Monthly Archives: augusti 2011

Stöd till studenternas kamp i Chile

 

Mitt tal på Myttorget 25 aug för att södja studenternas kamp  i Chile.

Idag står vi här för att visa vår stöd och solidaritet till de chilenska studenternas protester mot Chiles ojämlika utbildningssystem och deras krav på en kostnadsfri utbildning av hög kvalitet.Utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet inskriven i både FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter.

 

I Barnkonventionen, artikel 28, står att världens stater i har ansvar att förverkliga denna rättighet och grundutbildningen är obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla. Inget av dessa åtaganden uppfylls idag av det chilenska utbildningssystemet. Det är ett avreglerat system där staten överlämnat ansvaret över utbildningen till bolag och banker som drivs mer av att maximera vinstintressen än att erbjuda en högkvalitativ utbildning.

Höga undervisningsavgifter, med en av världens dyraste universitetsutbildningar, och privata studielån med skyhöga räntesatser på 6-8 % gör högskoleutbildningen till en lukrativ affär.

 

Resultatet är en hög andel skuldsatta familjer och studenter och över 100 000 avhoppade studenter eller utexaminerade med betalningsanmärkningar pga obetalda studielån.

 

Samtidigt har det offentliga utbildningsväsendet urholkats på resurser, statens resurstilldelning täcker knappt 10 % av de 16 statliga universitetens budgetar och de resurssvaga kommunala skolorna bara befäster de djupa klyftorna i det chilenska samhället.

Sedan i maj har hundratusentals studerande genomfört massiva protester mot detta utbildningssystem. Med stöd av lärarförbundet kräver de att staten återtar ansvaret för utbildningssystemet, en kostnadsfri utbildning, ett nytt antagningssystem till högskoleutbildningen som minskar den sociala snedrekryteringen, en demokratisering av hela utbildningsväsendet, att staten övertar studiestödssystemet från bankerna och att möjligheten till vinster avskaffas i skolsystemet.

 

Den chilenska regeringen har vägrat bjuda in studenterna till dialog eller efterleva studenternas krav och i stället bemött demonstrationerna med brutalt polisvåld och massgripanden.

 

Studentledarna befinner sig i en väldig svår situation. De hotas till döds via sociala medier och parlamentariker tillhörande presidentens regeringsunderlag raljerar öppet över studenternas protester och krav. Många upplever förtrycket som en tillbakagång till diktaturåren

 

Som en led i de massiva studentprotesterna har även fackföreningsrörelsen genomfört en tvådagars generalstrejk 24-25 augusti. Likaså har Mapuchefolkets internationellt uppmärksammade demonstrationer och miljörörelsens omfattande mobiliseringar mot vattenkraftdammar i södra Chile som hotar förstöra strategiska sötvattenkällor bidragit till en vitalisering av den demokratiska folkrörelsen i Chile.

Vi kräver att
– Chiles regering, parlament och beslutsfattare hörsammar studenternas krav och inleder en dialog med studentrörelsen, lärarfacket m fl i syfte att från grunden förändra utbildningssystemet i enlighet med FN:s deklaration för mänskliga rättigheter och barnkonventionen.
– Den chilenska regeringen stoppar polisvåldet mot studenterna, offentligt fördömer hot och tillmälen mot studentledarna och skyddar deras liv.

 

Kvinnors situation i Pakistan

Idag ställde jag nedan frågan till Carl Bildt.

 Jag läste upp SEVEN vid flera tillfällen och föreslog att särskilt manliga politiker, poliser samt handläggarna på Migrationsverket ska läsa upp SEVEN. Den situation som Mukhtar Mai och de andra kvinnor i SEVEN har utsatts för, finns även flera i vårt land Sverige. Många av dessa kvinnor nekas till att få stanna.

Den pakistanska kvinnan Mukhtar Mai blev 2002 våldtagen av sex medlemmar ur en klan som hon själv inte tillhörde, den mäktiga Mastoiklanen. Motivet för gruppvåldtäkten var att hennes yngre bror hade haft en affär med en kvinna ur Mastoiklanen. Mukhtar Mai, valde dock inte, som brukligt är i Pakistan, att begå självmord. Istället gick hon till domstol och krävde sin rätt. Därigenom blev hon känd i stora delar av världen däribland Sverige som framträdande kämpe för kvinnans rättigheter. Hon drev sitt fall ända till Högsta domstolen. Den 21 april i år avkunnade Högsta domstolen sin dom och friade fem av de sex våldtäktsmännen, vilket i sig var ett skandalöst domslut.  Värre är dock att Mukhtar Mai sedan dess utsatts för en serie döds- och våldtäktshot och Human Rights Watch (HRW) betraktar hoten mot henne som mycket allvarliga. Högsta Domstolens beslut försvårar situationen för kvinnor i Pakistan. HRW i Pakistan har förklarat att det ”sänt en mycket dålig signal” ut över hela Pakistan som drabbar alla pakistanska kvinnor att det finns goda möjligheter för våldtäktsmän att undslippa straff. Min fråga till utrikesministern rör alltså inte bara Mukhtar Mai utan alla pakistanska kvinnors rättigheter och säkerhet.

Med hänvisning till ovanstående önskar jag ställa följande fråga till ministern:

Avser ministern att med Mukhtar Mai som exempel vidta några åtgärder till skydd och försvar av pakistanska kvinnor?

 

Sverige måste bli bättre på att skydda hedersflyktingar

Många kvinnor och homosexuella som hotas av hedersvåld utvisas från Sverige. Migrationsverket hänvisar istället till skyddade boenden i hemländerna – men dessa är ofta inte säkra. Det skriver Frida Metso – Flyktinggruppernas Riksråd, Angela Beausang – ROKS och Amineh Kakabaveh – Nätverket Varken hora eller kuvad.

Under 2000-talet har diskussionen kring hedersrelaterat våld periodvis blossat upp i Sverige, allra senast vid Abbas-rättegången i juli. När nu regnbågsflaggor vajar i hela landet vill vi åter lyfta frågan – framför allt för dem som inte skyddas idag, de som hotas med utvisning.

Diskussionen om hedersrelaterat våld har oftast handlat om invandrarkvinnor i Sverige som har fått sina rättigheter kränkta. Sociala myndigheter och skolpersonal har fortbildats för att kunna förebygga upprepningar av tragedierna som drabbade Pela, Fadime, Jian, Sara, Abbas och många fler. Detta gäller dock personer som har rätt att leva i Sverige. När det gäller asylsökande väger hedersproblematik inte tungt.

Vi såg detta tydligt när det gällde Pejam, kvinnan som i maj uppmärksammades för att hon skulle utvisas, trots att hennes flyktingskäl blev uppenbara för hela svenska befolkningen – i ett tv-inslag kunde tusentals svenskar höra hennes pappa, i ett telefonsamtal, hota hennes liv. Pejam blev som ung bortgift till en äldre man och hennes vardag präglades av våld tills hon flydde. Varför är det inte asylskäl, när hot och våld av andra anledningar är det? Gör hennes smärta mindre ont för att det är familjemedlemmar som är förövare? Är hoten mindre farliga för att det gäller risken för mord i hemmet?

 

Trots att Pejams asylskäl uppmärksammades i maj, och risken för henne att återvända därmed ökade ytterligare, har hon inte fått uppehållstillstånd. Hennes situation inte är unik. Många kvinnor med samma bakgrund anses sakna asylskäl. Migrationsverket avslår ofta ansökningar där kvinnor har flytt från släktens våld eller mordhot. De hänvisar till skyddade boenden i hemlandet. I rapporten ”Risk och Säkerhet för kvinnor i Irak/Kurdistan” från Kvinnor för fred 2010 beskrivs situationen på dessa boenden. År 2009, i Sulaymanie i Norra Irak, bröt sig beväpnade vakter in i boendet ASUDA, som startades med norskt bistånd. Männen misshandlade personalen och förde bort kvinnorna. Under samma år skickade boendet minst åtta kvinnor utomlands då dödshoten mot dem var så allvarliga att de inte kunde skyddas inom landet.

Det finns flera liknande skyddade boenden i regionen och det har hänt att kvinnor därifrån har dödats eller lämnats ut till sina släktingar mot mutor eller på grund av hot. I flera länder sprids rykten om att de skyddade boendena är bordeller, vilket gör att de utsätts för attacker. För kvinnor som är starkt hotade är det svårt att gömma sig även om de byter bostadsort. Det finns sällan möjlighet till sekretessmarkering eller hemlig identitet motsvarande det som finns i Sverige. I samma rapport uttrycker personalen på ASUDA att det inte finns något som helst skydd för homosexuella personer.

Rätten till skydd på grund av kön eller sexuell läggning skrevs in så sent som 2006 i svensk lagstiftning. En person som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning och inte kan begagna sig av sitt lands skydd, är flykting. Hedersproblematiken drabbar kvinnor på grund av deras kön, homosexuella på grund av deras läggning och är del i ett systematiskt förtryck av människor inom vissa samhällsgrupper i vissa länder. Migrationsverket och migrationsdomstolarna måste i sina bedömningar ta hänsyn till de reella risker som asylsökande med hedersproblematik löper. Trots att lagstiftarens intention är tydlig tar myndigheterna inte tillräcklig hänsyn till kvinnors och hbt-personers flyktingskäl – dessa människor utvisas mot sin vilja. För ett land som Sverige, som berömmer sig av att vara jämställt och hbt-vänligt, inte minst i dessa dagar, är det nödvändigt att regeringen tar ansvar så att flyktingar som riskerar hedersrelaterat våld inte utvisas.

Frida Metso, Angela Beausang & Amineh Kakabaveh

Vänsterns partiledare, framtid och strategier

Strax efter valförlusten pratade kamraterna i ledningen om att vi måste vända på varje sten. Vi var/är åtskilliga inom och utanför partiet som förväntade sig att inte bara partiledaren utan hela PS och VU skulle ställa sina platser till förfogande. Nu är det nästan tvärtom. De som suttit i PS och VU ser sig tydligen inte delaktiga när det gäller ansvaret för valnederlaget. Nu tar man istället aktiv del i kampen om partiledarskapet. Många tycker detta är odemokratiskt. Det finns flera kamrater som är potentiella ledare även utanför riksdagen. De måste också få möjlighet att kandidera på samma villkor som riksdagsledamöterna, PS och VU. Det måste finnas skillnader mellan vänsterpartiet och andra partier.

Det måste naturligtvis vara medlemmarna som efter debatt och diskussion utser partiledaren/arna. Idealet vore att vänsterns framtida ledare skall valdes av alla medlemmar och inte bara av kongressen. Av både jämställdhetsskäl och av demokratiska hänsynstaganden behöver vi delat ledarskap. Jag är dock inte för – som en del kvinnor inom partier framfört – att om vi ska ha en man och en kvinna. Miljöpartiet, som inte kallar sig feministiskt i sitt program, har kunnat hantera könsfördelningen i frågan om ledarskapet lika bra som vi, t.o.m. bättre. Det finns alltid problem i en ledning där det inte bara finns flera starka personer. Frågan är hur förberedda vi är att förnya oss och acceptera att ledarskapet måste delas på mer än en person.

De frågor, som hittills lyst med sin frånvaro i diskussionen, är kandidaternas ideologiskas ståndpunkter och kunskaper. Det ett stort vakuum inom vänstern när det gäller hur ett socialistiskt alternativ ska se ut i den världsordning som håller på att växa fram. Främlingsfientliga och rasistiska samt anti-socialistiska och feministiska vindar blåser i Sverige och Europa. Det räcker inte med abstrakta etiketter som feminism, antirasism osv. Vi måste formulera konkreta politiska krav grundade på marxistiska analyser och infogade i en strategi för socialism. Gör vi inte det blir vår politik antingen oklar eller opportunistisk eller bara tomma ord. Man talar alltför mycket om politik som marknadsföring riktad till olika grupper i samhället såsom t.ex. kvinnor, ungdomar, pensionärer, invandrare, hbt-personer osv. Det skulle vara mycket olyckligt om vi utsåg partiledare utifrån sådana kriterier – dvs. en person som för tillfället går hem i flest stugor istället för en som hade en tydlig och klar linje för genomföra samhällsförändringar i socialistisk anda och som tar fighten även för ovannämnda grupper.

Partistyrelsen har antagit Framtidskommissionsförslag som sitt. Detta dokument handlar väldigt lite om framtiden och utmanar inte någon maktelit i samhället. Man har förslag på ”halvlång sikt”. Men de handlar inte om det svenska samhället och hur det ska förändras. Det handlar om hur partiet skall förändras. Hur ser en förändring av Sverige i socialistisk riktning ut. Materialet på den punkten är mycket magert.

En stor del av texten handlar om interna förhållanden i vänsterpartiet. Texten kritiserar organisatoriska missförhållanden och medlemmarnas attityder i det utåtriktade arbetet m.m., men detta är frågor som inte har ett skvatt med socialistisk strategi att göra. Visst finns det rad problem med partiets organisation och kanske med medlemmarnas attityder i det utåtriktade arbetet, men de hör hemma i en helt annan diskussion och i ett annat dokument. Det gäller nog att hålla isär begreppen. Men en intensiv och djuplodande diskussion om partiets strategi behövs framöver. Det är ett som är säkert. Och den diskussionen bör gå i första hand och partiledardiskussionen i andra. Men självklar vill man veta vad partiledarkandidaterna tycker i de strategifrågor – dvs. politikens innehåll.

Kommande partiledare och PS måste deklarera sina ställningstaganden gällande ett antal fundamentala frågor som har att göra med vår framtid inte minst i frågor som klass, feminism och anti-rasism, klimat, ekonomisk politik m.m. Under valrörelsen var hela Ps, Riksdagsgruppen och organisationen i övrigt upptagna med hur vi skull dela på de eventuella, ministerposterna efter maktövertaganden. Den kommande ledningen för V måste formulera en alternativ politik som utmanar både socialdemokraterna och höger.

Idag täcker vår politik tyvärr inte med som ett recept mot löneskillnaden mellan män och kvinnor enbart genom individualiserad föräldraförsäkring och utbyggd av offentlig välfärd även om dessa förslag är helt utmärkta. Vi måste komma åt de mekanismer som ligger bakom rasismen, diskriminering och inte minst löneskillnaden mellan kvinnor och män. I flera decennier har lönegapet mellan kvinnor och män  i stort sett oförändrat. Utbygganden av den offentliga sektorn underlättar naturligtvis kvinnornas bördor. Det är dags att utmana även arbetarrörelsernas organisationer i frågorna om sextimmars arbetsdag och löneutjämning mellan kvinnor och män. Reformer har inte bidragit med att kvinnor och mäns lön har utjämnat. Könsmaktordningen och rasismen är fråga om attityder men också och samhällsstrukturer. Att formulerat en attraktiv agenda som bekämpar könsmaktstrukturen , rasism, kapitalism och klimat hotet är inte tillräckligt utan hur man i praktiken använde dem  som övertygar människor är avgörande.

Inför bostadsgaranti för alla Sveriges ungdomar

Lars Ohly, Amineh Kakabaveh och Ann-Margarethe Livh (V):

Inför bostadsgaranti för alla Sveriges ungdomar

BOSTÄDER Bostadssegregationen har funnits länge men idag slår den hårdare. Regeringens riktade skattesänkningar för inkomster, förmögenheter och fastighetsägande har ökat klasskillnader och segregation.  Detta har slagit hårt mot ungdomsgenerationen och särskilt mot de med utländsk bakgrund som inte är väletablerade på arbetsmarknaden. Unga ska genom en ”första bo-garanti” erbjudas en lägenhet i den kommun man är född i, skriver bland andra Lars Ohly (V).

Vänsterpartiet vill ha ett integrationsmål kopplat till bostadssituationen i varje stadsdel eller kranskommun i landets storstäder. Målet ska uppnås genom att stärka allmännyttans ställning, bygga fler hyresrätter och stimulera olika upplåtelseformer.

Den 9 maj i år presenterade Sveriges Radio en undersökning från Statistiska Centralbyrån. Av Sveriges 100 rikaste områden ligger 96 i Stockholm. Professor Bo Malmberg kommenterade: ”Klyftorna i samhället har ökat. Det leder till ökad boendesegregation”.

I decennier har boendesegregation setts som ett samhällsfarligt fenomen som ska motverkas. I regeringsförklaringen 1994 nämns uttryckligen att segregationen ska brytas genom områdesbaserat arbete. I proposition 1997/98:165 pekas segregationen ut som ett hot som kan undergräva samhället. Trots att frågan alltså diskuterats i decennier saknas fortfarande en effektiv politik mot bostadssegregationen.

Tensta/Rinkeby och Fittja är tydliga exempel på de förödande konsekvenserna. I Tensta/Rinkeby finns nästan inga riktiga arbetsplatser kvar och inte heller nära samhällsservice. Läkartätheten på Östermalm står i skarp kontrast till Fittja. En total segregation råder utifrån både klass- och etniskt perspektiv.

Forskare och samhällsvetare har framhållit varierade upplåtelseformer som en lösning. En differentierad bebyggelse leder till en blandad befolkning som skapar möjlighet till möten människor emellan och till bättre samhällsservice. Tyvärr går den borgerliga politiken i rakt motsatt riktning med ett ensidigt fokus på ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. Ombildningarna hittills har inte ökat mångfalden i befolkningen, snarare tvärtom. Risken är alltså stor att segregationen förstärks ännu mer.

I Stockholmsförorten Bredäng såldes nyligen över tusen hyresrätter i allmännyttans bestånd ut till ett privat bolag. Utförsäljningen är ett sätt för den borgerliga majoriteten i Stockholms stad att avsäga sig ansvaret för att rusta upp fastigheterna och därmed stadsdelarna. Istället låter man privata aktörer fritt spekulera med det som tidigare var allmän egendom, vilket sannolikt leder till högre hyror, mindre delaktighet och på sikt omvandling till bostadsrätter.

Försäljningarna i Bredäng har väckt mycket starka reaktioner hos de boende. De är oroliga för hyreshöjningar och brist på inflytande. Och mycket talar för att de har rätt. Det finns många exempel på hur hyrorna höjs och demokratin urholkas när allmännyttans bostäder blir privata. I Botkyrka såldes kommunala bostäder ut för att sedan omvandlas till bostadsrätter där bara ett fåtal har råd att bo, en politik som leder till ökad segregation och större orättvisor.

Bostadssegregationen har funnits länge men idag slår den hårdare. Regeringens riktade skattesänkningar för inkomster, förmögenheter och fastighetsägande har ökat klasskillnader och segregation. Höginkomsttagare kan bättre tillgodogöra sig bidrag och subventioner som RUT och ROT. I storstäderna utvecklas allt fler områden till antingen rikemans- eller fattigmansgetton. Detta har slagit hårt mot ungdomsgenerationen och särskilt mot de med utländsk bakgrund som inte är väletablerade på arbetsmarknaden. Denna destruktiva utveckling måste vändas. Det behövs en vänsterpolitik som ser till hela befolkningens bästa och erbjuder bostäder efter betalningsförmåga. Vänsterpartiet vill ha ett integrationspolitiskt mål där blandade bostadsformer och billiga och attraktiva hyresrätter är nödvändiga inslag.

Vi måste också få en skattepolitik med rättvis beskattning av olika upplåtelseformer. Unga ska genom en ”första bo-garanti” erbjudas en lägenhet i den kommun man är född i. Med dessa åtgärder kan vi bryta segregationen och skapa möjligheter för alla att omfattas av den mänskliga rättighet som en bostad utgör.

Lars Ohly, partiordförande (V)
Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson (V)
Ann-Margarethe Livh, gruppledare i Stockholms stad (V)

Sverige och omvärlden måste agera mot Bashar al-Assades brutalitet mot det syriskafolket

 

I årtionden har regimen i Syrien med ytterst brutala metoder styrt över folket i Syrien. I och med Bashar al-Assads makttillträde utlovades reformer, men förtrycket har fortsatt och medfört att folket rest sig i omfattande demonstrationer, som nu pågått i flera månader. Demonstrationerna har mötts med ett urskillningslöst mördande, som riktat sig mot såväl barn som vuxna. Barn har arresterats, torterats och mördats. FN:s säkerhetsråd kan likafullt inte enas om sanktioner mot Syrien. Enskilda stater inom EU har på egen hand vidtagit sanktioner såsom exempelvis Italien. Inget torde hindra Sverige att vidta sanktioner för egen del och inom EU verka för kraftfulla sanktioner mot den syriska regimen. Fördömanden av vad som sker räcker inte långt när det gäller den syriska regimen. Frågan blir därför vad ministern avser att göra för Sveriges del och för att inom EU verka för en skärpning av EU:s sanktioner samt – det bäst för att öka trycket på den syriska regimen- verka för sanktioner i FN?

 

Jag vill därför fråga utrikesministern Carl Bildt:

 

Vad avser ministern att göra, för Sveriges del, för att inom EU verka för en skärpning av EU:s sanktioner samt verka för sanktioner i FN?