Monthly Archives: maj 2013

”Att leta syndabockar löser inte grundproblemet”

Artikeln publicerades idag på SVT Debatt.
______________

”Att leta syndabockar löser inte grundproblemet”

FÖRORTSKRAVALLER Det höjs röster om att gripa och straffa de som medverkat i de senaste veckornas kravaller. Men att utse syndabockar löser inte grundproblemet. Vi kan inte längre ignorera effekterna av vidgade klassklyftor, könsdiskriminering och rasism. Enstaka projekt för att ta krafttag mot våldet räcker inte – vi måste åter ge de unga förtroende för det samhälle som har svikit dem, skriver Amineh Kakabaveh och Ekim Caglar från organisationen Varken hora eller kuvad.

Efter upploppen 2005 i Paris besökte några av oss i organisationen Varken hora eller kuvad staden och dess förorter där vi diskuterade integration, jämställdhet och antirasism. Det rådande samhällsklimatet oroade oss. Vi såg tydliga paralleller till vad som höll på att ske i svenska storstäders förorter. Vi påpekade redan då den tickande bomb som fanns i våra förorter. Tyvärr fick vi och många andra rätt.

Gällande lagar och regler för ett rättssamhälle bör de följas när det gäller de senaste dagarnas händelser. Det har höjts röster som kräver krafttag mot vad som skett i Husby. Men vilken sorts krafttag? Att tillämpa och följa rättstatens principer, det vill säga gripa och utkräva ansvar av de personer som gjort sig skyldiga till vandalisering, löser dock inte de problem i området som är upphovet till upploppen.

Att enbart leta efter förövarna under upploppen innebär man prioriterar att peka ut syndabockar. Det innebär att man förtränger eller struntar i hur verkligheten ser ut i våra storstäders förorter, att man bortser från den höga arbetslösheten, den allt snabbare sociala nedrustningen, den försämrade sjukvården och en bostadspolitik som leder till fördjupad segregation och förslumning. Vårdcentralerna är få i förorten men desto fler i Stockholms innerstad. Utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsföretagen har medfört spekulation rörande boenden när det rör sig om något som borde vara en social rättighet. Utförsäljningen av sjukhus och skolor har inneburit svindelaffärer och för skolornas del till lärarbrist och utarmning när det gäller pedagogiska resurser.

Om man verkligen vill komma åt roten till det onda handlar det om gamla synder som inleddes för decennier sedan.

Sociala utmaningar möttes med nedskärningar inom skola vård och omsorg. Detta inleddes redan under socialdemokratiska regeringar men de har förvärrats och fördjupats under det borgerliga styret som kompletterat den med privatiseringar och utförsäljningar för att kunna sänka skatter.

Det som hänt nu är varningssignal om att det finns starka sociala spänningar i det svenska samhället som inte kan avhjälpas med polisingripanden utan kräver en helt annan politik än den som förts gentemot storstädernas förorter. Det går inte längre att förtränga vidgade klassklyftor, könsdiskriminering och rasism. Det går inte att lita på att (den sällan ifrågasatta) marknaden klarar av dem. För det gör den inte. Tvärtom.

Integrationspolitiken måste syfta till att ge alla ett fullständigt medborgarskap i den meningen att alla behandlas lika oavsett kön, klasser och etnicitet. Vi är medborgare, inte kunder vars plånbok, kön eller hårfärg ska styra våra förutsättningar i samhället!

Det finns en rad olika hinder som gör att de medborgerliga fri- och rättigheter som erkänns genom konventioner och lagstiftningar i minskande grad praktiseras i verkligheten. Klassklyftorna vidgas. Löneskillnaden mellan könen ökar. Främlingsfientliga krafter är på frammarsch.

Utmaningen nu består i att man unga människor i förorten idag måste ges möjlighet att klara av skolan så att man kan skapa sig en försörjning, förmå föräldrarna att ta del av barnens problem och upphäva diskriminering på arbetsmarknaden, bekämpa patriarkala strukturer som förtrycker unga kvinnor och få dem alla att delta i formandet av det svenska samhället. Och då räcker det inte enstaka projektbaserade satsningar eller olika ”krafttag” mot våld. Det handlar om att åter ge unga förtroende för det samhälle som har svikit dem.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad
Ekim Caglar, styrelsemedlem Varken hora eller kuvad
Annonser

Inbjudan till konferens 13/6 i Riksdagen om barnarbete i världen

Det finns idag 215 miljoner barnarbetare i världen. Hälften av dem finns inom jordbruket. 77 miljoner av dem har farliga arbeten.

I oktober i år kommer en internationell konferens om barnarbete att äga rum i Brasilien där man kommer att diskutera vad som gjorts för att minska barnarbete och utarbeta en plan för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete.

Det är viktigt att denna konferens blir en framgång i kampen mot barnarbete i världen. Därför vill vi att svenska organisationer, myndigheter och vår regering engagerar sig och förbereder sig att delta i denna konferens.

Med anledning av detta har representanter från sju riksdagspartier tillsammans med LO och TCO tagit initiativ till en konferens i Sverige för att uppmärksamma konferensen i Brasilien. Vi vill skapa ett större engagemang bland fler för att komma åt de värsta formerna av barnarbete.
Konferensen i Sverige äger rum i Riksdagens förstakammarssal mellan kl. 13.00 -16.00. Vi inbjuder politiska partier, fackliga organisationer och folkrörelser att delta. Ingen deltagaravgift.

Vid konferensen kommer frågan om barnarbete att uppmärksammas ur ett generellt perspektiv. Huvudtalare är Nick Grisewood som är expert på frågor om barnarbete. Han är Chief Technical Adviser på International Programme on the Elimination of Child Labour (IPEC) som tillhör FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor, International Labour Organisation (ILO).

Dessutom kommer exempel på verksamheter där barnarbete förekommer att tas upp. Avslutningsvis sker ett moderatorlett samtal mellan organisationer som jobbar med frågan.
Konferensen kommer att öppnas av riksdagens talman och avslutas av Brasiliens ambassadör.

Anmäl dig senast 10 juni genom att sända ett e-mail till: barnarbete13juni@riksdagen.se
Anmälan skall ha namn på deltagare/n och eventuell organisation som representeras.
Vänliga hälsningar,

LO och TCO
Amineh Kakabaveh, Vänsterpartiet
Arhe.Amednaca, Socialdemokraterna
Henrik Ripa, Moderaterna
Jan Lindholm, Miljöpartiet
Anna Steele, Folkpartiet
Desirée Pethrus, Kristdemokraterna
Abir Al Sahlani, Centerpartiet


Program
13 juni 2013
Plats: Första kammarsalen

12:30 Inskrivning av de som anmält sig i riksdagen/första kammarsalen.
Ingång: Riksplan

Viktigt: Kom ihåg att ta med ID-kort.

Kaffe och smörgås serveras

13:00 Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot (V), hälsar välkommen på alla sju riksdagsledamöters, LOs och TCOs vägnar.

13:15 Konferensen öppnas av riksdagens talman Per Westerberg.

13:25 Nick Grisewood, Chief Technical Adviser på International Programme on the Elimination of Child Labour (IPEC) som tillhör FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor, International Labour Organisation (ILO). (Enbart på engelska)

14:00 Tid för frågor till Nick Grisewood. (Enbart på engelska)

14:20 Fallstudie: Barnarbete och utvinning av mineraler till IT/telefoni.
Théo Jaekel, Researcher, Swedwatch.

14:40 Fallstudier: Barnarbete inom bomulls- och tobaksproduktion.
Anja Westberg, ombudsman, Svenska kommunalarbetareförbundet.

15:00 Panelsamtal med korta inledningar följt av ett samtal om hur kampen mot barnarbete ska fortsätta.Representanter från LO/TCO, Rädda Barnen, Fair Trade, Global March Against Child Labour och TCO Development. Moderator Tobias Gerdås.

15:40 Avslutningsord av Brasiliens ambassadör Leda Lúcia Martins Camargo om den kommande konferensen i oktober.

15:45 Konferensen avslutas av Amineh Kakabaveh (v)

Kontaktpersoner:

Anja Westberg,  ombudsman Kommunal. Tel: 076-764 55 52
Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot (V). Tel: 076-130 12 36

Västvärlden deltar i korruption som bevarar kvinnoförtryck

Artikeln är nyligen publicerad i Feministiskt perspektiv.

______________

Västvärlden deltar i korruption som bevarar kvinnoförtryck

Svåra umbäranden, men inget inflytande. Så ser tillvaron ut för kvinnorna i revolutionens Egypten och Tunisien, så ser den ut i Irak och Afghanistan efter västvärldens militära ingripanden. Efter en uppslitande resa med besök i flyktinglägren kring Syriens gränstrakter konstaterar Amineh Kakabaveh att västvärlden bidrar till att upprätthålla förtrycket. Hon tycker att det är dags att sluta oja sig och ta ansvar den egna rollen i utvecklingen.

Under en studieresa till de syriska flyktinglägren i Turkiet och till några av de läger som ligger i de områden av Syrien som behärskas av Fria Syriska Armén den 2-4 april träffade jag aktivister som bekämpade den syriska Assad-regimen och representanter från olika grupper i (SNC) Syriska Nationella Rådet. Det var en i flera avseenden uppslitande upplevelse.

I ärlighetens namn måste jag säga att de turkiska myndigheterna gjorde ett mycket bra arbete när det gäller att ta hand om de flyktingar som kom över gränsen till Syrien. I alla fall jämfört med hur flyktingarna levde och behandlades i lägret utanför staden Suleymania i Kurdistan Irak- som jag besökte den 2 maj. Situationen i lägren på syriskt ”befriat” område var betydligt svårare.

Särskilt berörd blev jag av kvinnornas och barnens situation i lägren. Det var inte bara flyktingarnas brist på mat, tak över huvudet och mediciner i allmänhet som upprörde mig. Överallt såg jag att situationen var svårast för kvinnorna och barnen och att kvinnornas inflytande på livet i lägren samtidigt var så begränsat.

Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att samtala med en representant för Brödraskapet om kvinnornas situation i Mellanöstern – en man som säkert var värd all respekt. Samtalet pågick i ungefär en timme. Han var politiskt välorienterad och högt utbildad, men när vi kom till frågan om ”kvinnors och minoriteters mänskliga rättigheter” påstod han, så som många andra män jag träffade, att allt prat i detta ämne ”bara var ett västerländskt påhitt”.

Jag förklarade för honom att mina idéer om jämställdhet mellan könen inte är ett västerländskt påhitt, utan något jag förvärvat under hela mitt liv och långt innan jag kom till Sverige. Jag hade lika radikala uppfattningar i dessa frågor när jag för mina socialistiska och feministiska idéers skull som tonåring i iranska Kurdistan dömdes till döden av Pasdaran – ett dödsstraff jag undgick med en hårsmån.

Kvinnors längtan efter frihet och kamp för frigörelse är lika stark i Iran, Kurdistan, Irak, Syrien, Turkiet, Palastina, Västsahara, Afghanistan, Somalia, Egypten som i Norge, Sverige, Danmark, Frankrike, Latinamerika och i hela världen. Kvinnors kamp för frigörelse är inget påhitt hämtat utifrån – från någon obskyr utländsk källa.

Visst finns det stora skillnader mellan Iran och Sverige, men de handlar om omgivande betingelser och historiska omständigheter. Förtrycket av kvinnor varierar från land till land. Längtan efter ett friare liv och jämställdhet mellan könen har kommit olika långt i olika delar världen, men den finns där – överallt. Ibland syns den tydligt. I andra sammanhang är den undanträngd och nedtryckt, men den finns där.

Alla dessa föreställningar om att kvinnors och minoriteters mänskliga rättigheter är ”ett västerländskt påfund” rimmar ytterst illa med mina erfarenheter. Jag krävde att mina och alla andra kvinnors mänskliga rättigheter skulle respekteras när jag levde i iranska Kurdistan och jag fortsätter att kräva dem nu när jag lever i Sverige. Som min vän Shahla Reshad, från irakiska Kurdistan, sade – kvinnors situation i Irak, inklusive den kurdiska delen, liksom i Egypten, var mycket bättre för 30 år sedan än nu. Hon kunde studera på Mosels universitet, vara en fri kvinna och hon jobbade i flera år utan problem. Tyvärr får kvinnorna knappt gå ut utan slöja och niqab i dagens Irak, vilket gäller i alla delar av landet.

Även i Sverige förekommer tyvärr försåtliga föreställningar och någon sorts omvänd variant av resonemanget som fördes av den välutbildade medlemmen i Syriens muslimska brödraskapet. Här finns de som förklarar att man måste ”respektera andra folks kulturer” och därmed lämna dessa ”kulturer” i fred med sina seder och bruk, även om de innebär grovt och brutalt kvinnoförtryck.

Det oftast positivt laddade ordet ”kultur” används för att dölja grava missförhållanden och för grova kränkningar av kvinnors, barns och minoriteters mänskliga rättigheter. Intar vi en sådan kulturrelativistisk ståndpunkt har vi svikit kampen för jämställdhet, kampen för kvinnors mänskliga rättigheter och allt vad den internationella solidariteten bjuder. Resonerar vi i kulturrelativistiska termer överser vi med feodala patriarkala samhällsförhållanden och åsidosätter viktiga värderingar och strävanden när det gäller demokratin.

Den 20 april i år arrangerades ett seminarium av ABF, Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och Vänsterns internationella forum (VIF) som handlade om utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Av föreläsningarna och den påföljande paneldiskussionen framgick med all önskvärd tydlighet att kvinnornas situation i Mellanöstern försämrats. Det är en utveckling som pågått under lång tid.

Hur sharialagarna i Iran gör kvinnorna praktiskt taget rättslösa är sedan länge väl känt. I Irak har kvinnornas situation efter USA:s krig mot sin tidigare bundsförvant Saddam Hussein inte medfört några förbättringar av kvinnornas livssituation. Antalet våldtäkter, hedersmord och förtryck, såväl som risken att i olika situationer bli utsatt för våldtäkt, har ökat kraftigt. Kvinnor som förr vid kunde jobba och studera sida vid sida männen i Bagdad och Basra kan i dag inte gå ut utan heltäckande klädesplagg. Varken traditionen, eller om man så vill ”kulturen”, eller rättssystemet ger kvinnorna någon upprättelse. Snarare ses våldtäktsoffret som förbrytare och våldtäktsmannen som offer.

De revolutioner som ägt rum i Tunisien, Egypten och Libyen, och det inbördeskrig som pågår i Syrien, må vara hur ”anti-imperialistiska” som helst, men de banar inte väg för någon kvinnofrigörelse. Kvinnor i Tunisien och Egypten trakasseras och våldtas oftare än på Ben Alis och Mubaraks tid. I Turkiet, som av många revolutionärer i Egypten och Tunisien ses som någon sorts föregångsland, har bruket att bära slöja, hijab eller niqab ökat.

USA ingrep i Afghanistan, delvis med hänvisning till talibanernas kvinnofientlighet. När talibanerna väl var bortkörda brydde sig USA och västvärlden mycket lite om Afghanistan – och särskilt lite om kvinnorna. Uppgiften att skapa ett fritt och demokratiskt land missköttes så till den grad att talibanerna kunde komma tillbaka. Vittnesmålen om bakslagen när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter är idag alltför talrika för att man skall kunna bortse från dem. Men en ska är viktig att poängtera att mänskliga fri och rittigheter är odelingbar och inte kan relativisteras.

Jag har inte tecknat någon ljus bild av kvinnornas situation i Nordafrika och den del av Asien som jag kommer ifrån. Men det finns ingen anledning att hymla om att utvecklingen går bakåt, inte minst när det gäller kvinnors rättigheter. Det är väl känt att befrielsekamp inte automatiskt leder till frihet. Man talar ofta om ”befrielse från” och ”frihet till” något. I irakiska Kurdistan och i Irak befriades man från Saddam Husseins förtryck och förföljelser. Men i dag breder korruptionen ut sig med förfärande hastighet. Förhoppningsvis varar de nya regimerna i den så kallade arabiska våren i Irak och i Afghanistan inte längre än de forna diktaturerna.

Många politiker i västvärlden ser naturligtvis allt detta, ojar sig över utvecklingen, vrider sina händer, men fortsätter exportera vapen till, eller göra andra goda affärer, med dessa länders diktatorer och korrumperade politiker. Eller förresten, korruption kräver två parter i maskopi med varandra. I väst klagar man över korruptionen i andra delar världen, men de politiker i väst som gör dessa affärer så lönsamma – hur korrumperade är inte de? Och hur mycket substans finns det i deras prat om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet?