Monthly Archives: april 2015

Kvinnliga peshmergas har en dubbel kamp

Artikeln ursprungligen publicerad av Expressen.
______________

Kobane i norra Syrien är den första staden där kurdiska styrkor med stöd av stridande kurdiska kvinnor, peshmergakrigare, lyckats driva ut Islamiska staten (IS). De stridande kvinnorna för en dubbel kamp. Att driva IS terror från regionen handlar också om ett viktigt steg i en kamp för lika rättigheter mellan könen, en kamp mot traditionella och religiösa patriarkala föreställningar.

Jag kommer ihåg hur tufft det var att vara en tonåring i Kurdistan Iran.

Man har inte bara regimen, som avrättar, fängslar eller dödar emot sig utan även familjen och samhället.

Innan kvinnliga peshmerga fanns var förtrycket mot kvinnorna mycket hårdare inom familjerna. När de första kvinnliga peshmerga beväpnades i Kurdistan Iran strax efter revolutionen 79, hade man inte respekt alls för kvinnor och unga flickor.

Jag var en av dem som anslöt mig till den socialistiska prokurdiska rörelsen Komalah för att bli peshmerga. Sedan dess har kvinnor på flera håll, i Rojava, Kurdistan Turkiet och Kurdistan Irak gjort som oss och blivit peshmerga.

Att vara gerilla som tjej i Mellanöstern är en kulturrevolution.

I Rojava i Syrien är fler än en tredjedel, ungefär 15 000, av kurdiska YPG:s (Folkets försvarsenheter) gerilla kvinnor. Inom PKK-rebellerna (Kurdernas arbetarparti), som bland annat slåss i Kurdistan i Irak mot IS är ungefär hälften av de stridande kvinnor.

Att kvinnor bekämpar IS-terrorister är speciellt. Om en man blir mördad av en kvinna i jihad hamnar han nämligen i helvetet, enligt IS tolkning av Koranen.

Det finns även peshmergasoldater som motsätter sig att kvinnor deltar i strid. Männen har bland kurderna av tradition varit familjens överhuvuden. Männen i Mellanöstern liksom flera andra länder i världen har av tradition varit familjens överhuvuden. De har bestämt när kvinnorna får lämna sina hem och vilka de får gifta sig med.

Men den senaste tiden har detta börjat ifrågasättas, inte minst av kvinnorna själva. Det som just nu pågår är inte bara ett krig mot de brutala kvinnofientliga islamisterna i IS, utan även en feministisk frihetskamp.

Därför blir jag som många andra så förbannad när jag pratar med en del ungdomar i förorterna här i Sverige, som försvarar de som åker härifrån för att strida för IS.

”Det klart man vill kriga för att befria sitt land”, säger de. Men vems land? undrar jag.

När man vill förminska religionens avgörande roll för Is, pratar man i stället om att försvara ett land. För kvinnor handlar det om grundläggande rättigheter, rätten att kunna vara en människa på lika villkor som en man.

Det är våra barn som åker och krigar för dessa sekteristiska jihadister.

Sverige borde reagera mycket starkare.

IS kämpar inte för en nation, de för ett fruktansvärt krig mot alla minoriteter de möter – kurder, armenier, syrianer och assyrier, och andra muslimer som är mest utsatta.

Att Sverige inte tar problemet på allvar blev inte minst tydligt i veckans ”Uppdrag granskning”, som visar hur skattemedel i kulturens och idrottens namn absurt nog använts i helt annat syfte – för att rekrytera ungdomar till jihadister och IS.

Tusentals kvinnor och barn har bevittnat och själva utsatts för ofattbara grymheter av Is och andra jihadist grupper. Kvinnorna våldtas och tas som slavar om de inte dödas.

Därför finns stora förväntningar på Sverige, EU och FN att se till att riktade insatser finns för att stödja IS offer som är kvinnor och barn i Syrien – Kobane och i Norra Irak, men också Boko Harams offer i Nigeria.

I går träffade jag Asya Abdullah, det kvinnliga språkröret för Demokratiska unionspartiet (PYD) som styr i Kobane och Rojava i Syrien.

Hon var i Stockholm och berättade om hur de i området lyckats skapa politiska och civila folkråd, som även har kvinnliga ledare. Det är unikt i Mellanöstern, och kanske kan det bringa lite hopp.

Hon framförde en önskan om att Sveriges bistånd till Syrien skulle nå även dessa delar, bland annat för återuppbyggnad av Kobane, och att den svenska regeringen och EU ska erkänna Rojava i Syrien. Det är en förutsättning för trygghet för de minoriteter som lever i denna del av Syrien. Eftersom Ryssland, EU och länderna i Mellanöstern visat sin oförmåga i att hjälpa till att lösa problemet måste fredsinitiativet komma från något annat håll. Omvärlden är skyldig att lösa konflikterna i Syrien, Irak och Mellanöstern innan terrorn sprider sig till fler länder. Sverige och andra fredsfrämjande länder skulle kunna ha en aktivt fredsmäklande roll. Världen behöver välstånd och fred och inte fler flyktingar.

Amineh Kakabaveh,

(V) kvinnorättsaktivist och tidigare peshmerga

Fyra riksdagsledamöter: USA går fel väg i Venezuela-konflikten

Artikeln ursprungligen publicerad av Dagens Arena.
_____________________

Den senare tidens islossning mellan USA och Kuba visar vad som blir möjligt när dialog ersätter konfrontation. USA bör ta samma väg i Venezuela-konflikten, skriver ledamöterna Aminen Kakabaveh (V), Valter Mutt, Jan Lindholm och Marco Venegas (MP).

Den 9 mars förklarade president Obama att Venezuela utgör ”ett osedvanligt och utomordentligt hot mot USA:s nationella säkerhet”.

Sådana uttalanden har ofta föregått USA:s militära aktioner, som till exempel Irakkriget 2003 och interventionen i Panama 1989. Inte att förglömma de CIA-stödda kupperna mot folkvalda regeringar i Chile 1973, Indonesien 1965, Guatemala 1954 och Iran 1953

Venezuela är befolkningsmässigt tio gånger mindre än USA och vad gäller militär slagkraft spelar länderna i skilda divisioner. Den nordamerikanska jätten står för nästan hälften av världens samlade militärutgifter. Venezuela ”hotar” förmodligen USA i samma utsträckning som Luxemburg utgör ett säkerhetshot mot Sverige.

Sedan historiens morgon har stormakter påstått sig vara hotade av små länder i sin närhet och med dessa ”hot” som förevändning strävat efter att ytterligare utvidga sin intressesfär.

FN-stadgan ger emellertid inte utrymme för stormakter att hålla sig med ”bakgårdar” där de kan styra och ställa efter eget behag. Och inte heller USA:s konstitution ger något sådant utrymme, följdriktigt nog med tanke på att grundlagsfäderna stod i spetsen för ett anti-imperialistiskt befrielsekrig.

Den sydamerikanska unionen UNASUR, de latinamerikanska och karibiska ländernas gemenskap CELAC och de amerikanska staternas organisation OAS tar alla avstånd från Vita husets agerande och uppmanar Obama-administrationen att istället inleda en dialog med Venezuela. UNASUR framhåller respekt för nationernas självbestämmande som grundförutsättning för en fredlig och demokratisk utveckling i regionen.

Latinamerika har de senaste 20 åren visat att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter uppnås och förstärks med fredliga medel och i dialog. Fred i El Salvador och Guatemala, för att nämna ett par exempel, uppnåddes tack vare att två oförsonliga parter valde förhandlingsbordet istället för fortsatt konflikt. Fredssamtalen i Havanna mellan Colombias regering och FARC-gerillan är det senaste exemplet på att Latinamerika vill och kan lösa sina konflikter genom dialog.

Den senaste tidens utveckling i Venezuela ger anledning till oro. Det är avgörande att rättsstaten inte försvagas och att omvärlden stödjer en aktiv dialog i Venezuela kring respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer; uppmuntran till väpnat uppror riskerar, däremot, att destabilisera hela regionen och undergräva de trevande framstegen i fredsprocessen i Colombia samt äventyra många års demokratiarbete i regionen där även Sverige varit delaktigt.

De pågående konflikterna och krigen i Mellanöstern med hundratusentals dödade, miljoner flyktingar och sönderfallande stater åskådliggör med förfärande tydlighet vart militär intervention utifrån kan leda. Ingen i Latinamerika vill tillbaka till de mörka 1970- och 80-talen med militärkupper, invasioner och krig.

Sverige bör i FN och i andra internationella fora uppmana USA att stödja den UNASUR-ledda dialogen i Venezuela mellan regeringen och oppositionen. Islossningen under senare tid mellan USA och Kuba visar vad som blir möjligt när dialog ersätter konfrontation.

Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot (V)
Jan Lindholm, riksdagsledamot (MP)
Valter Mutt, riksdagsledamot (MP)
Marco Venegas, riksdagsledamot (MP)

Angående landskampen mot Iran

… har jag skrivit en debattartikel på SVT Opinion som går att läsa här.