Monthly Archives: juli 2011

debattartikel om Kvinnors situation efter revolutionen i Egypten, publicerad på Svtdebatt

Revolten i Nordafrika och arabvärlden är inte några som vi hade räknat med på i alla fall på kort sikt. Vi är flera som har erfarenhet av liknande revolution och förväntningarna och förhoppningen varit stort när det gäller kvinnornas ställning efter revolutionen. Med facit i handen både när det gällde Iran 1979 och nu när det gäller Nordafrika så är det bara konstatera vilken backlash har det blivit för kvinnornas emancipation efter revolutionen i tex Egypten .   

Folket vill och kräver demokrati och drägliga levnadsvillkor. Inför de folkliga resningarna mot diktaturerna har västvärldens regeringar uppträtt på ett sätt som måste anses generande för de folk de representerar. Istället för att ge resningarna sitt stöd har de oroat sig för en hotande brist på stabilitet, varmed egentligen menas att man ser sina goda affärer med diktaturerna hotade. Det borde självklart att regeringar som anser sig företräda demokratiska stater också stöder krav på demokrati i länder befolkningen är förtryckt. Men så har inte varit fallet. Affärerna med diktaturerna har prioriterats framför stöd demokratiska rörelser.

Även om jag bara var fem år när det var revolution i Iran 1979, blev en av kvinnorna/flickor som fick anamma den fruktansvärda kvinnoförtrycket som iranska kvinnor har i mer än tre decennier utsatt för.

Därför finns det anledning att dra sig till minnes vad som hände  1979 då ayatollah Khomeini störtade shahen och själv grep makten.  Khomeini lovade i allmänna ordalag frihet och demokrati men det istället för demokrati och sekularism blev teokrati och sharia lagar dominerar fortfarande efter 32 år. Men spåren av en diktatur följer inte automatiskt demokratiska statskick.  

 Historien uppvisar istället ofta exempel på att gamla diktaturer ersätts av nya diktaturer.  I de fall där diktaturer efterföljts av demokratier har den undertryckta oppositionen i förväg redovisat vad den avser att göra, vilka förändringar man planerar att genomföra. 

Hur ställer sig regimen till förhållandet mellan stat och religionen? Hur vill den stärka kvinnornas ställning? Hur vill den förändra rättsväsendet och stärka de mänskliga rättigheterna? Vad avser den att göra för att stärka de nationella minoriteternas ställning?

Ställer vi inte dessa frågor klart och tydligt är risken stor att vi 

 får se en revolution av samma art som den 1979 – som efter en tid 

 visar sig vara en ny diktatur. Liknande frågor gäller även Egypten, Tunisien, Jemen, Syrien och alla andra länder. Eftersom befrielse inte är samma som frihet.

 Kvinnors roll i freds- och demokratiseringsprocesser är en fråga som engagerar mig och många andra feminister världen över. Kvinnornas betydelse i upproren i Nordafrika och Mellanöstern väcker frågor om deltagande och demokratiskt samhällsbygge. Hur kan man göra för att stärka kvinnors roll i alla faser av demokratiseringsprocesser? Hur kan man gå tillväga för att skapa feministiska allianser för att stärka kvinnors deltagande i freds- och demokratibygge?

På enbjudan Av (VIF) Vänsterns Internationella Forum och Varken hora eller kuvad medverkade Hibaaq Osman, ordf. för kvinnoorganisationen Karma i Kairo vårt seminarium på det Alternativaveckan under Almedalen.  Hibaaq Osman deltog i demonstrationerna på Tahrirtorget och framhävde hur kvinnornas deltagande där var av stor vikt. På torget dominerade inte en ideologi eller ett ledarskap. Demonstrationerna vilade inte heller på religiös grund. På torget samlades alla sorters människor under några veckor, kvinnor och män, unga och gamla, studenter och arbetare, alla med sina egna erfarenheter. Skälen för att delta i demonstrationerna varierade men alla var lika fyllda av förhoppningar inför framtiden. Egypten är i vanliga fall ett sexistiskt samhälle där kvinnor har svårt att röra sig fritt. Kvinnor motarbetas, inte bara av organisationer som Det muslimska brödraskapet utan även av traditionella partier.

Några veckor senare, den 8 mars, var situationen en helt annan. De kvinnor som slöt upp för att demonstrera på den internationella kvinnodagen möttes av aggressivitet från män som samlats på torget. Hibaaq Osman blev åskådare till verbala påhopp och sönderslitna banderoller. Hon kände sig inte säker på torget utan valde att gå därifrån.  Hon menade att det faktum att flickor inte får gå i skolan, får tillgång till yrkesutbildning och att kvinnor därmed inte kan göra sig ekonomiskt oberoende av männen också utgör en form av våld mot kvinnor. Strax efter revolution började det muslimska brödraskapet att utöva påtryckningar mot regeringen för att få igenom lagändringar. Ändringarna gällde rätten till skilsmässa och vårdnaden av barn vid skilsmässor och skulle, om de gick igenom, försämra kvinnors rättigheter. Hibaaq Osman menar att Brödraskapet är väl organiserat och har en plan för att få igenom sina idéer. Man säger sig inte vara emot lagarna för att de främjar kvinnors rättigheter. För att få folkets stöd för de föreslagna ändringarna anger man istället som skäl att det är den tidigare regeringen, och i förlängningen Mubaraks fru, som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen. Ändringarna har dock inte genomförts än.

År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 ”Kvinnor, fred och säkerhet” som handlar om att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. För att vidare understryka de förödande effekterna av könsrelaterat våld i konflikter antogs resolution 1820 i juni 2008. Resolutionen kräver att sexuellt våld upphör i konflikter och att sexuellt våld erkänns som en typ av handling som bidrar till att konflikter förstärks och att fredsprocesser hejdas.

 Trots att resolution 1325 har funnits mer än  tio år lyfts den sällan upp i konfliktsammanhang. Kvinnors nödvändiga inflytande över byggandet av fred och demokrati glöms bort av världens regeringar. Att sitta med vid förhandlingsbordet ses fortfarande som en angelägenhet för män.

Enligt en tidigare granskning som organisationen Kvinna till Kvinna gjort framgår att utrikesministerns engagemang för kvinnors delaktighet i konfliktsituationer är tämligen svalt.

EU  och utrikesminister Carl Bildt har nu en unik möjlighet att påverka utrikes- och säkerhetspolitiken genom att ställa krav på krigförande länder när det gäller utformningen av fredsprocesser.  Kvinnors medverkan är en hörnsten i alla framtida fredsförhandlingar. Halva jordens befolkning består av kvinnor. Därför måste kvinnors kunskap, kapacitet och åsikter tas på allvar även inom områden som av tradition ansetts tillhöra männen. 

Hibaaq Osman konstatera att ”democracy without women is hipocarcy”. En kommitté för att ändra Egyptens konstitution har tillsatts. I kommittén ingår inte någon kvinna. I den nya regeringen ingår endast två kvinnor. Det är tydligt att strukturer tar tid att ändra.

Den viktigaste frågan nu är, kvinnornas politiska deltagande.Jag har träffat flera andra feminister och aktivister från bla. Egypten, Palestina, Västsahara, Turkiet, Irak för att nämna några, som efterlyser starkt stöd från båda kvinnoorganisationer här hemma men inte minst av Sveriges riskdag.

Annonser

Dags att agera mot Israel

Israel har en än gång kränkt folkrätten. Det som har hänt är en massaker som omvärlden ska fördöma och konsekvenserna ska inte bara uttryckas via uttalanden från Sveriges och EU:s regeringar. Det är dags för en internationell bojkott och sanktion.

Vi har tagit del av en ytterligare folkrättsvidrig och icke – demokratiskt beslut som den israelska riskdagen fattat, att allt bojkott mot israelska varor, kulturell och akademin ska bötesfälla. Det är dags för omvärlden att agera mot Israel. Den rättsvidriga blockaden mot Gaza måste upphävas. Alla fredaktivister och demokratiska krafter gör allt för att pressa EU och USA. Beskjutningarna mot oskyldiga fredsaktivister är en vidrig handling och ett bevis på hur vidrigt Israel är mot sitt eget folk i allmänhet och det palestinska folket i synnerhet. En stat som kallar sig för ”demokratisk och modern” i regionen, har begått de värsta brotten mot mänskligheten i regionen i modern tid. Det handlar om den folkrättsvidriga apartheidmuren och stängslen. Det handlar om ockupationen av palestinsk mark och bosättningar. Det handlar med andra ord om en rasistisk diskriminering och en långsam etnisk rensning av ett folk. Jag påminns fortfarande mycket av den förtryck och diskriminering som jag fick erfara under min studieresa för drygt ett år sedan i Västbanken. De små skolbarnen blev utsatta flera gånger om dagen när de passerade stängslen i de ockuperade områdena på Västbanken. Med anledning av detta hade jag precis lämnat två interpellationsdebatter ang. etnisk resning och kvinnornas situation i Palestina. Därför är mitt hjärta hos de socialister och fredsaktivister och inte minst alla kvinnor, barn och äldre i Gaza som är utan medicin, skolgång, riktigt mat och andra förnödenheter och likaså mänskliga fri- och rättigheter.

Kvinnorna i Gaza är trippel utsatta, för Hamas’ fundamentalistiska och fanatiska islamiska lagar, för etnisk diskriminering från Israel och helt enkelt för att de är kvinnor. Länge leve den palestinska kampen för frihet