat att myndigheterna i Irakiska Kurdistan gått till hårda angrepp mot yttrandefriheten. Flera tidningar som kritiserat de styrande politiska partierna för korruption och flagrant inblandning i rättsväsendet, som Hawlati, Rozhnama, Lewin (en av redaktionen mördats efter avslöjande om korruption och prostitution inom ledande politiska organ i för drygt ett år sedan) Awena – har utsatts för hårda påtryckningar av de styrande. KDP har lämnat in stämningar och krävt astronomiska summor i skadestånd av dem. Det handlar om summor som dessa tidningar särskilt Hawlati och Lewin aldrig någonsin kan betala. Som juridisk grundval åberopas en lag i den gamla irakiska brottsbalken från 1969 och inte lag nr 35 stiftad av det kurdiska parlamentet 2007.

Kurdernas rätt till självbestämmande måste självfallet skyddas och försvaras. Men väl uppnådd måste vänstern i Sverige och Europa även intressera sig för hur de Irakiska Kurdistan utvecklas. Vänstern måste noga följa den politiska och sociala utvecklingen i Irakiska Kurdistan – inte bara för att de irakiska kurdernas skull, utan också för att utvecklingen i Irakiska Kurdistan påverkar situationen för kurderna i hela Mellanöstern. Att då försvara existensen av en fri, oberoende och granskande press måste vara en självklar sak. Det är en nödvändighet om befrielsen skall medföra någon frihet.

 

Några ord om ministrarnas flyktinguttalanden

Avslöjande kring uppgörelsen som Carl Bildt och Tobias Billström uppges ha gort, är inte något nytt. Redan när jag kom in på riskdagen 2008 ställde jag en fråga till Bildt ang. saken. Kurdiska tidningar skrev om ministrarnas resa i Irak. KRG motsatte sig också uppgörelsen kring att öppna ambassaden i Bagdad och ett konsulat i Erbil. I utbyte skulle man skicka ca 1700 flyktingar. Jag hade då kontakt med Burhan Habib, då PUK:s representant, och han påstod att Sveriges regering hade lämnat det förslag vi nu hör om. Vi i vänstern regerade då.

Tyvärr följde ingen frågan och medierna var tysta. Ännu värre är deras uttalande gällande hedersförtrycket. Att de relaterar detta problem till Irak och dess befolkning är ytterst stigmatiserande. FN och omvärlden, inklusive befolkningen i Irak och Mellanöstern, menar att kontrollen av kvinnors sexuallitet och att förtrycket är globalt. Detta förtryck ser olika ut i olika samhällen beroende på hur jämlikheten och utvecklingen i ett samhälle är. Ju mer krig, fattigdom, analfabetism, frånvaro av sekularism, desto större är förtrycket av de mest social utsatta och i detta fall är kvinnor. Sveriges vapen handel och trupper i länder där förtrycket är förödande bidrar bara till att större problem uppstår. Historien har visat att nykolonialism inte befriar fattiga och kvinnor. Vi har Algeriet, Irak, Afghanistan, Palestina och flera länder i Latinamerika som exempel. Den lilla humanism som finns kvar i politiken och systemet är i slutändan bara snäppet bättre än SD:s flykting- och asylpolitik. Man stänger mer och mer människor från icke EU-länder till fördel för européer osv.

Hossein Khizri befaras avrättning i Iran

Dagligen får vi information och rapporter från olika källor som Amnesty international och från den iranska regimens egna källor att människorättsaktivister, kurdiska aktivister, kvinnoaktivister, arbetaraktivister, studenter, författare, journalister, B-loggare m.m. arresteras, fängslas avrättas, stenas och hängs på offentliga platser i Iran. Detta för att spridda skräckväldet särskilt i de kurdiska delarna av Iran. På juldagen agerade vi i Vänster mot avrättningen mot Habibullha Latfi som skulle ske den 26 dec genom hängning. Ett tiotal av Latifis släktingar och familjemedlemmar blev gripna i Staden Sanandij. I och med att Latifi var ”Guds fiende” enligt den islamiska diktator regimens lagar, fick ingen sorga honom. För en halvtimme sedan fick jag information från flera personer gällande avrättningen mot den 28 åriga Hossein Khezri från staden Orumie. En politikisk aktivist som dömdes till döden genom hängning den 14 april 2010. Torts Amnesty med flera andra människorättsorganisationers agerande mot Iran, befaras Khezri avrättning inatt. Vad kan man göra en söndagskväll kl. 23.30 än att ringa pressen och UD. Eftersom Khezri inte är svensk medborgare kommer inte UD agera. 

Regeringen i Sverige och EU måste bryta den tysta diplomatin mot regimen Iran.  Nuvarande kritiska dialog med Tehran har inte någon effekt om den inte förenas med någon form av konkreta påföljder. Det är både angeläget och bråttom med att göra något här och nu när det gäller mänskliga rättigheter framför allt de fängslade och de som hotas att avrättas. Vi måste kräva frigivanden av alla politiska fångar och stoppa alla avrättningar.

Stå upp mot dödsdomarna i Iran



Medan vi i Sverige firar jul så fortsätter övergreppen mot Irans oppositionella. Under tre decennier har den iranska regimen försökt eliminera sina motståndare genom förföljelser, övergrepp och mord. Man har systematiskt mördat politiska och fackligt aktiva, författare, människorättsaktivister, journalister och intellektuella med flera. Övergreppen slår mot alla delar av det iranska samhället – alla som kritiserar regimen riskerar att
anklagas för att hota den nationella säkerheten och vara ”Guds fiender”.

Irans kurder är en av de grupper som drabbats hårt av våldet och förföljelserna. Enligt Unrepresented Nations and Peoples Organisation (UNPO) sitter 227 kurdiska aktivister, lärare och journalister fängslade efter godtyckliga och rättsosäkra procresser. Många av dessa har dömts till döden eller till långa fängelsestraff. Vid flera tillfällen har också dessa dödstraff genomförts och Vänsterpartiet har redan tidigare t.ex. uppmärksammat och kritiserat dödststaffen mot Shahla Jahed och Shirin Alemholi.

Nu väntar ännu en regimkritiker på att bli mördad av den iranska regimen. Habibollah Latifi arrasterades den 23 oktober 2007 i Sdaden Sanandaj, i den kurdiska delen av Iran i norr västera Iran. Latifi dömdes till döden i en rättegång bakom stängda dörrar 3 juli 2008 efter en rättegång som på inget sätt levde upp till rättssäkerhetens grunder, bland annat fick Latifis försvarsadvikat inte närvara vid rättegången. Även Anmesty International har starkt  kritiserat rättegången mot Latifi.

Vänsterpartiet fördömer den iranska regimens omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi kräver att Irans upphör med att använda sig av dödstraff samt att Habibollah Latifi och alla andra politiska fångar släpps fria. Alla de som står upp för ett fritt och demokratiskt Iran ska veta att de har en vän i vårt parti.

Lars Ohly (V) Partiledare

Hans Linde (V) Riksdagsledamot och Utrikespolitisk talesperson.

Amineh Kakabaveh (V) Riksdagsledamot