Förortsminister efterlyses

 

 

Under den allmänna motionstiden skrev jag bl.a  en motion om en förortsminister. Jag anser att vi behöver en sådan minister. Förorterna har länge varit utsatta områden utifrån olika perspektiv inte minst klass och etnisktpräglade under de sista decennierna. I många storstäder finner vi det så kallade miljonprogram områden. Byggnationen skedde under en tid då arbetarklassens familjer flyttade till de storestäderna för att kunna försörja.

Idag ser förorterna helt annorlunda ut. Inte så många människor med svensk bakgrund bor kvar i dessa områden. Förorterna har blivit mer och mer segregerade och dessa har fått helt annan dimension än under 70 och 80- talet.

Jag menar att den politik som har skapat de sociala, ekonomiska problem så som bostadssegregation, arbetslöshet, sämre hälsa m.m, medför oroligheter och upplopp. Dessa samhälleliga problem löses med flera kraftiga politiska insatser och en av dem är en förortsminister som i dag finns i flera EU länder. Frankrike och Belgien är några exempel på dessa. Jag anser att jag har rätt i utifrån vad som har hänt under de senaste åren, framför allt år 2009 samt  bränderna som skede i Rinkeby här om dagen.    

Med bakgrunden av detta har skrivit nedan artikel som var tidigare publicerad i dagens ETC 

Amineh Kakabaveh (V), ordförande i Varken hora ­eller kuvad, vill se en särskild förortsminister med kunskap om den växande sociala och ekonomiska segregationen.

Det är dags att tillsätta en förortsminister med egen portfölj. Flera länder i Europa har tillsatt ministrar med uppgift att komma tillrätta med de specifika segregationsproblem som finns i förorterna till stora städer.

Sverige måste ta vara på de positiva erfarenheterna från andra delar av Europa. Men också ta de signaler från förorterna, som bilbränder, skottlossningar, kriminalitet, på största allvar. I dag har vi en minister som har flera svåra ansvarsområden varav den växande sociala och ekonomiska segregationen är ett.

Som socialarbetare, riksdagsledamot och ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad har jag praktiskt taget dagligen träffat ungdomar i grund- eller gymnasieskolan och på fritidsgårdar som inte känner sig hemma vare sig i samhället eller hemma hos sina föräldrar. De lever i ett ingenmansland. De känner inte att de är en del av det svenska samhället.

Redan när man går in i matbutiken är klassklyftan tydlig. Vilka söker de billigaste matvarorna? Har man råd att tänka ur hälsosynpunkt? Ofta är det låga priset det enda som betyder något. I min lokaltidning Södra sidan såg jag siffror på att mer än 54 procent av ungdomarna är arbetslösa i södra Stockholm.

Bläddrar man vidare till nästa förortstidning står det att de kvinnor som har fått vårdnadsbidrag ofta har utländsk bakgrund och/eller har varit arbetslösa länge. Jag träffar ungdomar, särskilt flickor, i åldrarna 14-18 år som inte en enda gång varit på bio eller rest, med undantag för att de under något sommarlov varit på besök i föräldrarnas gamla hemländer.

Det är uppenbart att medborgare av utländsk härkomst diskrimineras på arbetsmarknaden. Det som följer i segregationens spår är utsatthet för många vuxna, men särskilt unga flickor och pojkar. Det naturliga mötet mellan kulturer försvåras ytterligare av en betydande utbildningsklyfta mellan invandrartäta förorter och resten av samhället.

Ett annat tema i förorts­bladen är ofta skottlossningar. Nyligen inträffade ett skottdrama i Fittja på ungdomarnas fritidsgård. Tänk att vara barn med sådana erfarenheter och upplevelser. Det växande våldet ungdomar emellan med gängbildningar är ett annat av förortsbladens favoritteman. Detta ”utanförskap” uppmärksammas men myndigheterna lider både brist på kunskap och resurser för att kunna hantera etniska motsättningar.

Man hittar inte sällan rubriker om till exempel tvångsgifte och andra former av förtryck och diskriminering både inom familjerna och i hur myndigheterna hanterar dessa ungdomar. Självklart skall missförhållanden rapporteras i medierna annars skulle eländet aldrig uppdagas. De förtryck som kvinnor i förorter utsätts för är flerfaldiga. De utsätts på grund av att de är kvinnor, invandrade och tillhörande en annan klassbakgrund. Problemet blir ju inte löst bara för att media uppmärksammar dem. Väckarklockan ljuder men myndigheter och makthavare vaknar inte till på allvar för då skulle kraftfulla åtgärder vidtas i kampen mot arbetslösheten, när det gäller till exempel vuxen- och lärartätheten i förortsskolorna och kampen mot bostadssegregationen.

Innan jag startade föreningen Varken hora eller kuvad år 2005 var jag bjuden till Frankrike och deltog i flera seminarier och konferenser angående ungdomars situation i våra förorter i Sverige och i Paris. Redan då befarade jag att upploppen i förorterna var nära förestående också i Sverige. Vi sitter med en tickande bomb i knäet. Dessa farhågor är jag inte ensam om. Ingen har tagit detta på större allvar eftersom man inom olika politiska partier och hos myndigheterna har en benägenhet att inte gå på djupet när det gäller den komplicerade väven av klass, kön, och etnicitet som finns i förorterna.

 Därför anser jag att regeringen bör utreda behovet av en minister med särskilt ansvar för att först undersöka befolkningens behov i våra förorter och därefter vidta åtgärder för att bryta ned segregationen inom olika områden.

Amineh Kakabaveh (V)
Riksdagsledamot och ordförande
för Varken hora eller kuvad

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s