Monthly Archives: februari 2011

En debatt artikel i Vänsterpress om läget i Irakiska Kurdistan

Under kvällen har telefonen gått varm. Många har ringt från Kurdistan Irak och här ifrån .De har uttrycket sitt missnöje och sin oro över  de avskyvärda beskjutningarna mot fredliga demonstranter under dagen. Flera tusen har demonstrerat mot korruption, arbetslöshet och de orättvisor som är skapade av de ledande partierna PUK och KDP.  Unga pojkar har kastat stenar mot PDKs högkvarter där demonstrationen hölls. Poliser öppnade eld .
Hawelati, Levin m.fl. uppger att flera personer har dödats och 57 svårt skadade. Min vän Kawe Nader som är chefredaktör på tidningen Media sa att det kurdiska folket inte längre bry sig om ett fritt Kurdistan utan de vill ha arbete och ett värdigt liv. KRG har inte gett massorna dessa torts enorma oljepengar. De har berikat sig själva och sina klaner.

Historien ger otaliga exempel på att befrielse inte är synonymt med frihet. Under senare år har vi kunnat se ännu ett exempel på detta. Den svenska vänstern har under flera årtionden stött kurdernas kamp i Mellanöstern. Den har varit och är svår. Mest framgångsrika har kurderna varit i Irakiska Kurdistan. Där har man vunnit en långtgående självständighet inom den Irakiska federationen.  

Utvecklingen under åren efter Irakkriget har dock inneburit stora förändringar av de sociala förhållandena i Irakiska Kurdistan. Utländska företag, främst USA-ägda och europeiska, har i accelererande takt investerat i denna del av Irak. Irakiska Kurdistan genomgår idag sålunda en kraftfull kapitalistisk utveckling, med allt vad en sådan innebär av växande klassklyftor och starka kopplingar mellan politiska ledningar och utländska företag.

Det kurdiska samhället är ett traditionellt klansamhälle. En kapitalistisk utveckling innebär oftast att traditionella band bryts ned och ersätts av mer moderna klassförhållanden. Men det är en lång process. De politiska förhållandena förändras inte lika snabbt. Ideologiska föresällningar och sociala relationer från det gamla samhället dröjer sig kvar och försvårar en demokratisk utveckling.

De båda dominerande partierna KDP och PUK är uppbyggda kring två stora kurdiska klaner, Barzani och Talabanni vilka ännu behärskar var sitt territorium med skilda förvaltningar. Det har framförts krav på att dessa måste föras samman. Den processen går dock trögt. En av orsakerna är att stora utländska företag i strävan efter kortsiktiga vinster oftast väljer att spela med dem som för tillfället är mäktigast. Då kommer demokratin lätt i kläm. Istället får man korruption och svågerpolitik.

Det finns anledning att oroa sig för dem demokratiska utvecklingen i Irakiska Kurdistan idag. Ett skäl för denna oro är kidnappningen den

 

 

 

4 maj 2010 av studenten och journalisten Serdesht Osman som skrivit satiriska artiklar riktade mot regeringen. Han greps av ”oidentifierade personer” , fler tex finns, mitt framför ögonen på tiotals säkerhetsvakter och hundratals studenter. 36 timmar senare hittades han mördad. Ledande politiker har senare försökt hävda att Osman var terrorist. Ett påstående som bär efterkonstruktionens kännetecken. Ett annat dåligt omen var att den regionala regeringen under det senaste valet försökte förhindra vissa partier att delta.

Nyligen har även inträffat att myndigheterna i Irakiska Kurdistan gått till hårda angrepp mot yttrandefriheten. Flera tidningar som kritiserat de styrande politiska partierna för korruption och flagrant inblandning i rättsväsendet, som Hawlati, Rozhnama, Lewin (en av redaktionen mördats efter avslöjande om korruption och prostitution inom ledande politiska organ i för drygt ett år sedan) Awena – har utsatts för hårda påtryckningar av de styrande. KDP har lämnat in stämningar och krävt astronomiska summor i skadestånd av dem. Det handlar om summor som dessa tidningar särskilt Hawlati och Lewin aldrig någonsin kan betala. Som juridisk grundval åberopas en lag i den gamla irakiska brottsbalken från 1969 och inte lag nr 35 stiftad av det kurdiska parlamentet 2007.

Kurdernas rätt till självbestämmande måste självfallet skyddas och försvaras. Men väl uppnådd måste vänstern i Sverige och Europa även intressera sig för hur de Irakiska Kurdistan utvecklas. Vänstern måste noga följa den politiska och sociala utvecklingen i Irakiska Kurdistan – inte bara för att de irakiska kurdernas skull, utan också för att utvecklingen i Irakiska Kurdistan påverkar situationen för kurderna i hela Mellanöstern. Att då försvara existensen av en fri, oberoende och granskande press måste vara en självklar sak. Det är en nödvändighet om befrielsen skall medföra någon frihet.

 

Artikel i SvD om den iranska oppositionen

Iranska oppositionens ledare bör tala klarspråk

Revolterna i Nordafrika och arabvärlden överraskade västvärlden. När det gäller Iran är det annorlunda. Situationen i landet är välkänd men är både känsligare och mer svårhanterlig. Det finns sedan länge en lång rad exilorganisationer och skilda politiska viljor med varierande förankring i hemlandet. Relationerna till USA och Europa är komplicerade. Iran ignorerar totalt västvärldens kritik. Den opposition som uppträder under beteckningen Gröna bandet förlitar sig i sina strävanden i hög grad på ett maktskifte med starkt stöd utifrån.

Vi har med största sannolikhet ännu inte sett den sista stora demonstrationen mot regimen i Iran. Flera gånger i historien har de frihetstörstande studenterna vid Teherans och andra städers universitet, tillsammans arbetarnas organisationer genomfört omfattande demonstrationer mot olika förtryckarregimer som härskat i landet.

Det finns nu anledning att förvänta sig folket åter kommer att resa sig. Den politiska temperaturen har stigit kraftigt under de två senaste åren. Först i spåren av fusket i samband med presidentvalet den 12 juni 2009 och sedan under demonstrationerna den 18 september 2010. Samtidigt har regimen trappat upp våldet mot demonstranterna.

Oppositionen mot regimen växer hela tiden under ytan. Kritiken riktar sig främst mot president Mahmoud Ahmadinejad.

Vad oppositionen verkligen vill, vilken samhällsutveckling man tänker sig efter en befrielse från den nuvarande regimen är mycket oklart. Det är en oklarhet man delar med egyptiska och tunisiska oppositionen. Oppositionen i Iran har varit utsatt för en hårdare och våldsammare repression än i andra länder i Mellanöstern.

Inte sällan talar man om att folkliga resningar kapas av personer och grupper som har andra intressen än de som genomfört den folkliga resningen. Det gäller därför att kritiskt granska dem som framställs eller vill framställa sig som ledande figurer i den folkliga kampen. Vilket är deras program? I vilken grad har de stött den folkliga kampen för demokrati och bättre levnadsvillkor?

De som idag i medierna framställs som oppositionens främsta ledare – Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi – har inte något klart program. Som ledare för Gröna bandet har de bara talat om att de vill ha bort den som har makten idag, Ahmadinejad. Men mycket få vet vad de verkligen vill. När det gäller Mousavi bär han ansvaret för avrättningarna av tiotusentals politiska fångar i samband Iran-Irakkrigets slut.

Oklart program betyder ofta skumma maktpolitiska syften. Befrielse från en diktatur innebär inte att man utan vidare träder in i ett demokratiskt samhälle. Därför måste man avkräva den iranska oppositionen ett klart program om vad de olika grupperingarna vill och vad deras ledare gjort för att stödja den folkliga kampen förutom att i lämpligt ögonblick ställa sig spetsen för den.

Hur vill man demokratisera statsskicket? Vad vill man göra åt den andlige ledarens maktställning? Så länge Gröna bandets ledare svävar på målet när det gäller honom och väktarrådets oinskränkta maktbefogenheter förtjänar de ingen trovärdighet. Vad har Gröna bandet för uppfattning när det gäller förhållandet mellan könen? Vad skall man göra med de ofantliga egendomar som mullorna stulit från det iranska folket under mer än 30 år? Vad vill man göra för landets minoriteter, kurder, araber, balocher, med flera?

Det finns många frågor att ställa till den iranska oppositionen – inte minst Gröna bandets ledare. Och det är inte säkert att de bästa svaren kommer från dem som idag framstår och framställs som oppositionens ledare.

AMINEH KAKABEVEH (V)

riksdagsledamot