Monthly Archives: maj 2012

”Jönköpings kommun diskriminerar muslimska barn”

Artikeln, skriven tillsammans med Margareta Olofsson, publicerades på SVT Debatt idag.

_________________________________

JÖNKÖPINGSBARNEN Jönköpings kommun har ingått ett avtal med musliska församlingar där det står att muslimska barn inte behöver följa med på studieresor eller övernatta utanför hemmet. I det här fallet går kommunen in och accepterar att barn berövas rättigheter som tillkommer alla andra barn i Sverige. Detta är institutionell diskriminering av barnen, skriver Amineh Kakabaveh (V), ordförande i Varken hora eller kuvad, tillsammans med Margareta Olofsson från Rädda Barnens hedersgrupp Stockholm.

När Jönköpings kommun sluter ett särskilt avtal med en av stadens många religiösa församlingarna gör den sig skyldig till flera brott. Den bryter mot FN:s barnkonvention och FN:s konvention om mänskliga rättigheter, mot den svenska skolans läroplan och mot svensk lag. Genom den särbehandling som särskilda avtal med religiösa och etniska grupper innebär förstärks den bostadssegregation och utbildningsmässiga segregation som redan finns med en religiös och kulturell. Istället för att integrera invandrade etniska grupper medför kommunens avtal ökad segregering av befolkningen i kommunen på religiösa grunder.

Genom att sluta ett särskilt avtal med ett religiöst samfund upphör skolan att vara en neutral och öppen miljö där barnen har möjlighet att påverka sin egen situation och rätt att bilda egna åsikter. Staten och utbildningsväsendet ska ansvara för barns välbefinnande och skydd. I det här fallet går kommunen in och accepterar att barn kontrolleras, avskärmas från andra elever i skolan, indoktrineras och berövas rättigheter som tillkommer alla andra barn i Sverige. Därmed uppstår en institutionell diskriminering av barnen.

Särbehandling av etniska och religiösa grupper leder till förfrämligande, vilken i sin tur leder till rasism.

I läroplanen kan man läsa att ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Genom att kommunen sluter specialavtal med vissa samfund berövas barnen sin rätt att fritt forma sina liv. Deras rätt till en självständig utveckling hämmas och kränks. Åsidosättande av skolans uppgift och försummandet av barns rättigheter kombinerat med en ökad kulturell segregation bär i sin förlängning en acceptans när det gäller tvångsäktenskap och andra patriarkala former av förtryck.

I en demokratisk stat som Sverige skall alla behandlas lika och ha samma skyldigheter och rättigheter oavsett religiös tillhörighet eller etnisk bakgrund. Detta finns uttrycket på många olika sätt – i våra grundlagar, vår vanliga lagstiftning och genom att Sverige anslutit sig till en rad FN-konventioner i samma anda. Inget av detta kan förhandlas bort. Lag står över avtal. Lika lite som man kan förhandla bort sin lagstadgade semester eller annan lagstiftning kan man förhandla bort barns rättigheter. Och det torde vara särskilt omöjligt om förhandlingsresultatet medför ökad segregation mellan olika grupper i det svenska samhället. Följaktligen måste avtalet mellan den muslimska församlingen och Jönköpings kommun samt alla andra avtal gällande i frågan skall betraktas som lagstridigt och upphävas.

Amineh Kakabaveh. ordf. Varken hora eller kuvad
Margareta Olofsson, Rädda Barnens hedersgrupp Stockholm

Skriver om hederskulturen på SVT Opinion

Artikeln publicerades idag och är skriven tillsammans med Ekim Caglar.
________________________________________________________
Inrätta en specialkommission för hedersrelaterat våld

HEDERSMORD Vi är många som jobbar med hedersfrågan som vittnar om att flickor blir bortrövade till föräldrarnas hemland och sen lämnas åt sitt öde. Har man tur som 19-årig flicka i Landskrona så kan man ta sig tillbaka hem till Sverige. Men dilemmat börjar när kvinnor i Irak och Kurdistan säger att de drömmer om att få komma till ett land som Sverige för att de tänker att deras mänskliga rättigheter är garanterade här. Tyvärr har jag många gånger påpekat att så är inte villkoren för alla invandrade kvinnor och flickor, snarare tvärtom.

För två veckor sedan mötte jag ungdomar i årskurs 8 och 9 från Västmanland som berättade för mig att varje år försvinner flickor efter sommarlovet till olika länder i Mellanöstern. De blir bortlovade under tiden de går i skolan och när skolplikten är över är det dags att gifta sig.

Jag möter många unga kvinnor i flera av Stockholms förorter som har haft ett mycket mindre kontrollerat liv i hemlandet än här i Sverige. Det finns till och med tusentals unga flickor som inte kan klä sig som de vill. Flera kvinnor i Botkyrka har berättat att de har levt modernare liv i Istanbul i Turkiet än i den svenska förorten.

Det har gått mer än ett decennium sen vi började uppmärksamma hedersmord i Sverige. Redan under 90-talet mördades Sara. Under 2000-talet har hedersmord och förtryck uppmärksammats i och med de tragiska morden på Fadime och Pela. Hedersförtrycket är omfattande bland barn och ungdomar. Jag har länge drivit både i riksdagen och i VEHK frågor som arrangerat äktenskap och tvångsäktenskap och inte mist de så kallade ”balkongflickorna”.

Även om det finns rapporter och undersökningar från statens egna institutioner, t.ex. Ungdomsstyrelsen som gav ut ”Gift mot sin vilja” där det framgår att mer än 70.000 ungdomar är rädda för att bli bortgifta mot sin vilja, är frågan fortfarande under utredning.

Att vissa universella lagar finns för att skydda barn och ungdomar och kvinnor behöver inte upprepas här. Men att hedersmord sker än idag i Sverige har olika orsaker. Det handlar om att det finns människor med värderingar och en kvinnosyn som går ut på att kvinnan är männens och släktens ägodelar, att hennes oskuld måste skyddas. Om hon inte gör som familjen säger så skadar hon hela familjens ansikte och rykte.

Det handlar också om att det saknas utbildning. Det behövs riktlinjer för hur skola, polis och socialtjänst kan samverka för att förebygga hedersvåld precis som med mäns våld mot kvinnor. I alla kommuner måste finnas handledare som upplyser socialtjänsten och skolan samt andra berörda i frågan.

Under de senaste åren har media uppmärksammat flera fall med så kallade ”balkongflickor”. För flickor och kvinnor som utsätts för olika former av förtryck i hederns namn blir ibland enda utvägen att kasta sig från balkongen efter hot och påtryckningar. Ibland blir de utsatta kvinnorna istället knuffade av någon anhörig.

Hanane Chakour, den 28-åriga marockanskan som bara varit i Sverige i fyra dagar dog då hon ”föll” från ett köksfönster på tredje våningen mot källartrappans betonggolv. För ett par år sedan dog en 16-åriga flicka då hon ”föll” ut från balkongen på fjärde våningen i Malmö. I båda fallen misstänktes manliga familjemedlemmar för hedersrelaterat mord.

Rättsväsendet har hittills varken i dessa två falla eller något annat lyckats döma någon gärningsman.

Det senaste åren har fem ”balkongfall” inträffat. Tre tonårsflickor har fallit från balkonger, deras respektive föräldrar har blivit misstänkta för hedersrelaterat våld men sedan släppts i brist på bevis. Dessa och flera andra fall saknas i statistiken över kvinnor som mördats i nära relationer. Varje förundersökning som läggs ned i fall med misstänkt hedersrelaterade brott är en skam för den svenska rättsstaten.

Det behövs en specialkommission för hedersrelaterat våld för att hindra att balkong-flickornas öden förblir ouppklarade. Den haverikommissionen borde ges i uppdrag att särskilt utreda de fall där kvinnor uppges ha begått självmord under misstänkta påtryckningar och hot om att ”kasta” sig från balkongen.

Amineh Kakabaveh (v), ordf. Varken hora eller kuvad
Ekim Caglar, föreningen Varken Hora eller Kuvad och frilansjournalist

Artikel om situationen rörande mänskliga rättigheter i Turkiet

Tillsammans med Jan Lindholm och Desirée Pethrus har jag skrivit följande artikel om situationen i Turkiet. Idag publicerades den på SVD Brännpunkt.

______________________________________________________

Chockerande försämring när det gäller mänskliga rättigheter i Turkiet

I samband med att Turkiet blev kandidatmedlem i EU och en tid därefter har demokratiska politiska krafter i Europa hoppats på en demokratisk utveckling i landet. Turkiet genomförde också en rad förändringar i sin lagstiftning som pekade i den riktningen. Många i Europa hoppades på ett slut på statens våld mot journalister, författare, forskare och andra intellektuella. Så har dock inte blivit fallet. Brotten mot mänskliga- och demokratiska rättigheter fortsätter.

I dag sitter ett hundratal journalister och författare fängslade eller lever under hot om att efter ett frisläppande åter bli fängslade, vilket flera människorättsorganisationer protesterat emot.

En av dem är Ragip Zarakolu, författare och förläggare, som nyligen släpptes efter internationella påtryckningar. Han hade tidigare fängslats vid upprepade tillfällen och utan bevisning utsatts för grundlösa beskyllningar om brott mot Turkiets lagar. Anklagelserna mot honom har dock aldrig tagits tillbaka i samband de olika tillfällen han frigivits. Zarakolu upplever sig därmed intellektuellt lika fängslad i frihet, som när han satt bakom fängelsets murar.

Den kurdiske författaren, advokaten och människorättsaktivisten Muharrem Erbey sitter sedan slutet av 2009 fängslad i Diyarbakir. Han är bland annat anklagad för att ha smutskastat den turkiska staten under ett seminarium i Sveriges riksdag. Det han delgav seminariedeltagarna var en enkel faktaredogörelse för vad som hänt honom själv i Turkiet. Han delgav därmed åhörarna uppgifter om den turkiska statens sätt att hantera kritik – uppgifter som för de allra flesta i auditoriet endast var en ytterligare bekräftelse på vad så många andra under årens lopp vittnat om.

Fängslandet av Erbey är i dag bara en bekräftelse på att han haft rätt i sin kritik av den turkiska staten.

Ännu ett av dessa absurda fall rör professor Busra Ersanli, 61, som sitter fängslad anklagad för terrorbrott. Verklig bevisning saknas helt och hållet. Professor Ersanli är forskare och undervisar på universitetet. Man använder exempelvis hennes egen forskning om kurderna, som hon i decennier arbetat med på universitet och som föreläsare, emot henne. Hennes förbrytelse består också i, enligt den turkiska staten, att ha undervisat i sina universitetsämnen vid det politiska partiet BDP:s politiska akademi, något som i ett demokratiskt land snarast betraktas som en merit. BDP är ett oppositionsparti i det Turkiska parlamentet.

Den turkiska staten har också arresterat journalisten Zeynep Kuray. Detta efter hennes avslöjanden om förekomsten av våldtäkter och misshandel av kvinnor och barn i fängelser och arrestlokaler.

När vi i början av april mötte Busra och Zeynep i Bakirkoy kvinnofängelse i Istanbul kändes allt absurt och overkligt. De har båda en stark drivkraft att lyfta mänskliga rättigheter och det är uppenbarligen hotfullt i dagens Turkiet. Alla som på något sätt stödjer kurdernas rättigheter i skrift eller tal, är i fara och kan fängslas på mycket lösa grunder.

Detta är endast några få exempel på de övergrepp som den turkiska staten begår mot de medborgare som är kritiska till den ordning som råder – en ordning där en grundläggande mänsklig och demokratisk rättighet som yttrandefriheten är undertryckt och kritiker och oppositionella förföljs.

I Europa har man hoppats på en demokratisk utveckling. Såväl Romani Prodi, Carl Bildt med flera har från EU:s sida lovordat de förändringar som för några år sedan genomfördes i den turkiska lagstiftningen. Lagarna har dock inte tillämpats. Orsakerna till detta kan vara tre:

• Ändringarna i lagstiftningen var bara ett cyniskt spel för gallerierna inför ett hägrande EU-medlemskap som skulle kunna ge Turkiet ekonomiska fördelar.

• Den turkiska regeringen har ett mycket svalt intresse för demokratiska fri och rättigheter och tar inte dessa på allvar.

• Den turkiska regeringen inte har full kontroll över den statsapparat som den har att leda och styra, utan andra krafter, den så kallade djupa staten, har fortfarande ett betydande inflytande över den politiska utvecklingen i landet.

Med tanke på hur det ser ut för det hundratal journalister som i dag sitter i turkiska fängelser, såväl turkar som kurder, borde det vara en självklar plikt för den svenska regeringen, riksdagens politiska partier, för svenska journalister och författare, fackföreningar och andra folkrörelser att för demokratins skull protestera mot den turkiska statens undertryckande av yttrandefriheten så att dessa och andra oskyldiga personer snarast frisläpps.

AMINEH KAKABAVEH (V)
riksdagsledamot

DÉSIRÉE PETHRUS (KD)
riksdagsledamot

JAN LINDHOLM (MP)
riksdagsledamot