Monthly Archives: januari 2016

I SvD: ”Enkät visar tydligt förtryck i Stockholms förorter”

Artikeln ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet.
____

Debatten om diskriminering, förtryck och våld i hederns namn rasade återigen under förra året. Nu har vi kommit så långt att inte bara svenskarna som har flyttat ifrån våra könssegregerade så kallade invandrartäta förorter där männen dominerar stadsbilden utan flera progressiva invandrarkvinnor uttryckte också längtan efter att flytta därifrån. Dessa kvinnor känner sig bevakade av religiösa kyskhetsvakter vilka kontrollerar kvinnors klädsel och skapar en atmosfär där kvinnor inte känner sig välkomna på offentliga platser, inte ens på caféer.

Efter Carin Götblads senaste (2014) utredning som hon gjorde på regeringens uppdrag vet vi att över 100 000 ungdomar i Sverige växer upp med begränsningar, kontroll och i vissa fall hot och våld i hederns namn (år 2009 låg siffran på 70 000). Som varje år i januari högtidlighåller vi nu också minnet av Fadime Sahindal som innan hon mördades av sin far gjorde enastående insatser för ”invandrartjejers lika rättigheter” som hon brukade beskriva sin kamp. Vi i föreningen Varken hora eller kuvad var intresserade av en uppdatering om ”invandrartjejers” situation idag och därför har vi genomfört en studie där 1100 ungdomar i vissa segregerade områden fått svara på en enkät.

Vi ville veta hur deras liv ser ut och vilka begränsningar de eventuellt lever under. De som svarat på enkäten är mellan 12 och 18 år och bor i olika förorter runt Stockholm. Resultatet är en tydlig indikator på diskriminering och förtryck i hederns namn från dessa socialt utsatta förorter.

Vår studie visar bland annat att 81 procent av killarna som svarar i studien menar att de har ett ansvar för sina systrar och att de måste beter sig på ett ”bra” sätt som inte drar skam över familjen. Den visar också att 83 procent av tjejerna i vår studie inte får ha killkompisar och att 73 procent av tjejerna inte får inleda kärleksrelationer innan de gifter sig. 28 procent av tjejerna upplever att de kontrolleras ”mycket hårt” av sina manliga släktingar och föräldrar. Allt detta är tydliga indikationer på att dessa ungdomar, både flickor och pojkar, lever i en hederskontext och att detta är extra påtagligt bland flickorna. När det gäller fritidsaktiviteter och sport där killar är med, både i skolan och utanför, får 56 procent av flickorna inte alls delta. 43 procent får inte delta i simning.

Därför är det brådskande att agera mot den diskriminerande sociala kontrollen som ungdomar utsätts för. Det handlar om att garantera att de framsteg som den svenska feministiska rörelsen har gjort under över hundra år ska gälla alla, framförallt barn och kvinnor, och även dem som bor i förorten. De krav på lika rättigheter som Fadime beskrev år 2001 är ännu idag långt ifrån uppfyllda. Ungdomars liv begränsas ännu idag i namn av religioner, traditioner och kulturer liksom på Fadimes tid. En del av dem rymmer från hemmet, en del gifts bort och några ”faller” från balkonger där vi saknar forskning och ordentliga utredningar.

Ska vi ha lika rättigheter för alla, då behöver vår feministiska regering driva en jämställdhetspolitik som inkluderar våra könssegregerade förorter. Efter 14 år av Fadime-debatter och stora satsningar på akuta åtgärder för att rädda de redan hotade flickorna, kan vi inte förvänta oss att heders- och kyskhetskontrollen upphör. Insatser behövs ännu mer än tidigare och de bör riktas till skolan, SFI och speciellt till de grupper vilka samlas i manliga föreningar och religiösa samfund och odlar hederskulturer.

Sverige står inför stora och nya utmaningar med människor som flyr från länder där kvinnoförtrycket är lagligt och sanktioneras av familjerna, samhället och det juridiska och politiska systemet. När flyktingar kommer från olika könssegregerade samhällen är det extra viktigt att insatser för jämställdhet kommer igång. Annars är det sannolikt att siffran för de 100 000 diskriminerade ungdomar som det idag handlar om, kommer att stiga på nytt vid nästa utredningstillfälle. Det är nödvändigt och akut med en nationell handlingsplan liksom handlingsplaner för alla skolor, socialtjänsten, Migrationsverket och asylmottagningarna om rättighetsetiketter, demokrati och respekten för kvinnors och barns rättigheter.

Amineh Kakabaveh 

ordförande i föreningen Varken Hora eller Kuvad

Om hotande inbördeskrig i Turkiet

I skuggan av flyktinguppgörelsen blundar nu EU och Sverige för den ytterst oroande utvecklingen i Turkiet. Samtidigt som Turkiet förmåtts att som Natomedlem motvilligt upplåta baser åt USA för att bekämpa IS/Daesh har turkiska säkerhetstjänsten låtit jihadister från IS/Daesh passera genom landet på väg till krigsskådeplatser i Syrien.

När journalisterna Can Dundar och Erdem Gul vid dagstidningen Cumhuryet avslöjade att den turkiska säkerhetstjänsten försökt smuggla vapen och ammunition till IS/Daesh blev de arresterade. De är inte de enda journalister som fängslats för att publicerat regeringskritik.

När det prokurdiska partiet HDP:s ledare i Turkiets parlamentet ger uttryck för sin åsikt att de anser att kurderna bör få visst självstyre i de kurdiska delarna av landet anklagas han av president Erdogan för landsförräderi och ”lagbrott” och kräver att HDP:s ledare skall berövas sin parlamentariska immunitet.

Vid flera tillfällen under det gångna året har HDP:s kontor och partilokaler utsatts för omfattande angrepp. Myndigheterna har därvid visat ett lamt intresse för att skydda HDP.

Denna utveckling är en följd av president Erdogans strävan att göra sig till president med utvidgade maktbefogenheter – till att bli s.k. exekutiv president.

Under 2015 ägde förhandlingar rum mellan PKK och regeringen. PKK hade utlyst en vapenvila. Det rådde ett relativt lugn. Vid förhandlingarna var regeringen och PKK överens om en rad principer om hur man skulle gå vidare. Detta var det s.k. Dolmabahce-avtalet från den 28 februari. En vecka därefter skulle en övervakningskommitté utses. Detta avtal skulle offentliggöras vid Newroz-firandet (kurdiska nyåret) i Diyarbakir den 21 mars 2015.

Under ett första möte skulle parterna under överinseende av övervakningskommittén komma överens om en officiella inledning av en fredsdialog. PKK:s ledare Abdullah Öcalan skulle vända sig till den kurdiska rörelsen och begära att man samlade sig till kongress för att fatta beslut om deltagande i en demokratisk politisk utveckling och lägga ned den väpnade kampen.

I mars förra året tilläts inte övervakningskommittén att delta som planerat. Erdogan förklarade att ”det finns ingen tabell, ingen överenskommelse, några sidor, ingen övervakningskommittén, och inget kurdiskt problem”. Fredsprocessen lades på is och fick ett blodig slut.

I valet i juni 2015 stärkte HDP sin parlamentariska ställning markant och fick 80 mandat i parlamentet. Efter valet arresterades och fängslades deras politiker, journalister och flera tidningar och tv-kanaler som kritiserade AKP och Erdoğan blev stängda.  Det politiska våldet ökade. 138 medlemmar och sympatisörer av HDP dödades i de blodiga attackerna i Diyarbakir, Suruc och Ankara. Detta på grund av Erdogans planer på att ändra grundlagen i syfte att utöka sina maktbefogenheter.

Erdogan inledde denna maktsträvan genom att i kommande val försöka skaffa sig egen majoritet i parlamentet. Ungefär samtidigt började kurderna i Syriska Kurdistan – Rojava att göra kraftigt och framgångsrikt motstånd mot IS/Daesh, men behövde allt tänkbart stöd för att försvara sig och gå vidare i sin kamp. Turkiet förhindrade därvid kurderna från gränsen mellan Turkiet och Irakiska Kurdistan att passera för att komma de syriska kurderna till hjälp. Istället startade Turkiet omfattande bombningar av PKK i Qandil-bergen i Irakiska Kurdistan.

Idag har kriget återupptagits. Hittills har totalt 342 civila, närmare 400 ur PKK-gerillan, turkiska soldater och poliser dödats. Den kurdiska delen av Turkiet har förvandlats till en krigszon. 54 gånger har turkiska myndigheter proklamerat undantagstillstånd i 18 städer, dvs. infört ett belägringstillstånd utan rättslig grund. Detta har påverkat 1,5 miljoner människors situation. Deras redan svåra ekonomiska, sociala och sanitära förhållanden förvärras. Tillgången till el och vatten fungerar inte. Apotek och livsmedelsbutiker tvingas stänga.

Den turkiska regeringens utmanande och turknationalistiska politik riskerar att leda till en radikalisering, som kan få mycket negativa effekter för den redan svåra och komplicerade situationen i Mellanöstern. Både radikaliseringen till stöd för IS/Daesh och den till stöd för PKK kommer med stor sannolikhet att öka, medan möjligheterna till fred minskar.

Det torde idag vara uppenbart att situation i Mellanöstern inte lämnar EU och Europa opåverkat. Kurderna måste få sina demokratiska och kulturella rättigheter tillgodosedda och parterna i konflikten mellan den turkiska staten och PKK måste till förhandlingsbordet. EU kan inte undslippa sin del av ansvaret, sticka huvudet i sanden och gömma sig bakom ett förlegat beslut att terrorstämpla PKK, fattat i en situation som inte längre föreligger – ett beslut som idag förhindrar EU att skapa möjligheter för fredsförhandlingar och i slutändan knappast är till någon för folken i Europa.