Category Archives: Eu

Sverige och omvärlden måste agera mot Bashar al-Assades brutalitet mot det syriskafolket

 

I årtionden har regimen i Syrien med ytterst brutala metoder styrt över folket i Syrien. I och med Bashar al-Assads makttillträde utlovades reformer, men förtrycket har fortsatt och medfört att folket rest sig i omfattande demonstrationer, som nu pågått i flera månader. Demonstrationerna har mötts med ett urskillningslöst mördande, som riktat sig mot såväl barn som vuxna. Barn har arresterats, torterats och mördats. FN:s säkerhetsråd kan likafullt inte enas om sanktioner mot Syrien. Enskilda stater inom EU har på egen hand vidtagit sanktioner såsom exempelvis Italien. Inget torde hindra Sverige att vidta sanktioner för egen del och inom EU verka för kraftfulla sanktioner mot den syriska regimen. Fördömanden av vad som sker räcker inte långt när det gäller den syriska regimen. Frågan blir därför vad ministern avser att göra för Sveriges del och för att inom EU verka för en skärpning av EU:s sanktioner samt – det bäst för att öka trycket på den syriska regimen- verka för sanktioner i FN?

 

Jag vill därför fråga utrikesministern Carl Bildt:

 

Vad avser ministern att göra, för Sveriges del, för att inom EU verka för en skärpning av EU:s sanktioner samt verka för sanktioner i FN?

Annonser

debattartikel om Kvinnors situation efter revolutionen i Egypten, publicerad på Svtdebatt

Revolten i Nordafrika och arabvärlden är inte några som vi hade räknat med på i alla fall på kort sikt. Vi är flera som har erfarenhet av liknande revolution och förväntningarna och förhoppningen varit stort när det gäller kvinnornas ställning efter revolutionen. Med facit i handen både när det gällde Iran 1979 och nu när det gäller Nordafrika så är det bara konstatera vilken backlash har det blivit för kvinnornas emancipation efter revolutionen i tex Egypten .   

Folket vill och kräver demokrati och drägliga levnadsvillkor. Inför de folkliga resningarna mot diktaturerna har västvärldens regeringar uppträtt på ett sätt som måste anses generande för de folk de representerar. Istället för att ge resningarna sitt stöd har de oroat sig för en hotande brist på stabilitet, varmed egentligen menas att man ser sina goda affärer med diktaturerna hotade. Det borde självklart att regeringar som anser sig företräda demokratiska stater också stöder krav på demokrati i länder befolkningen är förtryckt. Men så har inte varit fallet. Affärerna med diktaturerna har prioriterats framför stöd demokratiska rörelser.

Även om jag bara var fem år när det var revolution i Iran 1979, blev en av kvinnorna/flickor som fick anamma den fruktansvärda kvinnoförtrycket som iranska kvinnor har i mer än tre decennier utsatt för.

Därför finns det anledning att dra sig till minnes vad som hände  1979 då ayatollah Khomeini störtade shahen och själv grep makten.  Khomeini lovade i allmänna ordalag frihet och demokrati men det istället för demokrati och sekularism blev teokrati och sharia lagar dominerar fortfarande efter 32 år. Men spåren av en diktatur följer inte automatiskt demokratiska statskick.  

 Historien uppvisar istället ofta exempel på att gamla diktaturer ersätts av nya diktaturer.  I de fall där diktaturer efterföljts av demokratier har den undertryckta oppositionen i förväg redovisat vad den avser att göra, vilka förändringar man planerar att genomföra. 

Hur ställer sig regimen till förhållandet mellan stat och religionen? Hur vill den stärka kvinnornas ställning? Hur vill den förändra rättsväsendet och stärka de mänskliga rättigheterna? Vad avser den att göra för att stärka de nationella minoriteternas ställning?

Ställer vi inte dessa frågor klart och tydligt är risken stor att vi 

 får se en revolution av samma art som den 1979 – som efter en tid 

 visar sig vara en ny diktatur. Liknande frågor gäller även Egypten, Tunisien, Jemen, Syrien och alla andra länder. Eftersom befrielse inte är samma som frihet.

 Kvinnors roll i freds- och demokratiseringsprocesser är en fråga som engagerar mig och många andra feminister världen över. Kvinnornas betydelse i upproren i Nordafrika och Mellanöstern väcker frågor om deltagande och demokratiskt samhällsbygge. Hur kan man göra för att stärka kvinnors roll i alla faser av demokratiseringsprocesser? Hur kan man gå tillväga för att skapa feministiska allianser för att stärka kvinnors deltagande i freds- och demokratibygge?

På enbjudan Av (VIF) Vänsterns Internationella Forum och Varken hora eller kuvad medverkade Hibaaq Osman, ordf. för kvinnoorganisationen Karma i Kairo vårt seminarium på det Alternativaveckan under Almedalen.  Hibaaq Osman deltog i demonstrationerna på Tahrirtorget och framhävde hur kvinnornas deltagande där var av stor vikt. På torget dominerade inte en ideologi eller ett ledarskap. Demonstrationerna vilade inte heller på religiös grund. På torget samlades alla sorters människor under några veckor, kvinnor och män, unga och gamla, studenter och arbetare, alla med sina egna erfarenheter. Skälen för att delta i demonstrationerna varierade men alla var lika fyllda av förhoppningar inför framtiden. Egypten är i vanliga fall ett sexistiskt samhälle där kvinnor har svårt att röra sig fritt. Kvinnor motarbetas, inte bara av organisationer som Det muslimska brödraskapet utan även av traditionella partier.

Några veckor senare, den 8 mars, var situationen en helt annan. De kvinnor som slöt upp för att demonstrera på den internationella kvinnodagen möttes av aggressivitet från män som samlats på torget. Hibaaq Osman blev åskådare till verbala påhopp och sönderslitna banderoller. Hon kände sig inte säker på torget utan valde att gå därifrån.  Hon menade att det faktum att flickor inte får gå i skolan, får tillgång till yrkesutbildning och att kvinnor därmed inte kan göra sig ekonomiskt oberoende av männen också utgör en form av våld mot kvinnor. Strax efter revolution började det muslimska brödraskapet att utöva påtryckningar mot regeringen för att få igenom lagändringar. Ändringarna gällde rätten till skilsmässa och vårdnaden av barn vid skilsmässor och skulle, om de gick igenom, försämra kvinnors rättigheter. Hibaaq Osman menar att Brödraskapet är väl organiserat och har en plan för att få igenom sina idéer. Man säger sig inte vara emot lagarna för att de främjar kvinnors rättigheter. För att få folkets stöd för de föreslagna ändringarna anger man istället som skäl att det är den tidigare regeringen, och i förlängningen Mubaraks fru, som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen. Ändringarna har dock inte genomförts än.

År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 ”Kvinnor, fred och säkerhet” som handlar om att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. För att vidare understryka de förödande effekterna av könsrelaterat våld i konflikter antogs resolution 1820 i juni 2008. Resolutionen kräver att sexuellt våld upphör i konflikter och att sexuellt våld erkänns som en typ av handling som bidrar till att konflikter förstärks och att fredsprocesser hejdas.

 Trots att resolution 1325 har funnits mer än  tio år lyfts den sällan upp i konfliktsammanhang. Kvinnors nödvändiga inflytande över byggandet av fred och demokrati glöms bort av världens regeringar. Att sitta med vid förhandlingsbordet ses fortfarande som en angelägenhet för män.

Enligt en tidigare granskning som organisationen Kvinna till Kvinna gjort framgår att utrikesministerns engagemang för kvinnors delaktighet i konfliktsituationer är tämligen svalt.

EU  och utrikesminister Carl Bildt har nu en unik möjlighet att påverka utrikes- och säkerhetspolitiken genom att ställa krav på krigförande länder när det gäller utformningen av fredsprocesser.  Kvinnors medverkan är en hörnsten i alla framtida fredsförhandlingar. Halva jordens befolkning består av kvinnor. Därför måste kvinnors kunskap, kapacitet och åsikter tas på allvar även inom områden som av tradition ansetts tillhöra männen. 

Hibaaq Osman konstatera att ”democracy without women is hipocarcy”. En kommitté för att ändra Egyptens konstitution har tillsatts. I kommittén ingår inte någon kvinna. I den nya regeringen ingår endast två kvinnor. Det är tydligt att strukturer tar tid att ändra.

Den viktigaste frågan nu är, kvinnornas politiska deltagande.Jag har träffat flera andra feminister och aktivister från bla. Egypten, Palestina, Västsahara, Turkiet, Irak för att nämna några, som efterlyser starkt stöd från båda kvinnoorganisationer här hemma men inte minst av Sveriges riskdag.

Hossein Khizri befaras avrättning i Iran

Dagligen får vi information och rapporter från olika källor som Amnesty international och från den iranska regimens egna källor att människorättsaktivister, kurdiska aktivister, kvinnoaktivister, arbetaraktivister, studenter, författare, journalister, B-loggare m.m. arresteras, fängslas avrättas, stenas och hängs på offentliga platser i Iran. Detta för att spridda skräckväldet särskilt i de kurdiska delarna av Iran. På juldagen agerade vi i Vänster mot avrättningen mot Habibullha Latfi som skulle ske den 26 dec genom hängning. Ett tiotal av Latifis släktingar och familjemedlemmar blev gripna i Staden Sanandij. I och med att Latifi var ”Guds fiende” enligt den islamiska diktator regimens lagar, fick ingen sorga honom. För en halvtimme sedan fick jag information från flera personer gällande avrättningen mot den 28 åriga Hossein Khezri från staden Orumie. En politikisk aktivist som dömdes till döden genom hängning den 14 april 2010. Torts Amnesty med flera andra människorättsorganisationers agerande mot Iran, befaras Khezri avrättning inatt. Vad kan man göra en söndagskväll kl. 23.30 än att ringa pressen och UD. Eftersom Khezri inte är svensk medborgare kommer inte UD agera. 

Regeringen i Sverige och EU måste bryta den tysta diplomatin mot regimen Iran.  Nuvarande kritiska dialog med Tehran har inte någon effekt om den inte förenas med någon form av konkreta påföljder. Det är både angeläget och bråttom med att göra något här och nu när det gäller mänskliga rättigheter framför allt de fängslade och de som hotas att avrättas. Vi måste kräva frigivanden av alla politiska fångar och stoppa alla avrättningar.

Stå upp mot dödsdomarna i Iran



Medan vi i Sverige firar jul så fortsätter övergreppen mot Irans oppositionella. Under tre decennier har den iranska regimen försökt eliminera sina motståndare genom förföljelser, övergrepp och mord. Man har systematiskt mördat politiska och fackligt aktiva, författare, människorättsaktivister, journalister och intellektuella med flera. Övergreppen slår mot alla delar av det iranska samhället – alla som kritiserar regimen riskerar att
anklagas för att hota den nationella säkerheten och vara ”Guds fiender”.

Irans kurder är en av de grupper som drabbats hårt av våldet och förföljelserna. Enligt Unrepresented Nations and Peoples Organisation (UNPO) sitter 227 kurdiska aktivister, lärare och journalister fängslade efter godtyckliga och rättsosäkra procresser. Många av dessa har dömts till döden eller till långa fängelsestraff. Vid flera tillfällen har också dessa dödstraff genomförts och Vänsterpartiet har redan tidigare t.ex. uppmärksammat och kritiserat dödststaffen mot Shahla Jahed och Shirin Alemholi.

Nu väntar ännu en regimkritiker på att bli mördad av den iranska regimen. Habibollah Latifi arrasterades den 23 oktober 2007 i Sdaden Sanandaj, i den kurdiska delen av Iran i norr västera Iran. Latifi dömdes till döden i en rättegång bakom stängda dörrar 3 juli 2008 efter en rättegång som på inget sätt levde upp till rättssäkerhetens grunder, bland annat fick Latifis försvarsadvikat inte närvara vid rättegången. Även Anmesty International har starkt  kritiserat rättegången mot Latifi.

Vänsterpartiet fördömer den iranska regimens omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi kräver att Irans upphör med att använda sig av dödstraff samt att Habibollah Latifi och alla andra politiska fångar släpps fria. Alla de som står upp för ett fritt och demokratiskt Iran ska veta att de har en vän i vårt parti.

Lars Ohly (V) Partiledare

Hans Linde (V) Riksdagsledamot och Utrikespolitisk talesperson.

Amineh Kakabaveh (V) Riksdagsledamot

Stå upp mot dödsdomarna i Iran

Stå upp mot dödsdomarna i Iran

Medan vi i Sverige firar jul så fortsätter övergreppen mot Irans oppositionella. Under tre decennier har den iranska regimen försökt eliminera sina motståndare genom förföljelser, övergrepp och mord. Man har systematiskt mördat politiska och fackligt aktiva, författare, människorättsaktivister, journalister och intellektuella med flera. Övergreppen slår mot alla delar av det iranska samhället – alla som kritiserar regimen riskerar att
anklagas för att hota den nationella säkerheten och vara ”Guds fiender”.

Irans kurder är en av de grupper som drabbats hårt av våldet och förföljelserna. Enligt Unrepresented Nations and Peoples Organisation (UNPO) sitter 227 kurdiska aktivister, lärare och journalister fängslade efter godtyckliga och rättsosäkra procresser. Många av dessa har dömts till döden eller till långa fängelsestraff. Vid flera tillfällen har också dessa dödstraff genomförts och Vänsterpartiet har redan tidigare t.ex. uppmärksammat och kritiserat dödststaffen mot Shahla Jahed och Shirin Alemholi.

Nu väntar ännu en regimkritiker på att bli mördad av den iranska regimen. Habibollah Latifi arrasterades den 23 oktober 2007 i Sdaden Sanandaj, i den kurdiska delen av Iran i norr västera Iran. Latifi dömdes till döden i en rättegång bakom stängda dörrar 3 juli 2008 efter en rättegång som på inget sätt levde upp till rättssäkerhetens grunder, bland annat fick Latifis försvarsadvikat inte närvara vid rättegången. Även Anmesty International har starkt  kritiserat rättegången mot Latifi.

Vänsterpartiet fördömer den iranska regimens omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi kräver att Irans upphör med att använda sig av dödstraff samt att Habibollah Latifi och alla andra politiska fångar släpps fria. Alla de som står upp för ett fritt och demokratiskt Iran ska veta att de har en vän i vårt parti.

Lars Ohly (V) Partiledare

Hans Linde (V) Riksdagsledamot och Utrikespolitisk talesperson.

Amineh Kakabaveh (V) Riksdagsledamot

Iran avrättar Shahla Jahed idag

Fick tyvärr veta att Shahla Jahed som har suttit i iransk flängelse i snart 10 år har flyttats till ”avrättningscellen” . Hon har fått även avrättningsordern i sin hand. Enligt hennes advokat kommer hon att avrättas inatt(vid gryningen 1 dec.  Shahla är anklagad för mord på en kvinna vilket hon totalt förnekar. Kolla videoklippen där hon berättar för rätten att under tortyr och påtryckningar kommer den fånge att tvingas att säga vad som helst. Har varit i kontakt med massor av vänner och människorättsaktivister från Iran under kvällen. Expressen har också hört av sig. Själv har jag varit i kontakt med UD och frågade vad Sverige kan göra ikväll för att stoppa avrättningen av Shahla. Efter flera omgångar fick till sist veta att de vet om fallet och väntar på att EU ska göra något. Den klassiska förklaringen när man ställer Interpolationer och skriftliga frågor till Utrikesminister Carl Bildt. Svaret är det samma. Sveriges röst har försvunnit de senaste åren. Numera ska man vänta på vad EU ska uttrycka sig om allt. Detta är inget annat än feghet och ovilja av regeringen när det gäller mänskliga rättigheter i synnerhet kvinnors rättigheter. Fyra textade filmklipp, Shahla Jahed, som kommer att avrättas avsättningsdom kom för tre dagar sedan, bekräftad av högsta domstolen i Iran. Det finns tydliga bevis bl.a. i fyra minuter. av 4:e videoklippen som visar att hon är oskyldig. http://www.youtube.com/watch?v=52Czda3tr4I&feature=related http://www.youtube.com/watch?v=qBAHHu6XP3k&feature=related http://www.youtube.com/watch?v=RQZqqD9v_Ek&feature=related http://www.youtube.com/watch?v=9O7Sqtaggfg&feature=related

Förortsminister efterlyses

 

 

Under den allmänna motionstiden skrev jag bl.a  en motion om en förortsminister. Jag anser att vi behöver en sådan minister. Förorterna har länge varit utsatta områden utifrån olika perspektiv inte minst klass och etnisktpräglade under de sista decennierna. I många storstäder finner vi det så kallade miljonprogram områden. Byggnationen skedde under en tid då arbetarklassens familjer flyttade till de storestäderna för att kunna försörja.

Idag ser förorterna helt annorlunda ut. Inte så många människor med svensk bakgrund bor kvar i dessa områden. Förorterna har blivit mer och mer segregerade och dessa har fått helt annan dimension än under 70 och 80- talet.

Jag menar att den politik som har skapat de sociala, ekonomiska problem så som bostadssegregation, arbetslöshet, sämre hälsa m.m, medför oroligheter och upplopp. Dessa samhälleliga problem löses med flera kraftiga politiska insatser och en av dem är en förortsminister som i dag finns i flera EU länder. Frankrike och Belgien är några exempel på dessa. Jag anser att jag har rätt i utifrån vad som har hänt under de senaste åren, framför allt år 2009 samt  bränderna som skede i Rinkeby här om dagen.    

Med bakgrunden av detta har skrivit nedan artikel som var tidigare publicerad i dagens ETC 

Amineh Kakabaveh (V), ordförande i Varken hora ­eller kuvad, vill se en särskild förortsminister med kunskap om den växande sociala och ekonomiska segregationen.

Det är dags att tillsätta en förortsminister med egen portfölj. Flera länder i Europa har tillsatt ministrar med uppgift att komma tillrätta med de specifika segregationsproblem som finns i förorterna till stora städer.

Sverige måste ta vara på de positiva erfarenheterna från andra delar av Europa. Men också ta de signaler från förorterna, som bilbränder, skottlossningar, kriminalitet, på största allvar. I dag har vi en minister som har flera svåra ansvarsområden varav den växande sociala och ekonomiska segregationen är ett.

Som socialarbetare, riksdagsledamot och ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad har jag praktiskt taget dagligen träffat ungdomar i grund- eller gymnasieskolan och på fritidsgårdar som inte känner sig hemma vare sig i samhället eller hemma hos sina föräldrar. De lever i ett ingenmansland. De känner inte att de är en del av det svenska samhället.

Redan när man går in i matbutiken är klassklyftan tydlig. Vilka söker de billigaste matvarorna? Har man råd att tänka ur hälsosynpunkt? Ofta är det låga priset det enda som betyder något. I min lokaltidning Södra sidan såg jag siffror på att mer än 54 procent av ungdomarna är arbetslösa i södra Stockholm.

Bläddrar man vidare till nästa förortstidning står det att de kvinnor som har fått vårdnadsbidrag ofta har utländsk bakgrund och/eller har varit arbetslösa länge. Jag träffar ungdomar, särskilt flickor, i åldrarna 14-18 år som inte en enda gång varit på bio eller rest, med undantag för att de under något sommarlov varit på besök i föräldrarnas gamla hemländer.

Det är uppenbart att medborgare av utländsk härkomst diskrimineras på arbetsmarknaden. Det som följer i segregationens spår är utsatthet för många vuxna, men särskilt unga flickor och pojkar. Det naturliga mötet mellan kulturer försvåras ytterligare av en betydande utbildningsklyfta mellan invandrartäta förorter och resten av samhället.

Ett annat tema i förorts­bladen är ofta skottlossningar. Nyligen inträffade ett skottdrama i Fittja på ungdomarnas fritidsgård. Tänk att vara barn med sådana erfarenheter och upplevelser. Det växande våldet ungdomar emellan med gängbildningar är ett annat av förortsbladens favoritteman. Detta ”utanförskap” uppmärksammas men myndigheterna lider både brist på kunskap och resurser för att kunna hantera etniska motsättningar.

Man hittar inte sällan rubriker om till exempel tvångsgifte och andra former av förtryck och diskriminering både inom familjerna och i hur myndigheterna hanterar dessa ungdomar. Självklart skall missförhållanden rapporteras i medierna annars skulle eländet aldrig uppdagas. De förtryck som kvinnor i förorter utsätts för är flerfaldiga. De utsätts på grund av att de är kvinnor, invandrade och tillhörande en annan klassbakgrund. Problemet blir ju inte löst bara för att media uppmärksammar dem. Väckarklockan ljuder men myndigheter och makthavare vaknar inte till på allvar för då skulle kraftfulla åtgärder vidtas i kampen mot arbetslösheten, när det gäller till exempel vuxen- och lärartätheten i förortsskolorna och kampen mot bostadssegregationen.

Innan jag startade föreningen Varken hora eller kuvad år 2005 var jag bjuden till Frankrike och deltog i flera seminarier och konferenser angående ungdomars situation i våra förorter i Sverige och i Paris. Redan då befarade jag att upploppen i förorterna var nära förestående också i Sverige. Vi sitter med en tickande bomb i knäet. Dessa farhågor är jag inte ensam om. Ingen har tagit detta på större allvar eftersom man inom olika politiska partier och hos myndigheterna har en benägenhet att inte gå på djupet när det gäller den komplicerade väven av klass, kön, och etnicitet som finns i förorterna.

 Därför anser jag att regeringen bör utreda behovet av en minister med särskilt ansvar för att först undersöka befolkningens behov i våra förorter och därefter vidta åtgärder för att bryta ned segregationen inom olika områden.

Amineh Kakabaveh (V)
Riksdagsledamot och ordförande
för Varken hora eller kuvad