Monthly Archives: april 2012

Reserapport: Västsahariska flyktingläger

RESERAPPORT – TILL DE VÄSTSAHARISKA FLYKTINGLÄGREN 3-7 APRIL 2012

BAKGRUND

Västsahara var en spansk koloni 1884-1975 och ockuperas av Marocko sedan 1975. FN kräver att Västsahara skall avkoloniseras och internationella domstolen i Haag avvisar Marockos anspråk på Västsahara. FN-styrkan MINURSO är på plats i det ockuperade Västsahara sedan 1991 för att genomföra en folkomröstning om Västsaharas status, ett självständigt land eller en del av Marocko.

Repression och diskriminering mot västsaharier i det ockuperade Västsahara är väldokumenterat av Amnesty international, Human Rights Watch, FN:s kommission för mänskliga rättigheter med flera.

En stor del av befolkningen flydde under invasionen 1975 och bor sedan dess i flyktingläger i Algeriet under svåra förhållanden. Uppskattningsvis bor 165 000 flyktingar i lägren idag. 125 000 av dem anses av FN vara ”most vulnerable” och prioriteras i biståndet.

Flyktinglägren är välorganiserade trots knappa resurser. De är uppdelade i 4 stora ursprungliga läger döpta efter städer i Västsahara; El Aaiun, Smara, Dakhla och Ausserd. Med tiden har ytterligare två mindre läger växt fram, 27-februarilägret kring Kvinnoskolan samt Rabuni där regeringens administration, centrum för biståndsarbetare, mottagning av utländska gäster, kontor för Röda halvmånen etc. finns.

Flyktinglägren ligger i en mycket karg del av Saharaöknen och flyktingarna är helt beroende av bistånd för sin överlevnad. Sverige skickar klädbistånd sedan 1979 samt matbistånd sedan 2006 via Emmaus Stockholm/Praktisk Solidaritet med SIDA-medel.

 

TISDAG 3 APRIL, ALGER

Möte med Polisarios ambassadör i Alger, S.E.M. Brahim Ghali

Vi är ett fredligt folk, vi väntar sedan 1991 på att de antagna resolutionerna ska följas. Men FN är inte intresserade. Vi är trötta på FN. FN ska vara rättvisa och opartiska, de ska vara ett globalt organ för fred och säkerhet, men erfarenheten har visat det motsatta.  Detta gäller Generalförsamlingen men framför allt Säkerhetsrådet. Säkerhetsrådets fem medlemmar har världens öde i sina händer. De försvarar och attackerar som de känner för. De har svikit oss. Vi hade ett stort förtroende för dem. Den här frustrationen ledde till den fredliga intifadan 2005 i ockuperade Västsahara, den slogs ner brutalt av Marocko.

När Säkerhetsrådet försöker göra något för oss så hotar Frankrike alltid med sitt veto. Till exempel när det gäller att FN-styrkan i Västsahara ska få rätt att övervaka de mänskliga rättigheterna.

Trots det internationella ointresset, trots en stor frustration och många offer längs vägen så är vi fast beslutna att fortsätta vårt motstånd med alla fredliga medel för att öppna ögonen på det internationella samfundet.

Vi upplever Sverige som en av våra nära vänner, kända för att stå upp för internationell rätt och att kämpa för de mänskliga rättigheterna.

Lite historik. I slutet av 1700-talet, innan den spanska kolonisationen av Västsahara, så fiskade spanska skepp utanför vår kust. Västsaharier tillfångatog ett par av de spanska fiskarna vilket ledde till att den spanska kungen klagade till den marockanska kungen. Då svarade den marockanska kungen att han inte kunde göra något eftersom hans land inte sträckte sig ändå till Västsahara, att hans suveränitet inte gällde för det område som motsvarade dagens Västsahara. Detta finns dokumenterat hos Internationella domstolen i Haag.

Under 1800-talet försökte både England, Portugal och Frankrike att kolonisera Västsahara. Men vi gjorde motstånd som gjorde det omöjligt för dem att kolonisera oss. I mitten av 1800-talet, speciellt från 1860-talet började spanska handelsmän kontakta västsahariska fiskare för att bedriva handel istället. Vi sålde ull, salt och djur, de hade med sig kläder, instrument och köksredskap. Detta handlade inte om kolonisation och stöld och de försökte aldrig ta sig in i landet.

Under Berlinkonferensen 1884 tilldelades Spanien vårt land, Västsahara blev en spansk koloni. Först fortsatte spanjorerna att komma som handelsmän, de träffade stamledarna och kom överens om att öppna små affärer på stränderna. Så småningom försökte de ta sig in i landet men mötte hårt motstånd och det dröjde ända fram till 1936 innan de tagit sig in i hela landet och inte förrän under 50-talet hade de genomfört en total kolonisation av Västsahara.

När Frankrike under samma period försökte erövra våra grannländer så hjälpte vi motståndsrörelserna i våra grannländer i både Mauretaninen, Algeriet och även Marocko att slåss mot de franska kolonisatörerna. 1958 försökte Frankrike, Spanien och Marocko gemensamt avväpna oss västsaharier eftersom flera andra länder avkoloniserats. Då började vi vårt eget motstånd mot Spanien, detta var alltså före Polisario bildades. Men då vände de, som vi tidigare hade hjälpt, oss ryggen och förrådde oss.

Vi västsaharier är inte så många men vi är ett nomadfolk, vi är vana vid öppna vidder och att inte landsgränser. Vi är naturliga anti-kolonister. Vi hade ingen ensam, stark ledare. Vi hade 40 ledare som valde sin ordförande och fattade besluten tillsammans. Vi har aldrig haft en extern överhöghet, utom kolonisatörerna.

1960, FN-resolution 1514 lägger till Västsahara på områden som skall avkoloniseras.

1963, FN:s fjärde utskott för avkolonisering tar upp Västsahara.

FN begär att Spanien ska förbereda Västsahara för självständighet. Fjärde utskottet fortsätter upprepa att Västsahara inte är en autonom del av Marocko utan i en avkoloniseringsprocess som ännu inte genomförts.

1970 slås en stor, fredlig manifestation i Västsahara för självständighet brutalt ner.

1973 bildas Polisario den 10 maj. Den 20 maj bryter den väpnade kampen ut.

1975 förhandlar Polisario med Spanien om självständighet, man utbyter fångar och kommer överens om flera steg i processen. Men Franco, som leder förhandlingarna, blir allt svagare och pressas hårt av Kissinger och den franska presidenten som inte är för ett självständigt Västsahara. Påtryckningarna leder till att Spanien, Mauretanien och Marocko skriver under en trepartsöverenskommelse som innebär att Spanien lämnar Västsahara åt grannländerna Marocko och Mauretanien som då invaderade. Två länders arméer försökte utplåna Västsahara för att komma åt våra naturresurser.

1976 bildas RASD; den Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken.

1979 drar sig Mauretaninen tillbaka och erkänner Västsahara.

Av detta följer flera frågor, bland annat hur Marocko först kunde tänka sig att dela Västsahara med Mauretanien ifall man anser att Västsahara verkligen är en del av Marocko?

1997, Bakerplanen. FN:s speciella sändebud James Bakers fredsplan är att Västsahara ska vara en autonom del av Marocko i fem år och först därefter ska folkomröstningen genomföras. Polisario sa ja till Bakers plan, Marocko sa nej.

I den planerade folkomröstningen har Polisario accepterat att alla marockanska bosättare som bott i Västsahara sedan före 1999 ska få delta i folkomröstningen.

Vi ställde en fråga angående att Marocko nyligen utnämnde en ny ambassadör i Sverige. I flera utskick meddelades att den nya ambassadören har västsahariskt ursprung. Ghali svarar att det inte är första gången som Marocko använder västsaharier som ambassadörer, han menar att det verkar viktigt för Marocko att göra så.

Marocko utgår från en felaktig position som inte går att försvara. Vi vill gå den fredliga vägen. Men den palestinska intifadan ledde ändå till vissa framsteg.

Gdeim Izik var den arabiska våren i Västsahara. Ett fredligt protestläger med ca 8000 tält med ungefär 27 000 personer. Man organiserade sig i kommittéer med ansvar för livsmedel, städningen, hälsa med mera. Syftet var att avlägsna sig från de marockanska kolonisatörerna och den repression som råder i flera av de stora städerna i Västsahara. Kraven gällde sociala rättigheter som arbete och bostäder men även yttrandefrihet och demokrati. Man var noga med att de västsaharier som bor i södra Marocko inte fick delta för att Marocko inte skulle kunna påstå att det var en marockansk protest. Efter en knapp månad attackerade den marockanska militären lägret, ca 600 västsaharier greps. 23 av dem är ungdomar som fortfarande sitter fängslade och riskerar att ställas inför militärdomstol. De har alltså nu suttit anhållna i 18 månader utan rättegång.

Västsahara är med i Afrikanska Unionen. Marocko var en av grundarna till AU och är det enda land som inte är med eftersom de drog sig ur när Västsahara valdes in. Marocko försöker komma tillbaka in i AU igen sen 7-8 år men de är inte välkomna så länge de kräver att Västsahara ska uteslutas.

Västsahara är erkänt av 85 länder idag. I många länder finns det både en västsaharisk och en marockansk ambassad, ofta till och med vägg i vägg utan problem. Men när ett land påbörjar en process att erkänna Västsahara så har det hänt flera gånger att Marocko hotat att dra sig ur, vilket har lett till att det i flera länder inte finns marockanska ambassader av det skälet.

Marocko satsar stort på lobbyism i Sverige. Det är oerhört viktigt att skapa förvirring i Sverige för att kunna neutralisera Sveriges position i Västsaharafrågan.

I Västsaharas parlament sitter det 33 % kvinnor, vi har kvotering både av kvinnor och unga till parlamentet.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med guvernören i flyktinglägret Smara, Adda Ahmaim.

Smara är ett av de största lägren. Vi prioriterar framförallt sex saker: säkerhet, vatten, miljö, ungdomarna, hälsa och utbildning. Det är viktigt att alla är ense om vilka som är de viktigaste frågorna eftersom det är omöjligt att genomföra något om alla inte är med på det.

Miljöfrågan prioriteras eftersom det är viktigt att alla håller rent och fint runt där de bor. Det finns mycket sopor runt lägren. Vi uppmanar alla att gräva ner sina sopor ordentligt för att komma till rätta med det problemet. När det gäller hälsa så har vi inga epidemier men däremot så har vi ibland ont om medicin.

Ungdomarna prioriteras eftersom de är vår framtid. De har otroligt mycket tid över och det är viktigt att de inte är sysslolösa. Det är ett krig mot okunskapen, därför har vi alltid prioriterat utbildning. Vi satsar på att skapa meningsfulla program där de kan delta. Vi har ett eget skolsystem och egna skolböcker, cirka 90 procent av lärarna är kvinnor. Pojkar och flickor går självklart tillsammans i skolan här. Men vi har bara skolgång i lägren tills de är 13 år sedan måste de resa utomlands för att studera vidare, till exempel i Algeriet och på Kuba. Flera hundra studerade i Libyen och det var en katastrof när de tvingades avbryta sina studier och komma tillbaka utan examen till ingenting i lägren. Nu kämpar vi för att hitta studieplatser till dem i andra länder och för att få hjälp att bygga fler skolor här. Bara 15-20 unga läser i Spanien.  UNICEF diskuterar att starta ett projekt för unga här, hittills har de enbart stött oss med katastrofhjälp. Vi skulle verkligen behöva mer stöd, t.ex. har UNICEF en hel avdelning för Palestina, så vi hoppas på åtminstone något utöver katastrofstödet. Vi behöver mer stöd från omvärlden speciellt till ungdomarna.

Vi gör vårt bästa för att hantera alla de praktiska problem som uppstår här. Men det svåraste är de moraliska och psykologiska aspekterna. Hur går förhandlingarna i FN? Vad händer i EU? När kommer vi härifrån? Sådana frågor är jag oförmögen att svara på.

Vi kan inte förstå EU:s inställning. Ännu en konflikt så nära EU:s gränser, speciellt med tanke på alla andra oroligheter i Sahelområdet, borde vara extremt oroande för EU. Det borde verkligen vara lägligt att även denna konflikt löses och inte lämna den till ett fåtal politikers och företags godtycke.

Men att fiskeavtalet avbröts var ett enormt lyft här! Nu vet alla vad EU-parlamentet är och att allt måste gå genom EU-parlamentet efter Lissabonfördraget. Folk här är väldigt tacksamma mot alla som hjälper oss både praktiskt och politiskt.

Situationen är annorlunda i de ockuperade områdena. Här väntar vi bara, vi kan inte bygga upp permanenta strukturer. Det är en väldigt konstig situation att allt är tillfälligt. I de ockuperade områdena är folk redan hemma, men de lever under ockupation. Till exempel innebär det att det är oerhört svårt att få ett arbete eftersom Marocko först och främst ger arbete till marockaner. EU-parlamentet har till exempel krävt att Marocko ska bygga bostäder åt västsaharier för att eventuellt få igenom nya handelsavtal. Så nu bygger Marocko stora bostadsområden som sägs vara för västsaharier men all vår erfarenhet visar att det knappast kommer bli mer än kanske fem procent västsaharier som flyttar in till slut.

Den arabiska våren i Västsahara, protesterna i Gdeim Izik, krävde just arbete, bostäder, sociala rättigheter eftersom de är enormt eftersatta.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Besök hos Engelska skolan som den kristna organisationen Not forgotten driver.

Vi besökte två klasser med cirka 10 elever i varje, majoriteten unga kvinnor, som undervisades i engelska av en västsaharisk kvinnlig lärare som utbildat sig i USA. Kort men intressant möte. Organisationen visade även upp ett mindre odlingsprojekt som 60 familjer deltog i.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Besök hos den lokala Kvinnoskolan i Smara.

Kort besök hos den lokala västsahariska Kvinnoskolan. Det var lunch så inga elever var på plats. Enkla lokaler med lite utrustning. Kort samtal med några av de som driver skolan.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Utanför en grundskola.

Gick förbi en av de vanliga grundskolorna precis när barn i lågstadieålder vällde ut på rast. Pojkar och flickor blandat, stoj och stim, många var nyfikna på oss. Alla var välklädda, de enda kläder som kommer till lägren är svenska biståndskläder via den paraplyorganisation, Praktisk Solidaritet, där Emmaus Stockholm ingår som en av tre organisationer.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med rektorn och grundaren, Buyema Fateh, till skolan för handikappade barn.

Kort men inspirerande möte. Fokus på praktiskt lärande. Att lära barnen att klara sig själva, att få självförtroende så att de kan bli autonoma personer. Genom fysisk pedagogik lära dem att klä på sig, borsta tänderna, plocka undan efter sig. Lär barnen att arbeta med händerna och producera saker, teckningar, vykort etc. Allt med motto att utan ett leende så är man inte lycklig. Små utrymmen som gjorts fina med teckningar och pyssel, en del pedagogiska leksaker.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Lunchmöte med Jatri Aduh, talman i det västsahariska parlamentet samt chefsförhandlare i FN. På lunchen deltog även Malouma Larabas, ordförande utrikesutskottet samt Mamma Dah, ordförande i Socialutskottet.

Vår befrielserörelse Polisario startade här i öknen. Situationen förändrades och försvårades när flyktingarna började komma, det blev en omöjlig uppgift för Polisario att klara av försörjning, sjukvård etc. för alla människor som flydde över den algeriska gränsen. Ett av de viktigaste besluten Polisario någonsin har tagit togs en tid efter att de första flyktingarna kommit hit till Tindouf. Då bestämde vi oss för att inte bara föra en väpnad kamp mot den marockanska ockupationen utan även organisera ett samhällssystem här med mat, hälsa, utbildning och så vidare. Därför bildades staten RASD den 27 februari 1976 enligt alla internationella lagar, vi skapade en konstitution där den juridiska och styrande makten är åtskilda och där alla mänskliga rättigheter inskrivna. Det var väldigt svårt i början och därför fick alla de fyra stora lägren en regional administration med kontor och ansvariga guvernörer.

I de pågående FN-förhandlingarna mellan Västsahara och Marocko angående folkomröstningen är vi ombedda att även prata om t.ex. landminorna och naturresurserna. Marocko angav att de inte var redo att förhandla, utan att ens uppge varför. De lyckas inte förklara för FN hur deras autonomiförslag legalt ska fungera. För att ge någon autonomi måste man ju först äga det området. Västsaharierna måste först få rösta för eller emot autonomi. Först om vi röstar för autonomi så är det något som Marocko kan bevilja. Marocko har även svårt att förklara varför de förut gick med på att en folkomröstning skulle genomföras medan de nu, utan att uppge varför, enbart kan tänka sig autonomi.

Vi frågade Marocko vad som skulle hända ifall västsaharierna röstade nej till autonomi. Marocko svarade ”They must accept”. Vi tror inte längre på framsteg genom FN-förhandlingarna om det inte kommer ett politiskt tryck utifrån.

Vi kämpar för parlamentarisk diplomati, det är viktigt med diplomatiska erkännanden från andra länder. Ett erkännande från Sverige skulle vara oerhört viktigt eftersom vi inte har något erkännande från ett europeiskt land.

Av 53 parlamentariker är 13 kvinnor. Av de 6 ordföranden för departementen är 2 kvinnor. Vi vill ha fler kvinnor på olika poster men detta är i alla fall en början. Kvinnor ska självklart vara en del av hela kampen, även i parlamentet. Polisario strävar efter ett jämlikt samhälle där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Det finns ingen ortodox variant av islam i Västsahara. Polisario har bara byggt vidare och moderniserat det traditionella västsahariska samhället där kvinnor alltid haft en stark ställning. Vi vill ha ett samhälle med lika möjligheter för alla och vi tror att det kommer att bli så när vi får vårt land. Utöver konstitutionen finns en skriftlig överenskommelse med alla rättigheter och skyldigheter nertecknade.

Vi har öppna val där alla kan ställa upp. Röstningssystemet är individuellt och hemligt. Alla över 18 år får rösta, alla över 25 får kandidera. Det är viktigt för oss att utveckla en kultur av val och representativitet. Vi vill gärna bjuda in svenska parlamentariker för att lära oss mer om hur ni arbetar. Situationen vi är i har format oss, om vi hade fått självständighet av Spanien 1975 så hade vi säkert inte kommit så långt som nu. Många av de konflikter som pågår runt om i Afrika beror ju på att man inte var redo att styra ett land med alla de sociala, ekonomiska och juridiska aspekterna som det innebär efter den långa perioden av kolonialism.

Ett stort problem för oss är att de i de ockuperade områdena inte kan rösta. Det betyder att de inte är representerade. De är tvingade att rösta till det marockanska parlamentet men i det senaste valet avstod många i protest. Det finns västsaharier som är invalda i det marockanska parlamentet men det är enbart västsaharier som är allierade med Marocko. Det är mindre demonstrationer, sit-ins och liknande nästan varje dag i de ockuperade områdena. Man har startat flera olika MR-organisationer, men ingen har blivit erkänd av Marocko.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Besök på Motståndsmuseet, guide Mohamed Oleida.

Marocko och Mauretanien försökte förneka att det västsahariska folket fanns. De ville reducera oss till extremister från Kuba, Vietnam och Algeriet och som ett svar på det skapade vi det här muséet.

Polisarios första ledare var Mohamed Sidi Brahim Basiri, han är försvunnen sedan den spanska kolonialtiden under Franco. Den andra ledaren var Wali Mustafa Sayid, han uttalade vår självständighetsdeklaration. Han dog martyrdöden under attacken mot Mauretaniens huvudstad Nouakchott. Mohamed Abdelaziz är Polisarios tredje och nuvarande ledare.

1975 nekade Sverige i protest mot Marockos invasion av Västsahara, som enda europeiskt land, att ta emot ett sändebud från den marockanska kungen som kom för att förklara invasionen.

Efter 100 år av kolonialism var 84 % av alla västsaharier analfabeter och bara en enda västsaharier var utbildad läkare. Därför var, och är, det oerhört viktigt för Polisario att satsa på utbildning.

Cirka 3000 marockanska soldater togs tillfånga av Polisario. Marocko lyckades bra tillfångata 240 västsahariska soldater. Alla marockaner som Polisario tillfångatog är släppta och lever nu hemma i Marocko sedan åtminstone tio år. Men Marocko har bara släppt 76 västsahariska soldater, 151 är försvunna och vi vet ingenting om vad som hänt dem.

Även kvinnorna förbereddes för strid. Endast några få kvinnor som faktiskt deltog i striderna.

Under 16 års krig sköt Polisario ner 76 flygplan och helikoptrar, de var franska eller amerikanska.

När civilbefolkningen flydde undan Marockos och Mauretaninens invasion så flydde de åt det enda håll som gick, d.v.s. österut, in i öknen. Först samlades man i flyktingläger inne i Västsahara men då bombade Marocko dem med vit fosfor och napalm. Människor tvingades fly allt längre in i Saharaöknen tills de korsade gränsen till Algeriet där Marocko inte kunde förfölja dem längre.

På muséet kan man se vilka krafter som förenade sig mot oss genom att titta på de vapnen som vi beslagtagit, de kommer från USA, England, Tyskland, Belgien, Israel, Frankrike, Ryssland och de kom till Marocko via Saddam Husseins Irak och Anwar Sadats Egypten. Sadat, Saddam, shahen av Iran och apartheidregimen i Sydafrika bidrog med både vapen och pengar till Marocko. Saudiarabien har stött Marocko sedan 1975, de betalade stora mängder vapen under kriget, skänkte mycket kapital för att bygga muren och nu finansierar de hela Marockos säkerhetsapparat.

1979 vann vi kriget mot Mauretanien. Mellan 1979 och 1980 befriade Polisario stora delar av Västsahara när vi kunde koncentrera oss mot en motståndare. Polisario höll till och med presskonferenser inne på befriat område till Marockos förtret. Det blev mycket bra genomslag i internationell media. Marocko pressades hårt.

Israel föreslog då att de skulle bygga en mur, 1981 kom Reagan till makten i USA och tredubblade stödet till Marocko. Muren byggdes under sju år med amerikanska och franska pengar och israeliska ingenjörer. Muren innesluter två tredjedelar av Västsahara där naturresurserna finns. Muren är 200 mil lång och den bevakas av 150 – 180 000 marockanska soldater. Muren förstärks av taggtråd, en vallgrav och mindre sandmurar. Ungefär var 8-10 kilometer finns en större bas med soldater, hundar och radarövervakning. Mellan de större baserna finns även mindre, bevakade, baser. Längs muren finns ett brett fält med 5 miljoner minor. Sammanlagt finns det cirka 9 miljoner minor i Västsahara, en del av dem är inte organiserat utlagda och är därför mycket svåra att hitta. Minorna skördar fortfarande civila offer i den befriade delen av Västsahara.

I slutet av 90-talet kostade muren 1 miljon dollar per dygn i underhåll. Nu kostar den 4 miljoner dollar per dygn. Pengarna till detta kommer dels från arabvärlden men även till stora delar från Europa i form av diverse ekonomiskt stöd till exempel för att Marocko ska ”stoppa illegala flyktingar”.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med människorättsorganisationen AFAPREDESA, guide Mahmud Jatri, ordförande Abdeslam Omar Laksen, m.fl.

AFAPREDESA är en NGO för fångar, försvunna och deras familjer som startade 1985. Under invasionen av Västsahara 1975 greps många människor misstänkta för att försöka göra motstånd. Många torterades, en del slängdes levande från helikoptrar. Fortfarande är 500 civila och 151 militärer försvunna utan att någon vet vad som hänt dem. Många familjer splittrades under flykten hit. Man förlorade allt, hus, egendom, land, frihet.  Den marockanska ockupationsmakten är till och med värre än under den spanska kolonisationen 1884-1975. Inte ens under Francotiden fängslades en enda kvinna, men Marocko fängslar utan problem både män, kvinnor och barn. Det värsta är att omvärlden inte vad som har hänt och vad som fortfarande pågår eftersom Västsahara är stängt för journalister och observatörer.

AFAPREDESA samarbetar med Swefor som arrangerar ett seminarium i Egypten om fredligt motstånd dit aktivister från bland annat Sydsudan och Palestina kommer. För oss är det viktigt att visa att icke-våld kan fungera som ett alternativ, att krig inte är svaret. Vi står fast vid det trots alla svårigheter och orättvisor som begåtts mot oss.

1 av 1000 är försvunnen, 25 av 1000 har gripits utan orsak, majoriteten av de som grips blir slagna och torterade. Kvinnorna och barnen som grips blir illa behandlade, detta är svårt för oss. Under 100 år av spansk kolonisation försvann en person och inga kvinnor och barn greps av politiska skäl.

Spanien ville ha kusten. Frankrike styr fortfarande Spaniens position i Västsaharafrågan. Vi slogs mot Frankrike på Marockos och Mauretaniens sida under kolonialtiden, Frankrike verkar fortfarande vara arga på oss för det. Vänsterfolk och republikaner och våra bröder från Kanarieöarna kom till Västsahara för att hjälpa oss. 1970 började vi vårt motstånd mot den spanska kolonialismen.  Men vår fredliga demonstration 1970 möttes oerhört brutalt, man sköt rakt in i demonstrationen. 12 demonstranter dog och 150 greps. Detta gjorde en fredlig kamp omöjlig och därför bildades Polisario.

Marocko svarar att det inte finns några försvunna. Vi har lyckats lokalisera flera hemliga fängelser med hundratals västsahariska fångar och efter mycket kampanjande tvingade vi Marocko 1991 att erkänna detta och då släppte de 322 personer. Men sedan påstod de att det inte fanns några fler. James Baker, FN:s speciella sändebud, krävde 1999 att de skulle redovisa mer och då erkände man att 43 personer hade dött i fångenskap. Marocko påstår att resten av alla som försvunnit har flyttat till Mauretanien eller bor i lägren, men varför har ingen hört av dem i så fall? 2010 rapporterade MR-rådet att av de 940 personer som sammanlagt försvunnit i Marocko och Västsahara så är 640 västsaharier. Av dem har 352 dött på olika militära fängelser. Marocko erkänner även att kropparna inte har återbördats, att man har kidnappat små barn utan att meddela deras familjer, att man inte har sökt efter de skyldiga osv, enligt internationell rätt är detta krigsbrott. Men eftersom Marocko tydligen åtnjuter straffrihet så har man bara fortsatt. Sedan 2006 (efter att den pågående fredliga intifadan bröt ut) har över 5000 personer gripits.

Marocko försöker ständigt förminska det som händer. Att sprida information om vad som händer i Västsahara är det som verkligen behövs. Bistånd är jätteviktigt men det räcker inte, det krävs ett större politiskt arbete. Vi lever under så svåra förhållanden. Organisationer kan inte arbeta öppet i ockuperat område, de kan inte ha ett kontor, inga öppna möten. Det krävs att andra talar om situationen och gör det på rätt ställen, t.ex. tar vår rapport om tortyr till EU-parlamentet. MR-rådet och lagstiftarna gör bra saker men den verkställande makten struntar i det.

Det finns organisationer i Marocko som stöttar samma principer som vi men de vågar inte säga det på grund av den hårda repressionen. Om de inte säger att Västsahara tillhör Marocko så åker de i fängelse.

Marocko är värre än Israel, Marocko erkänner inte ens det uppenbara – att de ockuperar oss. Israel erkänner i alla fall att de ockuperar vissa områden. Det är ett hemskt förtryck även i Palestina men media kan åtminstone komma in där. Al Jazeera sänder från Tel Aviv, med inslag som är kritiska mot Israel, det måste värderas när man bedömer Israel. Likaså deras fångutbyte med över 1000 palestinier mot Gilat Shalid. Marocko värderar inte ens sina egna medborgare nog för fångutbyten. Polisario lämnade 200 fångar utan motkrav men Marocko tog inte emot dem, vi fick kampanja för att de skulle få komma hem.  Det visar att det är fullständigt omöjligt att kriga mot Marocko eftersom offren alltid kommer att vara vi västsaharier, eller de marockaner som Marocko inte vill ha.

En av de som deltog på mötet berättar att han bodde i ockuperat område fram till 1991 och pluggade i Marrakech när en del av de försvunna släpptes. Han försökte få med sig media när han skulle träffa dem men det var så farligt att varken franska eller spanska journalister vågade. Till slut följde ett par schweiziska journalister med. Fångarna var i ett otroligt dåligt skick. Men de upptäcktes när de träffade dem och han var tvungen att fly hit till lägren och har bott här sedan dess.

Vi har volontärer här, de lever på samma villkor som vi i tre månader, 2 personer per gång. Spansk medievolontär just nu: joseoropesa@gmail.com.

 

ONSDAG 4 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med försvarsministern Mohamed Lamin Albuhali.

Vi har genomlevt 19 år av krig. Först tre år mot spanjorerna och sedan 16 år mot Marocko och en del av den tiden även mot Mauretanien. Vi har alltid fört ett defensivt krig, aldrig offensivt, vi har försvarat oss mot angrepp. Marocko har använt alla vapen som finns mot oss, även illegala. Trots det accepterade vi vapenvilan efter rekommendationer från FN:s Säkerhetsråd.

Situationen för oss nu är alltmer hotfull på grund av de ökande terroristaktiviteterna av islamistiska grupper i Maghrebregionen. Vi börjar känna av den jobbiga situationen vid våra gränser, smugglare och terrorister, knarklangare och organiserad brottslighet närmar sig. Än så länge finns de inte i lägren eller på befriat område men de finns i närheten och om du är granne med elden kan du bränna dig. Vi följer situationen i Mali noga. Mixen av tuaregernas uppror, grupper från Libyen, al Qaida och organisationer som vill sprida islam i Nordafrika är en farlig cocktail. De strider dessutom mellan varandra, det är inte en homogen grupp. Knarkbaroner från Colombia smugglar narkotika genom Maghreb. Mauretanien är ett stort territorium som är svårt att kontrollera. Marocko smugglar hasch via Mauretanien-Mali-Malta-Italien, de hittar de svaga punkterna för att komma in i EU. Det största problemet är islamiseringen – vad vill de, vad menar de?

Vi har varit ett säkert område hittills men vi känner att de här problemen närmar sig och har vidtagit åtgärder.

Orsakerna till den arabiska våren var de repressiva regimerna, de trodde inte på demokrati och parlamentarism och det har skapat denna explosion. De islamistiska tendenserna var först milda men möttes av stark repression från makten. Det vi ser nu är en slags hämnd för det. Det fanns ingen plats att växa för demokratin, allt var underjordiskt, och därmed explosivt.

De olika islamistiska tendenserna, både de moderata och extremisterna, är extremt svåra att förstå och att samarbeta med. Vad vill de ha? Makt? Demokrati? Den moderata islamska strömningen Muslimska brödraskapen i Egypten, Tunisien, Libyen och Marocko ger intryck av att kunna delta i demokratin, men det är svårt att veta om det kommer att gå. Demokrati är den enda verkliga lösningen. Det finns så många olika tendenser, det kommer ta tid innan det lugnar ner sig. Dessa islamistiska partier kommer att behöva anpassa sig till den parlamentariska demokratin men det är flytande just nu.

I Tunisien och Egypten kan man bokstavligen känna skillnaden. Folk är inte rädda, allt är mer avslappnat. Det kan inte vara lika mycket statlig repression nu. Men systemskiften tar alltid tid och är delvis jobbiga. Den kaotiska situationen i Libyen är resultatet av 40 års förtryck. Man kan inte ha frihet utan vissa restriktioner och visst ansvar. Du måste veta var din frihet slutar för att ha ett fungerande samhälle. Det är samhället som måste sätta den gränsen. Vi tror trots allt att situationen kan lugna ner sig och att de kan nå demokrati. I Algeriet var det ingen revolt, folk är inte rädda här, de kan säga vad de vill. Majoriteten vill inte att regimen ska falla men de vill däremot ha reformer. Detta är en process mot förändring men inga stora demonstrationer. Det är parlamentsval i maj och presidentval senare i år. Det finns islamistiska tendenser, t.ex. det våldsamma FIS, men Algeriet vill inte ha den sortens tendenser igen. Flera andra små islamistiska partier finns inom det parlamentariska systemet.

Angående vår egen situation så finns risken för krig fortfarande kvar eftersom orsaken till konflikten kvarstår, nämligen ockupationen. Om allt hopp är ute om att nå en lösning på andra sätt så går vi ut i krig igen. Men vi vill inte det, det är därför vi har väntat i 21 år på en fredlig lösning. De unga däremot vill ha en politisk lösning, även om det innebär krig, det är ungdomars natur. De ungas revolt är mot ockupationen. Vi vill integrera dem i Polisario så nu har vi föryngrat armén. 70 % av armén är nu unga. 18 år är den lagstadgade gränsen för att gå in i armén.

 

TORSDAG 5 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Besök på Centralsjukhuset, möte med chefen Fadel Hania.

Vi arbetar förebyggande och vi har upprättat en vårdkedja. Vi har även en del medicin, utrustning och personal. Följande punkter är våra främsta prioriteringar.

1. Vaccinationsplan, 1977-2003, för TBC, hepatit B, smittkoppor och gulsot. Att vi arbetat så hårt med vaccinationer har gett mycket bra resultat, ingen har insjuknat i dessa sjukdomar.

2. Vattenkontroll, alla brunnar kontrolleras. De kloreras och vi gör vattenanalyser. Vattnet måste även avsaltas och det finns fluor, arsenik och bly i vattnet som måste renas bort.

3. Djurkontroll, alla djur kontrolleras för att minska smittrisken. Kameler, hundar osv vaccineras och slakten kontrolleras noga. Alla djur som kommer från Mali och andra länder kontrolleras extra strikt.

4. Barn- och mödravård. Kontroller under graviditeten, vi följer en hälsoplan för alla barn från 0-14 år kring bl.a. undernäring och blodbrist. Enligt internationell standard är våra barn för korta för sin ålder p.g.a. undernäring. Glutenintolerans är utbredd.

Vi har hälsocentraler, närsjukhus och ett centralsjukhus. Vi har narkosläkare, barnläkare, urolog, gastropi-specialister, ekografi, sjukgymnast, röntgen, optiker, laboratorium. Vi har brist på två specialiteter, gynekologi och allmän medicin. Vi har bland annat spanska hjälporganisationer som skickar hit läkare ibland. Vi försöker lösa allt vi kan på plats. Det är moraliskt stärkande att göra så mycket som går här, dessutom är det billigare eftersom man slipper resekostnaderna för att skicka iväg de som är sjuka.

Det fattas mycket grundutrustning som sängar, kirurgiska instrument, EKG-apparater, utrustning för röntgen och elektrochocker, kuvöser, narkosapparater, nattduksbord, 25-30 luftkonditioneringsapparater eftersom det är för varmt att vistas på sjukhuset på sommaren, bättre elinstallationer, ett bättre avloppssystem etc. Vi får en del ekonomisk hjälp från ECHO via en tysk NGO men de pengarna försenas då och då. 2011 var många leveranser försenade och vi har haft enorma brister på grund av det.

Personalmässigt så har vi en stor läkarflykt. Vi försöker ge de västsahariska läkarna något i lön så att de ska stanna men det är mycket svårt. För närvarande har vi bara 6 tandläkare, 1 gynekolog, 1 gastrospecialist och 1 neurolog här som är västsaharier, resten har flyttat till Spanien för att arbeta.

Här är all utbildning och sjukvård gratis. Vi försöker ge alla medborgare allt de har rätt till enligt de mänskliga rättigheterna, mat, utbildning osv.

Trots alla våra svårigheter och tack vare all solidaritet så har vi bättre hälsa än andra flyktingläger i världen, t.ex. Somalia. Just nu ligger vi på en acceptabel nivå. Vi har inga epidemier tack vare vaccinationsplanen vilket är en framgång. I början spreds flera epidemier och hundratals människor dog innan vi klarade av att bemästra situationen. Mödradödligheten är låg. Däremot är diabetes utbrett p.g.a. ensidiga nödhjälpsmaten. Vi får mycket pasta och vitt mjöl vilket även gör folk tjocka. Därför är det svenska matbiståndet av makrill via Emmaus Stockholm/Praktisk solidaritet oerhört viktigt.

Den ekonomiska krisen har inneburit en katastrof för oss. Många organisationer, speciellt spanska som vi har fått mycket stöd av, har tvingats dra ner på sitt stöd. Förut hade vi det svårt, nu är det oerhört svårt. Vi har fått mindre mat, speciellt svårt är att vi fått färre grönsaker. Vi har fått linser som tar mer än 15 timmar att koka, det blir omöjligt när vi har ont om gasol till matlagning.

 

TORSDAG 5 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Besök vid distribution av det svenska kläd- och matbiståndet.

Kläder

Emmaus Stockholm/Praktisk solidaritet skickar klädbistånd med SIDA-medel till flyktinglägren sedan 1979 och är den enda organisationen som bistår flyktingarna med kläder. Varje person får ca 3 kg kläder och skor per år.

Makrill

Emmaus Stockholm/Praktisk solidaritet skickar matbistånd med SIDA-medel till flyktinglägren sedan 2006. Makrillen är oerhört uppskattad. Maten är mycket ensidig och man har önskat animaliskt protein i form av fisk. Emmaus Stockholm/Praktisk solidaritet genomförde utvärderingsstudier som ledde fram till att just makrill uppskattas mest. Makrillen upphandlas från ett företag med en uppförandekod, PIWA food, och fiskas i Thailand. 2006-2011 var kvoten 1 burk/person/månad. P.g.a. hälsoläget ökade SIDA kvoten till 1,5 burkar/person/månad från och med 2012. Det verkliga behovet motsvarar snarare 4 burkar/person/månad.

Matbiståndet följs upp och utvärderas regelbundet av den italienska NGO:n CISP. Vi deltar på plats under den årliga stora kläddistributionen, som även den har utvärderats en gång av CISP.

 

TORSDAG 5 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med rektorn för 27 februari-skolan för kvinnor, Aza Bobih. Sitter även i Polisarios ledning.

Kvinnoskolan startade 1987. Aza var själv student här då och pluggade till lärare, nu är hon nyutnämnd rektor. Idag finns det förutom huvudskolan även flera små skolor i de olika lägren. De har bl.a. kurser i data, administration, hälsa, politik, musik, film, klädsömnad samt utbildningar till sjuksköterska och tekniker. På 80-talet hade de även militärutbildning för kvinnor här. Det finns tyvärr ingen gymnasium- och universitetsutbildning utan då måste man försöka hitta en studieplats utomlands.

Att det numera finns flera lokalavdelningar ute i lägren gör verksamheten mycket tillgängligare och att fler flickor lättare kan gå i skolan. Eftersom varje läger ligger ett par mil ifrån varandra av säkerhetsskäl (epidemier/militärt anfall) och det finns få transporter så var det svårt förut för många att gå på skolan eftersom de tvingades flytta till skolan. Ofta flyttade hela familjen med när flickan började skolan vilket lett till att det växt upp ett eget läger runt skolan idag. Det kallas 27-februari-lägret (Västsaharas nationaldag) och hela administrationen av lägret styrs av kvinnor. Om lägret växer mer behövs snart ett eget lokalsjukhus och en bättre stadsplanering med stadsdelar och kvarter som de fyra stora ursprungliga lägren har.

Ett stort problem nu är att det finns tusentals ungdomar som är arbetslösa. Vi i den äldre generationen har gett våra liv till motståndet mot ockupationen men det är oklart hur de unga kommer att välja, de är rastlösa. Till med ens egna barn säger att mamma, jag är stolt över vad du har gjort men jag tänker inte sitta här i trettio år till, jag kommer att slåss och dör hellre för min frihet. Vi ber dem att vara tålmodiga men innerst inne vet jag att de har rätt. Men vi fortsätter att försöka övertyga dem om att det internationella samfundet kommer att organisera folkomröstningen. Men situationen kokar under ytan.

Vi försöker organisera vårt samhälle demokratiskt, Sverige är en förebild för demokrati och frihet.

 

TORSDAG 5 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med Kvinnoorganisationens vice ordförande Lala Wadadi Brahim samt Nuha Abidin Buzeid, ansvarig för MR-frågor, de ockuperade områdena m.m.

Vår organisation omfattar alla kvinnor, det är en av de äldsta organisationerna inom Polisario grundad 1974. Målet är ett självständigt Västsahara samt att stärka kvinnors ställning. Förut var kvinnor diskriminerade, under den spanska kolonialtiden fick flickor inte ens gå i skolan. Vi kämpar för frihet både från kolonialism och ignorans. Här utbildas kvinnor om sina politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Vi främjar små kvinnokooperativ så att kvinnor får en egen inkomst. Det är inte så illa här som i andra arabiska länder men det är ändå inte bra nog. Kvinnor ska ha en plats överallt i samhället. Utan kvinnor skulle inte motståndet hållit så här länge, det är kvinnorna som ”the backbone”, ryggraden, i kampen för ett fritt Västsahara. Vi utgör en solid grund för vår existens, att vi står fast ger stadga, vi utbildar nya generationer, vår roll som lärare är viktig för kampen. Vi stärkte moralen hos de stridande under kriget. Vi sa till soldaterna om ni klarar striderna så ordnar vi allt annat, vi byggde upp och organiserade ett nytt samhälle i flyktinglägren och tog hand om familjen. Männen var borta 7-8 månader i taget. Vi organiserade och drev all verksamhet här i 16 år.

Kvinnor är idag administratörer i alla lägren. Det finns ingen motsättning mellan att vara en muslimsk kvinna och att vara aktiv i politiken, samhället, att resa eller studera. Vårt klädesplagg, melfan, är enbart ett traditionellt ökenplagg, det har inte ålagts oss av religiösa skäl.

Vi arrangerar en kvinnokongress vart tredje år, nästa år 2013. Vår ordförande sitter automatiskt i Polisarios ledning. Vi har direktkontakt med kvinnoorganisationer i de ockuperade områdena och samarbetar med människorättsorganisationen AFAPREDSA.

 

TORSDAG 5 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med kulturministern Khadija Hamdi.

Vi är tacksamma för Sveriges långvariga stöd. Det är oerhört viktigt för vårt fortsatta motstånd, utan ert stöd skulle vi inte kunna fortsätta att leva här. Vi har levt många år i exil tack vare västsahariernas starka vilja och det internationella stödet från omvärlden. Alla känner till ert stöd. Alla går klädda i Emmaus kläder och varenda hushåll är tacksamma för makrillen.

Men det allra viktigaste stödet är det politiska stödet. T.ex. det ni gör i EU-parlamentet angående handelsavtalen med Marocko. Vi uppskattar även er resa hit väldigt mycket, det är ett bevis på att ni vill se vår hårda verklighet. Det är alltid bättre att se än att höra. Ni kan vittna om vår politiskt och humanitärt mycket svåra situation. Det krävs en utökad FN-insats för att fredsprocessen ska fungera. Hur länge ska vi vänta? Finns det inget slut? Om inget händer så blir det krig. Ingen vill ha krig, det har vi redan upplevt. Jag anser inte heller att det är den bästa lösningen nu, speciellt med tanke på att hela Nordafrika är i uppror med konflikter i Libyen och Mali, AQIM som härjar och mycket vapen i omlopp. Men vi västsaharier och Polisario kan inte ensamma få till en lösning. Världssamfundet måste engagera sig på riktigt. Vi förstår inte Frankrikes inställning.

Vi är en liten befolkning med stora värderingar. Vi är muslimer men inte fundamentalister. Kvinnors rättigheter respekteras och vi respekterar alla religioner. Vi är det arabiska folk som är mest öppna för Europa. Vi skickar tusentals av våra barn till sommarfamiljer i olika länder i Europa. Varje familj här har tre-fyra extrafamiljer i Europa. Regeringarna borde beakta detta, speciellt Spanien som den förra kolonialmakten.

Vi fortsätter att kämpa trots svåra förhållanden och mycket turbulens i regionen. Vi trodde att den arabiska våren skulle hjälpa oss. Demokrati och mänskliga rättigheter är ju desamma överallt, varför hjälper man bara Libyen men inte oss? I Marocko begås många brott mot de mänskliga rättigheterna, både mot marockaner och mot västsaharier i de ockuperade områdena. Igår var det överfall mot en fredlig demonstration av västsaharier i Smara och El Aaiun, ett trettiotal hem attackerades, många misshandlades svårt.  Men detta sker långt ifrån världens ögon, det når inte internationell media. Trots detta kommer vi att fortsätta vår fredliga kamp. Vi hoppas att omvärlden inte tvingar oss till krig. Som mamma vill jag inte förbereda mina barn för att gå ut i krig. Vi vill förbereda våra barn för ett bättre liv, inte för krig. Ett problem är att förut så var krig ”renare”, det fanns en frontlinje med två parter. Idag är krig okontrollerbara, det finns massor med vapen i omlopp och det är oklart vilka parter som skulle dra nytta av ett krig. På samma sätt som t.ex. de islamitiska terroristerna nu drar nytta av situationen i Mali.

Vår generation kanske klarar med väntan men det gör inte den unga generationen, de kan inte vänta, de har rätt till ett annat liv än detta. Att leva i ett flyktingläger ska ju inte vara ett evighetstillstånd. Marocko och Frankrikes enda förslag är autonomi. Vår generation kanske kan acceptera det men nu handlar det om den unga generationen. De som har fötts under marockansk flagg i de ockuperade områdena. De känner till Polisario men de får ingen guidning av Polisario, det är de som demonstrerar i ockuperade områdena.

Arabförbundet har aldrig stött Västsahara. Saudiarabien och gulfstaterna har finansierat Marockos krig mot oss istället.

Den västsahariska kulturen är hotad. Marocko försöker marockanisera de västsahariska ungdomarna i de ockuperade områdena. Vår muntliga tradition är särskilt hotad. Den är beroende av den äldre generationen som håller på att försvinna. Därför har kulturministeriet startat ett projekt som heter Berätta farfar. Det är ett sätt att både bevara historierna och traditionerna och att närma generationerna med varandra. Men detta är ett litet projekt med bara 20 ungdomar finansierat av UNHCR.

Vi har även problem med konsthantverket som också är en del av vårt kulturella arv. Det är bara ett fåtal familjer som kan hantverket och som överför kunskapen till nästa generation, här skulle det också behövas projektpengar. Men den ekonomiska krisen medför mindre pengar till kulturprojekt. Förståeligt men synd. Kulturen är ju grundläggande för vår existens – varför kämpar vi? Varför vill inte vara en del av Spanien eller en del av Marocko? Det är ju för att vi har en specifik kultur som vi vill behålla. Vi respekterar den spanska och den marockanska kulturen men det finns en mosaik av kulturer där många olika människor kan känna igen sig. Vi vill behålla vår särart och inte tvingas in i något annat.

 

TORSDAG 5 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med Röda halvmånens ordförande Buhobeini Yahia.

Förutom de palestinska flyktinglägren så är detta de flyktingläger som funnits längst. De är dessutom de enda långvariga flyktingläger i en öken. Vi har varit här i mer än 36 år. Alla förstår varför vi är här. Det är inte för att få ett bättre liv, pengar eller arbete. Vi är här av politiska skäl, nämligen vår kamp för självständighet, vi är politiska flyktingar. Annars hade vi inte stannat på den här platsen i en enda dag. Vi vill inte bli integrerade i Algeriet, om vi ville det så skulle det vara lätt.

Eftersom vi är politiska flyktingar så är vi även väldigt väl organiserade. Det säger alla biståndsorganisationer, internationella organisationer, NGO:s etc. – detta är ett av världens bäst organiserade flyktingläger. Det beror på att vi sköter flyktinglägren med en plan för framtiden om att skapa en ny stat. Kvinnorna spelar en stor roll i detta, de västsahariska kvinnorna är starkare, ”more powerful”, än kvinnor i många andra länder. T.ex. sköts all biståndsdistribution av kvinnor. FN har som mål att involvera kvinnor till 40-50 % i biståndsprojekt, här är det 100 % kvinnor. Biståndet har blivit en ”kvinnosyssla”. Det är alltid stor transparens när kvinnor ansvarar för bistånd. Kvinnor är familjens överhuvud här och skolorna är mixade. Detta är politiska och kulturella traditioner som fanns före Polisario men som blev ännu starkare efter revolutionen. Detta är även en av de billigaste distributionerna av bistånd i världen eftersom västsaharierna själva utför arbetet med all distribution.

Varje sommar reser tusentals barn till familjer i främst Spanien, detta är unikt i den muslimska världen. Att man skickar sina barn, självklart även döttrar, till icke-muslimska familjer i tre-fyra månader per år är ett bevis på att västsahariska familjer är väldigt öppna.

Det har aldrig registrerats en enda våldshandling av en västsaharier mot en utländsk besökare. Efter 36 år av krig och umbäranden så är det normalt att människor brukar bli stressade, nervösa och våldsamma. Det har inte hänt här på grund av vår kultur, vi är ett väldigt moderat och öppet samhälle.

Allt bistånd kommer på lastbilar hit, sedan sköter vi resten. Det är aldrig några poliser med vid utdelningarna eftersom de alltid går lugnt och bra till. Detta är en de mest övervakade och kontrollerade (”monitored”) biståndsoperationerna i världen. Eftersom Marocko vill skapa förvirring med statistik och siffror så svarar vi med transparens. Det pågår minst 150 ”monitoring operations” av oberoende organisationer här som övervakar utdelningarna.

Problemet är att det är en bortglömd kris. Den är inte prioritet ett. Biståndet minskar år efter år. Nya konflikter och katastrofer drar uppmärksamheten till sig. Detta är en väldigt speciell situation p.g.a. sin långvarighet. FN m.fl. har planer för katastrofsituationer, d.v.s. korta operationer, sedan använder de samma mall här och det fungerar inte. Men inte ens vanliga internationella standards för flyktingläger har implementerats här. För fyra år sedan finansierade ECHO ett pipelineprojekt för att förbättra vattensituationen men det är ännu inte klart. För tre år sedan fick vi toaletter i skolorna. Spanska NGO:s försöker bygga fler toaletter. I Spanien går det 20 elever per toalett, här delar 800-1000 elever på en toalett. Vi har inte en enda matsal i någon av våra skolor. Vi har ingen el i skolorna och därför får barnen problem med ögonen. Tack och lov har många barn fått glasögon hos sina spanska sommarfamiljer.

Normalt behöver en person 2200 kalorier per dag. Det når vi inte upp till här. Det är alltid förseningar i biståndet. I den senaste nutritionsutredningen som UNHCR och WFP gjorde led 40 % av undernäring (”malnutrition”). 55 % av de gravida kvinnorna har blodbrist (”anemia”). Detta beror på att det matpaket (”food basket”) vi får är anpassat till en akut katastrofsituation. Det innehåller till 80 % kolhydrater och det är inte meningen att man ska leva på det i mer än två år. Det enda animaliska protein vi får är makrillen från Emmaus Stockholm/Praktisk Solidaritet, d.v.s. svenskt bistånd. Men ransonen är endast 400 gram per person och månad vilket är alldeles för lite!

Vi har problem med att kosten innehåller för lite kalcium och vitamin C och E. Fisken innehåller mycket kalcium vilket vi behöver och är tacksamma för. Emmaus Stockholm/Praktisk Solidaritet är även noga med att fisken inte kommer från västsahariska vatten utan istället köps från Thailand.

Svårigheterna ökar nu när det är flera kriser i regionen. På grund av den ekonomiska krisen drar Spanien ner på sitt bistånd och flera bilaterala projekt. Fokus flyttas och Västsahara glöms bort igen. Men vi glöms bort eftersom vi uppför oss bra. Det är därför den unga generationen är trötta på att vara väluppfostrade, de ser att det gör att vi hamnar i en total medieskugga. Hur ska vi kunna övertyga dem om motsatsen? Fred har sitt pris. Bästa sättet att övertyga dem är att svara på de humanitära önskemålen. Biståndet har dubbla syften, dels att praktiskt lindra en nödsituation men det är även ett sätt att behålla stabilitet och fred i svåra situationer. Många unga gör ingenting här, det är en stor utmaning och en farlig situation. Vi lever med en risk för krig igen. Utan tillräckligt bistånd kommer Polisario att förlora kontrollen.

Vårt starkaste argument är tranparens. Marocko kritiserar och granskar oss hela tiden. Vi måste vara otroligt duktiga, skickliga och transparanta. Vi träffar WFP, ECHO, UNICEF m.fl. i Alger en gång i månaden med all information, distributionsplan per månad, utdelningskvitton m.m.

125 000 personer räknas av FN som de mest behövande (”most vulnerable”). Totalt bor det 157 821 personer permanent i lägren. Där inräknas inte de nomadfamiljer som bor i de befriade områdena, inte de ungdomar som studerar i Algeriet och utomlands men som kommer hem på loven, och inte polisen och militären.

Marocko försöker hela tiden skapa politisk förvirring genom siffror, bl.a. angående folkmängd i lägren. Men ingen stat vill att en annan stat ska räkna deras invånare. Vi åberopar vår suveränitet att själva genomföra våra befolkningsräkningar. Vi har legal rätt till självständighet, vi är en medlemsstat i Afrikanska Unionen, vi har en flagga, en regering, vi kontrollerar en tredjedel av Västsaharas territorium i de befriade områdena. Sverige skulle aldrig tillåta att en annan stat skulle räkna antalet svenskar. Vi vill göra folkräkningen själva, vi använder högteknologiska metoder som digitala ID-kort till alla. Det är få afrikanska länder som har det.

Vi är fortfarande i krig och alla siffror är oerhört känsliga. Inför folkomröstningen 1991 så lämnade vi en massa detaljer från röstlistor till FN. Dessa hemliga dokument hamnade på något obegripligt och för oss okänt sätt hos marockanska myndigheter! Marocko kräver även att få veta var vår militär är, var våra vapen finns, som att de inte borde veta det efter 16 års krig. Efter den missen av FN så är vi mycket känsligare för att ge exakt information om antal flyktingar och liknande. För Marocko använde den informationen mot oss förstås. Marocko har inget att göra med hur många flyktingar som bor här. Det är en sak mellan oss, Algeriet och givarorganisationerna. Marocko har attackerat oss, de tvingar oss att bo flyktingläger i decennier, varför ska man lyssna på dem i den här frågan?

Bland det västsahariska folket finns det en stor solidaritet, man tänker i utökade familjer, det är inte bara kärnfamiljen som räknas. Därför blir det aldrig några problem under distributionerna, folk delar med sig helt enkelt. Det är inte heller några stora skillnader mellan familjerna. Detta är otroligt viktigt och gör att vi klara av sammanhållningen. Folk har inte pengar, då hade man sett bilar komma fulla med mat och prylar från Tindouf, men det ser man aldrig. Bara en gång per månad när vi på Röda halvmånen gör utdelningen av biståndet.

 

FREDAG 6 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Besök vid muren.

Muren är 200 mil lång och innesluter de två tredjedelar av Västsahara där majoriteten av de värdefulla naturresurserna finns. Den är tungt bevakad. En tredjedel av Västsahara är inte under marockansk kontroll. Vi deltog i en stor årlig demonstration framför muren inne i den befriade delen av Västsahara.

 

FREDAG 6 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med ministern för de ockuperade områdena Muhamed Alkeik.

Jag deltog i ett sabotage mot transportbandet från fosfatgruvan Bu Craa till kusten för att Marocko inte skulle kunna stjäla våra naturresurser. Jag greps, satt fem år i fängelse och torterades. Det är därför mitt ansikte är vanställt.

Vapenvilan, och med den löftet om en folkomröstning, ingicks 1991. Den kom till eftersom Marocko kände att de höll på att förlora kriget. Efter vapenvilan blockerade de alla förslag angående folkomröstningen mellan 1991-1999. FN presenterade de färdiga röstlängderna 1999. Då såg Marocko att en omröstning inte skulle bli till deras fördel, sedan dess har de obstruerat processen ytterligare.

Marocko försöker belägra och isolera Västsahara, från media och från internationella observatörer. Marocko gör allt för att det oerhörda förtrycket som pågår inte ska synas, till exempel byggde de en mur runt två tredjedelar av Västsahara som gör det svårare att ta sig in på ockuperat område. Inne på ockuperat område är det manifestationer varje dag, folk viftar med den västsahariska flaggan som är förbjuden, skriker slagord där de kräver att folkomröstningen ska genomföras och att Västsahara ska bli självständigt. Efter den brutala attacken mot Gdeim Izik i slutet av 2010, de fredliga protesterna som var Västsaharas arabiska vår, stoppades både utländska observatörer (bland andra den svenska dåvarande riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt) och media från att komma in i landet.

Internationella samfundet är svagt, man gör ingenting. Säkerhetsrådet är bara tyst. Mänskliga rättigheter existerar inte i de ockuperade områdena, man lyckas inte genomföra folkomröstningen. Frankrike sätter upp stora tydliga hinder. Jag förstår inte vad Frankrike har otalt med Västsahara. Från första stund stod Frankrike på Marockos sida. De blockerar allt, de skyddar Marocko hela tiden, de tillåter dem att massakrera det västsahariska folket.

Tack vare den internationella solidariteten för Västsahara så finns ändå en del hopp i de ockuperade områdena. Vi är inte helt ensamma, en del besökare tar sig in i landet. Men det behövs fler jurister, journalister och människorättsförsvarare som kommer dit. Det är en skyldighet för alla de som försvarar de mänskliga rättigheterna att även se Västsahara. Det behövs fler observatörer och mer påtryckningar för att FN ska få mandat att övervaka de mänskliga rättigheterna i på ockuperat område, följa upp vad som händer med de politiska fångarna och följa rättegångarna mot aktivister i militärdomstolarna. Det behövs mer närvaro på ockuperat område. Även för att försvara våra naturresurser som fosfatet och fisken som Marocko säljer. Det behövs även mer besök från solidaritetsorganisationer, allt för att öppna upp landet. Ta reda på mer information, medvetandegöra omvärlden. Sprida information till EU-parlamentet och alla som är berörda. Det finns mycket dokumentation om tortyr och annat tillgängligt. Bjud in vittnen från ockuperat område. Vi gör allt vi kan för att häva blockeringen av ockuperat område.

Frankrike klassificerar Västsahara som kommunister. Men även under tiden när världen var uppdelad i Öst- och Västblocket så var Polisario tidiga med att tydligt säga att vi inte är kommunister utan nationalister. Frankrike hade dock andra intentioner med sitt utspel, de var ute efter hegemoni i Nordafrika och de ville kontrollera alla länder där inklusive Algeriet. Eftersom Algeriet gjort revolt mot Frankrike och Polisario fick stöd av Algeriet så blev det problem för oss i relationen med Frankrike. Vi vet inte hur vi ska komma bort från den här bilden av oss.

Marocko lägger mycket kraft på påtryckningar mot Spanien och EU. De använder Ceuta och Melilla, den illegala migrationen, knarkhandeln och terrorism som argument för att Marocko är en nödvändig partner – vi är dörren till EU, vi försvarar EU mot allt detta! I gengäld får Marocko mycket pengar. Dessa pengar går till stor del till militären. Eftersom cirka 80 % av Marockos militär är stationerad i Västsahara så går EU:s pengar i praktiken till repression i Västsahara.

Vi i Polisario vet att vi måste anstränga oss mer inom EU, speciellt gentemot Frankrike. Det börjar ge lite resultat. Vi har ju trots allt internationell rätt på vår sida. Om EU verkligen värnar de mänskliga rättigheterna så finns inga motargument.

Ickevåldskamp bör värnas! Vi är de första att ta avstånd för terrorism. Det västsahariska folket är ett gott exempel på öppenhet och vi försvarar mänskliga rättigheter överallt. Vi är annorlunda än våra grannländer. Vi är öppna för olika religioner och traditioner, vi tar emot tusentals européer här varje år som bor med oss, delar allt med oss. Alla respekteras. Detta är värdefullt i vår region. Ta Marocko som exempel, där är moderata islamister vid makten nu men vem vet ifall mer militanta islamister tar över sedan?

Vi har aldrig haft religiösa konflikter här. Det finns inget hierarkiskt prästerskap, det finns inga mullor här. Vi är muslimer men jag behöver inte be eller följa ramadan, ingen har synpunkter på det. Ingen bryr sig om ungdomar har pojk- eller flickvänner. Det finns ingen islamistisk polis här. Alla islamister fördömer oss och Polisario. Polisario beskylls för att närma sig kristendomen på grund av vårt system med europiska sommarfamiljer till tusentals västsahariska barn. Familjer som i sin tur kommer hit och då kritiseras vi för att vi hälsar på kristna kvinnor osv. osv. Detta är värden vi försvarar! Även på grund av detta behöver vi mycket stöd, för att bevara och försvara ett öppet samhälle.

Det finns de kvinnor här som täcker ansikte och händer mer än vad som krävs på grund sanden och vinden men det är inte av religiösa skäl utan för att de vill vara vita, i deras ögon är vit hy detsamma som skönhet. Det finns några som är väldigt religiösa men det är en person på tiotusen.

Det finns fortfarande mycket att göra för att det ska bli mer jämlikt här men man måste komma ihåg att vi har kommit en lång väg. Förut fanns det slaveri och polygami i den här regionen! På sextiotalet fick inte flickorna gå i skolan, och om de fick det så fick de inte sitta med pojkarna. Kvinnor fick inte resa utomlands. Även om de hade mer rättigheter än i Marocko så gick det inte att jämföra med hur det var i Europa.

Nu är skolorna blandade, kvinnor arbetar och kommer hem sent – utan att få frågan: Var har du varit? Det är normalt att mannen kommer hem först och att det inte finns middag eftersom kvinnan är ute eller på jobbet. Det är normalt att männen gör frukost etc. nu, detta var inte normalt på sextiotalet. Förut hade inte kvinnor rätt att välja sin man, de gör de nu.

Det har varit mycket diskussioner och kamp för att nå hit. En kamp mellan generationer och mot gamla traditioner, men vi har varit övertygade och de andra har fått följa efter. Polisario har inte kommit med en kommuniké som alla har följt slaviskt, detta har varit en social rörelse som drivit fram förändringar. Vi är ett beduinfolk, vi har aldrig haft en statsbildning, vi har gått från halv-primitiva till utvecklade idéer relativt snabbt. I Europa har motsvarande tagit hundratals år med religiösa krig och motsättningar.

Sverige har alltid hjälpt oss, vi hoppas på er! Det är viktigt att ni sprider information om oss och vår situation till andra länder.

 

FREDAG 6 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med Polisarios chefsförhandlare gentemot MINURSO, Mhamed Hadad.

Efter trettio rundor av förhandlingar så har ingenting hänt, det är en skandal.

Frankrike hotar med sitt veto i Säkerhetsrådet varje gång det diskuteras att MINURSO borde få övervaka kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Marocko accepterade inte ens att de mänskliga rättigheterna nämndes förrän 2011.

Marocko säljer som ni vet våra naturresurser utan att vi varken tillfrågas eller får någon del av vinsterna. Till exempel är det just nu ett irländskt företag som prospekterar efter olja på västsahariskt vatten. Denna dubbelmoral borde stoppas, dessa multinationella företag borde hindras från att plundra Västsahara.

Men på grund av ”business” så sägs ingenting om mänskliga rättigheter i varken Saudiarabien, Bahrain, Förenade Arabemiraten eller Västsahara.

 

FREDAG 6 APRIL, FLYKTINGLÄGREN

Möte med president Muhamed Abdelaziz.

Stort tack för ert långvariga stöd. Situationen är svår nu och den har varit svår länge. Vi känner att det internationella samfundet tagit ett kliv tillbaka i sitt stöd för vår sak. Västsahara är den mest glasklara frågan på Säkerhetsrådets bord just nu när det gäller avkolonisering. Internationella domstolen i Haag slår fast sedan 1965 att Marockos anspråk på Västsahara inte är giltiga. Marocko plundrar våra naturresurser och de stänger det ockuperat området för omvärlden. Ingen erkänner Marockos anspråk på Västsahara. Alla erkänner Västsaharas rätt till självbestämmande. Västsahara är medlem av den Afrikanska Unionen och erkänt av mer än 80 länder. Saken är klar. Ockupationen är illegal. Marocko är inte ens erkänd som en administrativ makt. Detta är enbart en ockupation.

Problemet är Marocko. Och att det internationella samfundet inte pressar Marocko att genomföra överenskommelserna från 1991. Vi ber, och kräver, att Sverige aktivt deltar i de internationella ansträngningarna för att få slut på den västsahariska tragedin som har pågått sedan 1975.

Det bästa sättet som Sverige skulle kunna hjälpa oss är genom ett erkännande av Västsahara och att vi kan öppna en västsaharisk ambassad i Stockholm.

Sydafrika är ett bra exempel. Mandela väntade i tio år efter att Sydafrika fått sin demokrati på att Marocko skulle lösa problemet. Därefter skickade Mandela ett memorandum till den marockanska kungen, tillsammans med en kopia till en mängd andra presidenter, där han skrev att det var Marockos skyldighet att ge Västsahara självständighet och att han hade väntat i tio år på att skulle implementeras. Att han nu visste att Marocko enbart manövrerar för att slippa implementera internationell rätt och att Sydafrika därför tar sitt ansvar och erkänner Västsahara. Det skulle vara oerhört betydelsefullt ifall Sverige kan Sverige kan göra samma sak. Vi ber er att göra detta.

Vi tackar er oavsett för er attityd i EU-kommissionen och i EU-parlamentet när ni röstat emot det illegala fiskeavtalet. Det var ett otroligt viktigt ställningstagande som Sverige och ett par andra länder gjorde.

Situationen är mycket allvarlig. Situationen för de mänskliga rättigheterna är mycket svår i de ockuperade områdena och den humanitära situationen här är väldigt ansträngd. Det är problem i hela regionen. Det är uppror i Mali, gäng och terroristgrupper har slagit sig samman med knarksmugglare och ockuperar nu två tredjedelar av Mali. Situationen i Somalia är allvarlig osv.

Polisario är en befrielserörelse och politisk kraft som är känd för att vara emot terrorism. De motsätter sig att vi delar på stat och religion. De vet att vi förkastar alla former av terrorism. Den 22 oktober förra året attackerade dessa grupper oss från Malis territorium. De riktar in sig mot oss. De gör vad de vill i regionen och de finns nära oss. Vi är rädda för hur situationen utvecklar sig. Vi har varit offer för statsterrorism sedan 1975 och nyligen dessutom en attack från en terrororganisation.

Det är viktigt att Sverige är medvetna om vår kritiska situation och vi ber er att hjälpa oss att behålla vår demokratiska samhällsmodell med jämlikhet mellan män och kvinnor, där stat och religion är separata sfärer, med yttrandefrihet och frihet från extremism.  Denna modell bygger vi sedan 40 år tillbaka, trots vår utsatta och svåra situation. Vi vill att Sverige stödjer oss så att vårt projekt blir framgångsrikt.

Sedan fyra år tillbaka är ett erkännande från Sverige en av våra högsta prioriteteringar, sedan förra året är det den allra viktigaste punkten Sverige hjälpa oss med på grund av dess starka betydelse i sig samt de möjliga positiva dominoeffekter det skulle kunna få i Europa.

Ett oerhört viktigt stöd är även att fler politiker och journalister kommer till flyktinglägren och till det ockuperade området för att själva träffa vanliga människor och se med egna ögon vad som händer.

Anna Nilsson, informationsansvarig Emmaus Stockholm, Amineh Kakabaveh riksdagsledamot Vänsterpartiet och Bodil Ceballos, riksdagsledamot, Miljöpartiet de gröna.