Monthly Archives: januari 2013

I Flamman: Fokusera på nyliberalismen

Publicerad i veckans Flamman.
_____________________________

Fokusera på nyliberalismen

För 20 år sedan kom jag till Sverige som kvotflykting. Jämfört med dagens situation för flyktingar var Sverige ett mönsterland på den tiden. Men jag minns även hur det kunde låta i diskussionerna. Varför tar Sverige emot flyktingar när vi inte behöver dem?

Då hade vi fått en högerregering. Nedskärningarna i den offentliga sektorn och den dåvarande ekonomiska krisen hade satt spår. Många blev arbetslösa och orsaken, enligt en enkelspårig analys, var att många ”invandrare tar våra jobb”. En fördomsfull kritik som även somliga invandrargrupper anklagade andra nyanlända för. Det är tyvärr så, i svåra tider är det lätt att hitta syndabockar. När klasskillnaderna ökar, när välfärden har blivit nedskuren, när hyresrätter inte finns kvar som en vanlig och tillgänglig boendeform, när arbetslösheten har ökat, då ökar också otryggheten och osäkerheten hos folket.

Det märkliga är att båda politiker och medier från höger till vänster försöker spela samma spel – vi tar klädsamt avstånd från Sverigedemokraterna (SD). SD borde granskas precis som alla andra riksdagspartier för sin politiska agenda av medierna. SD säger sig inte vara en del av etablissemanget men faktum är att SD är ett riksdagsparti, därmed håller inte deras påstående. SD är ett stödparti till minoritetsregeringen och regeringen har fått igenom mycket av sin nyliberala politik med hjälp av SD i riksdagen.

Parallellt med den ökade arbetslösheten och otryggheten i Sverige, växer dessvärre den europeiska fascismen. Främlingsfientlighet är på frammarsch som följd av den kapitalistiska krisen i hela EU. I detta läge är arbetarrörelsens främsta uppgift att analysera orsakerna, men framför allt hitta politiska lösningar. Arbetarrörelsen och vänstern måste hitta strategier och alternativ till den här högerregeringen. Mycket hänger naturligtvis på Socialdemokraterna. Om de fortsätter i samma spår som alliansen kommer högerregeringen sitta kvar efter 2014. De valhänta antirasistiska metoder och strategier som råder nu håller inte. Det räcker inte med enbart inlägg i Facebook och enstaka demonstrationer.

Nu finns det forskning och ett antal bra böcker om varför rasismen växer i EU och främlingsfientligheten växer här hemma. Vi måste börja använda de kunskaper som finns utanför partiernas korridorer. Att implementera och använda teorier och receptet som bland andra Chantal Mouffe, Lisa Bjurwald med flera andra skrivit om handlar om demokratins kris och att klarlägga de verkliga samhällsproblem som råder. Maktrelationer, mellan klasserna, mellan män och kvinnor, liksom ojämlikheten, arbetslösheten, bostadsbristen och välfärden. Dessa är grundläggande politiska konflikter.

För att kunna bekämpa SD måste vi vara tydligare. Vi är mycket väl medvetna om att de hotar demokratin och är bakåtsträvare i till exempel abortfrågor, när det gäller föräldraförsäkringen och i synen på HBT-personer. Att SD ges spelrum i dessa frågor är beklagligt. Högerextrema populister och rasister, liksom religiösa fundamentalister har aldrig befrämjat demokrati och kvinnors emancipation.

Frågan är då varför ingen beskriver skillnaderna mellan högerns och vänsterns syn på SD. Den nyliberala politiken som råder i Sverige med privatiseringar, avregleringar och uppsägningar har medfört ökad segregation och fördjupade klassklyftor. Den har även förstärkt såväl rasistiska som religiösa fundamentalistiska krafter.

Jag tycker att det är dags att lyfta blicken från invandrarna och muslimer och istället fokusera på den nyliberala högerpolitiken och dess konsekvenser för samhället och individerna, hur den skapar och underblåser extremism. Debatten mot SD måste handla om deras ekonomiska politik. De är ett etablerat riksdagsparti och medierna måste granska dem i sömmarna, som alla andra partier.

Annonser

Fråga till Bildt: Om demokratiska rättigheter, kvinnornas rättigheter och forskningens frihet i Turkiet

Under de senaste veckorna har vi fått veta att Turkiet har fler fängslade journalister än stater som Iran och Kina. Yttrandefriheten står inte högt i kurs hos den turkiska regeringen och domstolarna. Men det är inte bara journalister som drabbas av de grova inskränkningarna av yttrandefriheten. Även vetenskapliga forskare som levererar för regeringen, myndigheter och reaktionära domstolar obekväma forskningsresultat utsätts för myndigheters och domstolars förföljelser. Ett exempel är forskaren Pinar Selek som är en framstående forskare när det gäller att kartlägga kvinnornas situation i det turkiska samhället. Hennes forskningsresultat avslöjar hur det patriarkala förtrycket fungerar. Domstolsväsendets förföljelser av henne är i sig en bekräftelse på hur detta förtryck fungerar. Domstolen drar sig i Pinar Seleks fall inte från att frångå landets egna lagar för att driva processen mot henne vidare och försöka få henne fälld. Förföljelserna av journalister, forskare, konstnärer, författare och andra intellektuella har uppenbarligen den turkiska regeringens välsignelse, vilket bl.a. kommer fram när landets inrikesminister kallar samhällskritiska röster bland landets intellektuella för ”terrorismens bakgård”. När en regeringsmedlem använder ett ordval som terrorist mot journalister och forskare, då har man kommit långt i sin fientlighet mot konstens och forskningens frihet, demokratin och som i Pinar Seleks fall även kvinnornas rättigheter.

Jag vill fråga utrikesminister Carl Bildt:

Vad avser ministern att göra inom EU och för Sveriges del som enskild stat för att stärka yttrandefriheten, forskningens frihet och kvinnornas rättigheter i Turkiet?

Om morden på tre kurdiska aktivister i Paris

Mordet och terrorn mot de tre kurdiska aktivistkvinnorna måste fördömas. Det är tragiskt och fruktansvärt att det inte finns någon säkerhet ens när de lever i exil, trots att de har flytt från sina hemländer och fått politisk asyl. Dessa mord och avrättningar är inte första gången något liknande sker. De senaste 20 åren har en rad andra mord och terror mot olika aktivister skett i Europa.
Dessa kurdiska aktivister har haft en ledande roll i kvinnors befrielse och inte minst när det gäller kampen för det  kurdiska folkets frihet från repressionen av det turkiska staten.

Kvinnors roll är viktig för båda befrielsen och för freden och det var det som dessa tre kurdiska kvinnor blev mördade för. Det finns inget ord att hitta för att beskriva den sorg och bestörtning som nu infinner sig.

Därför är det viktigt att avkräva en noggrann undersökning av vilka mördarna är och att ställa dem inför rätta. Det är också viktigt att poängtera att europeiska länder som har gett asyl åt flyktingar som är förföljda av regimer måste få säkerhet. Det franska staten måste göra allt för stt hitta mördarna.

All kärlek och mina tankar till offrens familjer, vänner och kamrater.
Amineh

On the killings of three Kurdish activist women in Paris

Dear comrades and friends,

There are no words that can express the sadness that I feel about this crime of terror that resulted in the death of three colleagues and comrades. I deeply regret the loss and I condemn this brutal action, while I at the same time require that the French authorities do their best to carefully examine who and what was behind these terrible murders.

This action was an attack on the peace initiative, but also on the women’s movement. The murders means that we have lost progressive forces that worked for peace and gender equality. These, and other, Kurdish sisters have fought and had a significant impact both on the struggle for liberation, but also in the process of finding a peaceful solution between the Kurdish guerilla and the Turkish state.

The Kurds are still paying a heavy price for their commitment to peace, but no form of provocation or assassination should be allowed to challenge the new negotiations between the Turkish government and PKK. Europe, and the French Republic in this case, must show no tolerance against these acts of terror. The French authorities should make every possible effort to find those who are guilty and condemn them.

All my solidarity and sympathy goes out to the families and comrades.

Amineh Kakabaveh