Monthly Archives: juli 2012

Uttalande till stöd för Assyrian Democratic Organisation

Mötesdeltagareoch vänner, Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter har pågått länge i flera länderi Mellanöstern och Nordafrika. Vi har kunnat se delsegrar i kampen under dens.k. arabiska våren. Men delsegrar är av ringa värde om kampen inte fortsättereller om man förlorar målet – demokratin och de mänskliga rättigheterna – ursikte. Idag handlar det om hur kampen skall föras vidare. Särskilt svår ärsituationen i Syrien, där regimens armé och säkerhetstjänst urskillningslöstmördar civila män, kvinnor och barn. Minsta misstanke om förbindelser medoppositionella krafter kan medföra döden eller tortyr. Under 15 månader somgått sedan de första fredliga demonstrationerna mot regimen ägde rum har cirkatusen människor i månaden dödats – de flesta oskyldiga civila. Detta våld mot civila kan bara beskrivas som terror. Det är regimen sombedriver terror. Inte det motstånd som uppstått i terrorns spår.

Syrien är enprodukt av de stora imperiernas uppgörelser under mellankrigstiden då detottomanska riket föll sönder. På samma sätt som i Afrika delades Mellanösternupp mellan de olika imperierna och stormakterna. Syrien hamnade främst inom denfranska maktsfären. Imperierna brydde sig aldrig om folken som levde i dessaländer. Det som intresserade dem var naturtillgångarna och människornasarbetskraft. Att det fanns många olika kulturer, traditioner och språk saknadeintresse i alla avseenden utom ett; man kunde skapa motsättningar mellan folkenoch spela dessa mot varandra för att behålla makten, alltså söndra och härska.Folken i Mellanöstern plågas av en motreaktion i spåren av imperiernas framfart.

När kolonialväldena avvecklades blommade nationalismen upp. Det innebar attimperierna även efter det att de avvecklat sina kolonier kunde fortsätta attspela på nationella och etniska motsättningar. Vi kan se det överallt – iTurkiet, i Irak, i Iran, i Palestina och i Syrien.

Vänner, Man skall vara stolt över sin nationella eller etniska tillhörighet. Den är betydelsefull.Varje människa vill veta vem hon eller han är – vill vet om sitt ursprung ochsin härkomst. Man vill ha en identitet. Och har man en sådan vill man inte attnågon skall stjäla eller undertrycka den. Men att vara stolt över sitt ursprunginnebär naturligtvis inte att man därmed anser det egna ursprunget vara finare,bättre eller överlägsen i förhållande till någon annans. Då övergår man tillatt bli nationalistisk och chauvinistisk. Då ligger övermänniskoidealet nära.

ADO (Assyrian Democratic Organisation) har funnits i över 50 år. Den har fått kämpa för ettfolk som utgjort en minoritet i flera länder i Mellanöstern. I Syrien harassyrierna tvingats att för sin existens både kämpa hårt och manövrera medskicklighet.

I den kampsom Vänsterpartiet för utgör demokrati och mänskliga rättigheter en ledstjärna.Därför tog vi initiativ till att bilda Riksdagens Nätverk för demokrati ochmänskliga rättigheter i Syrien, där majoriteten av riksdagspartierna ingår. Iriksdagen har vi i nätverket interpellerat om svenska telekomföretagsverksamhet i Syrien – om hur svenska företag försett den syriskasäkerhetstjänsten med IT-utrustning, och vi har krävt ytterligare sanktionermot den syriska regimen. Vi har gång på gång vänt oss till den ryska regeringenoch protesterat mot ryska vapenleveranser till den syriska regeringen. Vi harockså kunnat påverka att Migrationsverket stoppade utvisningarna i Syrien.

Vi är säkrapå att den syriska Assad-regimen kommer att falla. Det är vår förhoppning omatt dess fall skall leda till ökad mellanfolklig respekt mellan olika etniskafolkgrupperna i Syrien och andra länder – mellan kurder, turkar, armenier, assyrier/syrianer,araber, perser, turkmener, m.fl. Denna är vår strävan som vi för gemensamt medolika organisationer i Mellanöstern. Dit hör sedan länge också ADO som vi i 50år efter organisationens bildande vill sända de bästa hälsningar i hopp om attframtiden skall te sig ljusare än vad den gör just idag.

Annonser

Politiker måste göra upp med sin beröringsskräck för hedersfrågan

Artikeln publicerad på SVT-Debatt idag.
__________________________
Politiker måste göra upp med sin beröringsskräck för hedersfrågan

HEDERSVÅLD Sverige står inför stora politiska utmaningar. Arbetet för jämställdhet och mot mäns våld mot kvinnor har fått ytterligare en dimension – det hedersrelaterade förtrycket och våldet, skriver Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh, Margareta Olofsson, Inger Stark, Ann- Carin Landström, Mari Engel,  Karin Rågsjö, Kerstin Åkare,  Devrim Arslan, Irja Berglund, Siv Holms och Shahla Rashed.

Det är nu 11 år sedan Pela Atrushi mördades. Dessförinnan mördades Sara. Men särskilt uppmärksammat blev våldet mot kvinnor i hederns namn i och med Fadime Sahindals massmediala framträdande och faderns mord på henne en tid därefter. Därefter har ytterligare hedersmord inträffat.

Till denna bild hör också ett antal slarvig utredda fall av  s.k.”balkongflickor”, flickor och kvinnor som förmåtts ta livet av sig genom att de ”fallit” från eller kastats ut från en balkong. Trots dessa grova brott finns det en uppenbar handfallenhet inför dessa förbrytelser bland svenska myndigheter och politiska partier.

Av en rad grumliga skäl vill de inte se vad som sker. Saken är den att det saknas ett tydligt ställningstagande mot hedersförtrycket av rädsla för att bli förknippad med SD. Att jobba antirasistiskt och feministiskt handlar om att ta ställning mot SD:s politik och samtidigt ta ställning mot alla former av förtryck oavsett vem utövaren är eller vilken tillhörighet utövaren har. Att vänster  och feministiska rörelser bidrar med solidaritet och bekämpar både rasism och andra former av förtryck när de stödjer invandrade kvinnors kamp!

Hederskulturerna är en del av patriarkala strukturer och förtrycket och våldet är kollektivt sanktionerade, något som även kvinnorna är stor del av. Det handlar om familjens och särskilt mannens heder och anseende – hans ”namus”, vilket innebär att kvinnans sexualitet tillhör honom och andra i familjen. Ett ”opassande” uppträdande skadar hans heder.

I många samhällen där klanstrukturer är starka har mannen kontroll över sin hustru, sin familj och de måsta alla följa klanens bud. Bryter någon mot klanens bud skadas klanens anseende. Alla måste alltså inordnas i denna feodala patriarkala ordning där kvinnan och barnen är längst ned på samhällsstegen.

Man skulle kunna tro att denna ordning löses upp i ett samhälle som det svenska. Men så är det inte. Arbetslöshet, bostadssegregation och flera andra former av utanförskap gör att de s.k. hederskulturerna och kvinnoförtrycket förstärks. Många kvinnor från t.ex. Rosengård, Tensta/Rinkeby och Botkyrka berättar att deras levnadssätt var modernare i de gamla hemländerna, att de kunde klä sig som de ville, sminka sig som de ville. Nu, i utanförskapet i Sverige, måste den gamla identiteten bevaras och förstärkas. Det som var tillåtet i hembyn i t.ex. Turkiet, Kurdistan, Mogadishu, i Irak blir förbjudet här i Sverige.
De svenska politiska partierna utan undantag lider av rädslan att framstå som främlingsfientliga, som islamofobiska eller som rasistiska.

Man hävdar vidare att det är förmätet av oss att försöka ”pådyvla” utrikes födda i vårt land våra värderingar. Att man inte visar tillbörlig respekt för andra kulturer. Man beskylls för att uppträda som Sverigedemokrater.  Det är naturligtvis fullständigt nonsens.

Vad många gör är att bevara ett förtryck som inga andra än patriarkala, fundamentalistiska och kvinnofientliga liksom främlingsfientliga krafter är betjänta av.
Hederskulturen har ytterst ingenting att göra med vilken religion eller nationell tillhörighet man har. Hederskulturer har funnits och finns i flera länder med skilda religioner. Det hindrar dock inte att religionen används för att rättfärdiga hederskulturerna. Gemensamt för dem alla är dock att de är hierarkiska och att kvinnorna är berövade bestämmanderätten över sina egna liv.

Detta kvinnoförtryck är av förhistoriskt ursprung och inte så enkelt att upphäva.  Därför räcker det inte enbart med lagstiftning, även om det säkerställer individernas rättigheter juridiskt sett. Alla de tiotusentals barn och ungdomar som är föremål för tvång och arrangerat äktenskap berövas den individuella rätten.

Hedersförtrycket är oerhört djupt rotat i människors värderingar och sinnen och leder vid mötet med moderna förhållanden till svåra valsituationer och smärtsamma konflikter. Det krävs dialog med utövarna.

Det krävs insatser från polis, sociala myndigheter, skola, lärare, kuratorer m.fl. Det krävs att bostadssegregationen och diskrimineringen på arbetsmarknaden upphävs. För att detta skall bli verklighet krävs inte bara en lagtext nedtecknad på papper. Det krävs en annan bostadspolitik och att alla de samhällsinstanser som har beröring med hederskulturerna ges ekonomiska och personella resurser att ta itu med de uppgifter som åläggs dem. Det handlar om att all personal vid dessa myndigheter ges en grundlig utbildning så att de får en djupare förståelse för och insikt i hur de s.k. hederskulturerna fungerar. Det är ett stort och viktigt arbete. Det handlar om kvinnors och ungdomars liv och deras mänskliga rättigheter.

Ett försvar av kvinnors och barns rättigheter har inget med bristande respekt för andra folks kulturer att göra. Det är inget uttryck för ”kulturimperialism”. De som talar om kampen för kvinnors rättigheter som ett uttryck för kulturimperialism tycks föreställa sig att förtryckta kvinnor inte förmår se imperialismen som en fiende. Man undrar vad det är för ett förakt som döljer sig bakom ett sådant resonemang och vem det gynnar.

Amineh Kakabaveh, Riksdagsledamot, (V)
Margareta Olofsson, fd. Socialborgarråd Stockholm (V)
Inger Stark, fullmäktigeledamot Stockholm(V)
Ann- Carin Landström, partistyrelseledamot (V)
Mari Engel, kommunfullmäktigeledamot Stockholm (V)
Karin Rågsjö, partistyrelseledamot och vice gruppledare Stockholm (V)
Kerstin Åkare, Kommunfullmäktigeledamot, Upplands- Bro (V)
Devrim Arslan, Arbetsmarkand och utbildningsnämnden (V) Norrköping
Irja Berglund, Kommunfullmäktigeledamot (V) Norrköping
Siv Holms Riksdagsledamot (V)
Shahla Rashed kvinnoaktivist (V)
Alia Mirza, kvinnoaktivist (V)

Sommarhälsning (och två frågor till Bildt)

Kära läsare,
Eftersom tiden är knapp och att det finns andra sociala medier (t.ex. Facebook) så har jag  inte varit lika aktiv att uppdatera denna sida. Förhoppningsvis har ni följt mitt arbete via båda Facebook och riksdagens hemsida,  men även via Varken hora eller kuvad!

Nu är det sommar och det kommer att bli lite lugnare här hemma p.g.a. semesterledigheten. Tyvärr blir världen allt mer orättvis, krigisk, fattig och förtryckande.

Har bl.a. ställt nedanstående frågor till utrikesminister Carl Bildt, som rör
barnarbete samt statskuppen i Paraguay.

Kommer även ett par artiklar om olika frågor under sommaren!
Önskar er alla en skön sommar!

_______________________________________

Det ökande barnarbetet i världen

I samband med Internationella dagen mot barnarbete, uppgav FN:s två oberoende experter, Gulnara Shahinian och Maalla M’jid, på mänskliga rättigheter att det i dag finns 215 miljoner barn som arbetar över hela världen. Mer än hälften utsätts för de värsta formerna av barnarbete, inklusive sexuellt utnyttjande och utnyttjande som arbetskraft. Både Gulnara Shahinian och Maalla M’jid delar den Internationella arbetsorganisationens (ILO) oro för att ansträngningarna för att eliminera de värsta formerna av barnarbete tappat fart. Barnkonventionens artikel 32 säger: ”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara farligt eller hindra barnets utbildning, eller vara skadligt för barnets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling ”. Den sektor där barnarbete är mest förekommande är jordbruket, gruvnäringen och arbeten i stenbrott. Barnarbete inom jordbruket förekommer i bomulls-, sockerrörs-, tobaks- och kaffeproduktionen och inom boskapsskötseln. Inom industrin rör det sig om tillverkning av kläder, mattor och skor samt tegelproduktion. Även inom guld-, diamant- och kolproduktionen är det förekommande. Barnarbete är fortfarande ett stort problem i många utvecklingsländer men också i välutvecklade länder. Vi köper och använder fortfarande kläder, husgeråd, datorer, telefoner och andra produkter tillverkade av barn. Barnarbete förekommer också i elektronikbranschen, nu senast har det avslöjats att barn tillverkar Apples produkter i Kina. Min fråga till utrikesministern Carl Bildt är: Vilka åtgärder avser ministern att vidta inom FN, EU och andra internationella organ för att det ökande barnarbetet inom jordbruk, industri och andra näringsgrenar ska hejdas?
_______________________________________

Statskupp i Paraguay

39 senatorer på yttersta högern ”avsatte” genom en juridisk rättsprocess den folkvalde presidenten i Paraguay, Fernando Lugo. Det är den gamla högern från Partido Colorado, diktatorn Stroessners parti, som iscensatt en juridisk ”process” för att störta Lugo. Det är en de facto statskupp. Den gör sig återigen påmind i Latinamerika. För drygt 3 år sen avsattes Zelaya i Honduras. Det är högerns stora misslyckande i Latinamerika som förlorar demokratiska val och desperat väljer att störta folkvalda presidenter. I huvudstaden samlas folkrörelserna för att ge sitt stöd till Lugo. UNASUR och flera latinamerikanska presidenter fördömer den de facto statskupp. Brasilien föreslår avstänga Paraguay från både UNASUR och MERCOSUR. Paraguays president Fernando Lugo avsattes i förra veckan hastigt av en parlamentarisk ”riksrätt” som av allt att döma är en statskupp. En så kort ”riksrätt” kan inte ens kallas summarisk. Antidemokratiska krafter har utnyttjat mordet på bönder i Curuguaty, som kämpade för att återta obrukad jord, för att i all hast driva igenom en statskupp, kosmetiskt utmålad som riksrätt. Syftet var att avsätta presidenten Fernando Lugo, vars regering åstadkommit betydande folkliga förankrade sociala förändringar i Paraguay. De två traditionella partierna i Paraguay, Colorado och Liberala partiet, de ligger bakom kuppen. De är samtidigt även ansvariga för de djupgående sociala och ekonomiska klyftorna i landet. Paraguay är bland de tio mest ojämlika länderna i världen. 1 % av de rika kontrollerar 77 % av jorden och Cargill, Monsanto och Shell har fördrivit bönderna från sina marker. Statskuppen är ett tydligt brott mot demokratin och syftar till att destabilisera demokratiskt valda regeringar i Latinamerika. Latinamerika har unisont fördömt den parlamentariska statskuppen. Vad avser ministern att göra för att försvara Paraguays demokrati och fördöma den odemokratiska statskuppen?