Debattartikel: Sverige utvisar lesbiskt par till en trolig död i Irak

Publicerad i SVT Debatt.

_____________________________

ASYL Pari och Dilsa, 25 och 29 år, lever i ett lesbiskt förhållande. De kom från Norra Irak och sökte skydd här i Sverige då deras familjer hotade dem till livet på grund av deras sexuella läggning. Efter fem års väntan på uppehållstillstånd i Sverige, inhysta i ett rum i en lägenhet med andra asylsökande kvinnor, utvisades de. Med stor sannolikhet kommer de att dödas. De män som utför sådana dåd betraktas i det dessa kulturer med aktning och som hjältar, skriver Amineh Kakabaveh, ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad.

Är svensk migrationspolitik säker? Migrationsminister Tobias Billström brukar i debatter och samtal ständigt framhålla det rättssäkra i vårt asylsystem. Alla som är berättigad till skydd i Sverige får det. Först görs en utredning av Migrationsverket, sedan prövas fallen i Migrationsdomstolen och i sista hand i Migrationsöverdomstolen. Den förre generaldirektören för Migrationsverket, Eliasson, brukade också understryka att man tar hänsyn till skyddsbehoven med en bred marginal.
Inom organisation Varken hora eller kuvad har vi kommit i kontakt med två unga kurdiska kvinnor, Pari och Dilsa, 25 och 29 år, som lever i ett lesbiskt förhållande. De kom från Norra Irak och sökte skydd här i Sverige då deras familjer hotade dem till livet. Orsaken till detta var deras sexuella läggning.
I fem år har de väntat på uppehållstillstånd i Sverige, inhysta i ett rum i en lägenhet med andra asylsökande kvinnor. De har levt på sin månatliga ersättning av 1800 kr/mån och tillbringat tiden med att slötitta på TV. Någon språkutbildning har de inte haft rätt till. De tilldelades ett par advokater som träffade dem under minimal tid. Den ene frågade inte ens varför hon sökte asyl eller varför hon hade kommit till Sverige.
När man läser Migrationsverkets utredning får man uppfattningen att man utgår från att kvinnorna har en påhittad berättelse och förhöret förs i en hård ton som liknar en värsta mordutredning hos polisen. Dessa kvinnor med några få års skolgång utsätts för det starkaste förhör där man förutsätter att de ljuger. Handläggaren försöker på alla sätt att ”dribbla” bort dem och försöker hitta motsägelser och oklarheter i deras berättelser. Till exempel påtalar man att Pari vid ett tillfälle påstått att hon slutat ett arbete i Irak i juni 2006 men vid ett annat tillfälle sagt att hon slutade 15 juli. Av detta drar migrationsverkets handläggare den slutsatsen att hennes berättelse inte är trovärdig. Likaså frågar man Dilsa om hon kan visa att hon verkligen är homosexuell och har en relation till en annan kvinna. Dilsa tar då upp ett foto som visar de båda tillsammans. Handläggaren gör då stor affär av att ett foto inte är något bevis. Dilsa är inte trovärdig! Helt grundlöst antas alltså relationen vara ett falsarium. Det som borde vara ett belägg för en sann berättelse förvandlas till ett belägg för att de ljuger. Migrationsutredarens logik blir alltså: Ju fler saker som gör de sökandes sak trovärdig är bevis för att de ljuger!

Och så går det på när man läser Migrationsverkets utredning om Dilsa och Pari. Migrationsverket avslår Pari och Dilsas ansökan om asyl. Migrationsdomstolen har inget att invända och det har heller inte Migrationsöversdomstolen. Saken överklagades sedan till Europadomstolen men på grund av slarv från de utsedda advokaterna togs inte saken upp i tid utan det blev avslag även där.
Nyligen återfördes Pari och Dilsa till norra Irak. Man får lätt uppfattningen av Billströms och andras uttalande att den asylsökande får framlägga sin sak i en domstolsprocess – men i själva verket är det mycket sällan det går till någon process där den asylsökande får framlägga sin sak inför domare och nämndemän. Istället tar Migrationsdomstolen ställning till Migrationsverkets utredning utan att träffa de människor som saken handlar om.
Pari och Dilsa är fingerade namn. Kvinnorna har inte velat framträda med sina riktiga namn i Sverige. Det beror inte på att de är rädda för det svenska samhället utan på att landsmän och andra män från Mellanöstern inte ska kunna känna igen dem här. På sin första asylförläggning i Ånge var det nära att de dödats av en asylsökande landsman som försökte köra över dom med en bil. Kvinnorna polisanmälde händelsen men inget hände. I stället flyttades de till en annan plats till dess mannen hade flyttat söderut.
Hur kommer det gå för Pari och Dilsa i Irak? De har helt brutit med sina familjer. De måste försöka hitta en plats där de förblir anonyma för sina familjer och sin släkt. I det klansamhälle som Kurdistan är bedömer flertal personer som känner förhållandena där det som osannolik att de klarar detta. Med stor sannolikhet kommer de att dödas. De män som utför sådana dåd betraktas i det dessa kulturer med aktning och som hjältar. Det hör också till saken att Migrationsverket aldrig tar reda på hur det går för personer som har blivit avvisade. Migrationsverket har inte detta uppdrag, heter det. En samvetslös formulering värdig en fullfjädrad byråkrat.

Amineh Kakabaveh, Ordförande (Varken hora eller kuvad), fil.mag i socialtarbete
Håkan Lindström, distriktsläkare , Kälarne Jämtland
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s