Monthly Archives: juni 2010

Risk för nya bränder i Rinkeby

Debattartikel skriven av mig och Ekim Caglar för Varken hora eller kuvad idag i Upsala nya tidning, som publicerades idag.

Risk för nya bränder

När det brinner i förorterna hjälper inte hårda tag och polisinsatser. De spär bara på problemen med rasism och segregation, skriver Amineh Kakabaveh och Ekim Caglar.

Det har brunnit i ännu en förort. Nu är Rinkeby i fokus med nedbrända utbildningslokaler och stenkastningar mot polis och brandmän. Frågan är varför detta sker på så många platser i Sverige. Beror det på att invandrarungdomar i Rosengård, Bergsjön, Gottsunda och Rinkeby är våldsamma huliganer utan empati eller några känslor för samhället?

Nedskärningar och en historiskt hög arbetslöshet, främst bland ungdomar, är en av anledningarna. I många socialt utsatta förorter är ungdomsarbetslösheten långt över 50 procent. Att just Rinkebyakademin sattes i brand är troligen ingen slump.

Att enskilda entreprenörer och ett fåtal ungdomar ”tar chansen” att ta sig ur segregationen medan andra snällt får titta på sticker i ögonen på de utan resurser. Avundsjuka, eller bättre beskrivet, en känsla av orättvisa, skapar den frustration som kan få grupper av ungdomar att sänka sin egen ort.

Visst har de senaste decenniernas politik gynnat delar av det svenska samhället. Rinkeby är inget undantag, även om det ofta är brödsmulor som blir över till förorten. Men så länge den av olika regeringar förda politiken främst gynnar de bäst ställda kommer segregationen att öka – och de få människor som får möjligheter till att skaffa ett värdigt arbete och en fullgod utbildning kommer att vara föremål för andra människors reaktion på grund av känslan av utslagenhet.

Och billiga populistiska poänger som syftar till att enbart skuldlägga ungdomar förblir löjliga. Ungdomarna i Rinkeby är precis som ungdomar i välbeställda områden – de är produkter av sin sociala miljö och sina föräldrars socioekonomiska ställning i samhället. Det är en klassfråga, helt enkelt.

Barn till sjuka utförsäkrade, arbetslösa och segregerade föräldrar har mindre tilltro till det svenska samhället av förklarliga skäl. Att attacker riktas mot en av få tydliga myndighetsutövningar som sker i området, polismakten och brandkåren, måste förstås mot bakgrund av detta, även om det våldsamma beteendet inte kan ursäktas.

Vår organisation Varken hora eller kuvad (VHEK) fyller fem år i år. Vår moderorganisation i Frankrike, Ni Putes Ni Soumises, bildades bland annat i skuggan av förortskravaller utanför Paris. Vi arbetar aktivt med att bistå unga tjejer och killar med demokratiska verktyg för att kunna uttrycka sig, ställa krav och vara med för en positiv utveckling i sin egen vardag, och inte minst i samhället i stort. Vi möter ständigt ungdomar och föräldrar vars tilltro till samhället är i absoluta bottennivåer. Med erfarenhet av detta arbete vet vi att det är grundläggande förändringar i samhället, kraftiga politiska åtgärder som ger lösningar.

En sådan förändring kunde vara en särskild förortsminister med egen portfölj som har det yttersta ansvaret för dessa frågor. Vidare måste mer pengar och mer resurser avsättas för att skapa meningsfulla fritidsaktiviteter. Den stora satsningen i Rinkeby har den senaste tiden bara varit ett moskébygge, något som knappast omfamnar majoritetens intresse. En annan ytterst viktig politisk fråga är att kollektivtrafiken måste ha priser i acceptabel nivå. Idag träffar vi många unga som inte kan gå på konserter, bio eller åka för att titta i affärer på andra ställen då man redan vid bussen råkar ut för en större utgift. För att skapa en fruktbar kommunikation och en förståelse för samhället i stort är en rimlig transportmöjlighet ur ett ekonomiskt perspektiv ett måste.

Sådana lösningar bör vi leta efter bland de människor som vet bäst, det vill säga de berörda medborgarna. Således blir extra polissatsningar och hårdare tag inget annat än kontraproduktiva insatser som på sikt bara gynnar en växande segregation och rasism. Och det leder med säkerhet till fler bränder i fler förorter.

Amineh Kakabaveh
ordförande VHEK och riksdagsledamot (V)
Ekim Caglar
projektansvarig VHEK och frilansskribent
UNT 24/6 2010

Annonser

Nyheter 24 och ”hetlistan”

Förra veckan blev jag kontaktad av en medarbetare på Nyheter 24 i syftet att jag har blivit nominerad som en av de hetaste” politikerna därför ska jag hamna på deras lista. Hade hoppats på en seriös politisk och ideologisk diskussion eftersom det går att tolka detta på olika sett.

När jag sökte upp Nyheter 24s sidan så står det sexigaste politiker. Skrev med det samma att jag vill absolut inte framstå som sexigaste politiker oavsett vad mina partikamrater tycker så är det fel som feminist och socialist och som är vi dessutom antisexister ska själva bekräfta objektiveringen av könet. Man ska inte acceptera alla premisser för att synas i medier, det vill jag framhålla starkt som feminist och socialist.

Förortsminister efterlyses

 

 

Under den allmänna motionstiden skrev jag bl.a  en motion om en förortsminister. Jag anser att vi behöver en sådan minister. Förorterna har länge varit utsatta områden utifrån olika perspektiv inte minst klass och etnisktpräglade under de sista decennierna. I många storstäder finner vi det så kallade miljonprogram områden. Byggnationen skedde under en tid då arbetarklassens familjer flyttade till de storestäderna för att kunna försörja.

Idag ser förorterna helt annorlunda ut. Inte så många människor med svensk bakgrund bor kvar i dessa områden. Förorterna har blivit mer och mer segregerade och dessa har fått helt annan dimension än under 70 och 80- talet.

Jag menar att den politik som har skapat de sociala, ekonomiska problem så som bostadssegregation, arbetslöshet, sämre hälsa m.m, medför oroligheter och upplopp. Dessa samhälleliga problem löses med flera kraftiga politiska insatser och en av dem är en förortsminister som i dag finns i flera EU länder. Frankrike och Belgien är några exempel på dessa. Jag anser att jag har rätt i utifrån vad som har hänt under de senaste åren, framför allt år 2009 samt  bränderna som skede i Rinkeby här om dagen.    

Med bakgrunden av detta har skrivit nedan artikel som var tidigare publicerad i dagens ETC 

Amineh Kakabaveh (V), ordförande i Varken hora ­eller kuvad, vill se en särskild förortsminister med kunskap om den växande sociala och ekonomiska segregationen.

Det är dags att tillsätta en förortsminister med egen portfölj. Flera länder i Europa har tillsatt ministrar med uppgift att komma tillrätta med de specifika segregationsproblem som finns i förorterna till stora städer.

Sverige måste ta vara på de positiva erfarenheterna från andra delar av Europa. Men också ta de signaler från förorterna, som bilbränder, skottlossningar, kriminalitet, på största allvar. I dag har vi en minister som har flera svåra ansvarsområden varav den växande sociala och ekonomiska segregationen är ett.

Som socialarbetare, riksdagsledamot och ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad har jag praktiskt taget dagligen träffat ungdomar i grund- eller gymnasieskolan och på fritidsgårdar som inte känner sig hemma vare sig i samhället eller hemma hos sina föräldrar. De lever i ett ingenmansland. De känner inte att de är en del av det svenska samhället.

Redan när man går in i matbutiken är klassklyftan tydlig. Vilka söker de billigaste matvarorna? Har man råd att tänka ur hälsosynpunkt? Ofta är det låga priset det enda som betyder något. I min lokaltidning Södra sidan såg jag siffror på att mer än 54 procent av ungdomarna är arbetslösa i södra Stockholm.

Bläddrar man vidare till nästa förortstidning står det att de kvinnor som har fått vårdnadsbidrag ofta har utländsk bakgrund och/eller har varit arbetslösa länge. Jag träffar ungdomar, särskilt flickor, i åldrarna 14-18 år som inte en enda gång varit på bio eller rest, med undantag för att de under något sommarlov varit på besök i föräldrarnas gamla hemländer.

Det är uppenbart att medborgare av utländsk härkomst diskrimineras på arbetsmarknaden. Det som följer i segregationens spår är utsatthet för många vuxna, men särskilt unga flickor och pojkar. Det naturliga mötet mellan kulturer försvåras ytterligare av en betydande utbildningsklyfta mellan invandrartäta förorter och resten av samhället.

Ett annat tema i förorts­bladen är ofta skottlossningar. Nyligen inträffade ett skottdrama i Fittja på ungdomarnas fritidsgård. Tänk att vara barn med sådana erfarenheter och upplevelser. Det växande våldet ungdomar emellan med gängbildningar är ett annat av förortsbladens favoritteman. Detta ”utanförskap” uppmärksammas men myndigheterna lider både brist på kunskap och resurser för att kunna hantera etniska motsättningar.

Man hittar inte sällan rubriker om till exempel tvångsgifte och andra former av förtryck och diskriminering både inom familjerna och i hur myndigheterna hanterar dessa ungdomar. Självklart skall missförhållanden rapporteras i medierna annars skulle eländet aldrig uppdagas. De förtryck som kvinnor i förorter utsätts för är flerfaldiga. De utsätts på grund av att de är kvinnor, invandrade och tillhörande en annan klassbakgrund. Problemet blir ju inte löst bara för att media uppmärksammar dem. Väckarklockan ljuder men myndigheter och makthavare vaknar inte till på allvar för då skulle kraftfulla åtgärder vidtas i kampen mot arbetslösheten, när det gäller till exempel vuxen- och lärartätheten i förortsskolorna och kampen mot bostadssegregationen.

Innan jag startade föreningen Varken hora eller kuvad år 2005 var jag bjuden till Frankrike och deltog i flera seminarier och konferenser angående ungdomars situation i våra förorter i Sverige och i Paris. Redan då befarade jag att upploppen i förorterna var nära förestående också i Sverige. Vi sitter med en tickande bomb i knäet. Dessa farhågor är jag inte ensam om. Ingen har tagit detta på större allvar eftersom man inom olika politiska partier och hos myndigheterna har en benägenhet att inte gå på djupet när det gäller den komplicerade väven av klass, kön, och etnicitet som finns i förorterna.

 Därför anser jag att regeringen bör utreda behovet av en minister med särskilt ansvar för att först undersöka befolkningens behov i våra förorter och därefter vidta åtgärder för att bryta ned segregationen inom olika områden.

Amineh Kakabaveh (V)
Riksdagsledamot och ordförande
för Varken hora eller kuvad

Iranska och kurdiska folket fortsätter sin kamp

Det är ett år sedan då det iranska folket än en gång visat sitt missnöje mot regimens avskyvärda förtryck och repression. Kampen för frihet, demokrati i Iran handlar inte om hur vida en diktatur som Mahmud Ahmadinejad har funnit valet genom fusk och eller den andra diktaturen Mosavi förlorat i presidentval 2009. I grunden handlar det om 3o års av förtryck, arresteringar, fängelslande, tortyr och avrättningar i landet. Det finns numera inte så många regimer i Mellanöstern som har så blodiga händer mot sitt eget folk som den islamiska republiken Iran.

Människor döms till döden för att de är emot Gud. En annan anklagelse är att man döms till döden för att ha hotat rikets säkerhet.

Den förstnämnda anklagelsen är omöjlig att värja sig emot. Det är regimens mullor som i egenskap av domare fastställer vad som är ”emot Gud”. Utrymmet för godtycklighet är oändligt.

Om man diskuterar och visar sympati för en ur regimen olämplig västerländsk filosof klan detta leda till lett långt fängelsestraff eller döden. Har man kritik mot regimens politik är tortyr och fängelse självklar bestraffning. Är man kurd och dessutom tortyr och dödsstraff . Är man kurd och kvinna blir straffet tortyr, våldtäkt och dödsstraff. Det är det rutinmässiga förfarandet. Och så här har det varit i över 30 år nu. Vad gör EU åt detta? Ingen kan säga att man inte vet vad det är som sker i Iran. EU har fört en s.k. kritisk dialog. Det har man gjort i 30 år. Ingen förändring har inträffat.

Utrikesministern Carl Bildt säger att vi för en dialog med den iranska regimen för att få den på bättre tankar.

Man kan fråga sig vad sägs i dessa dialoger. När Bildt har överläggningar, när man ingår handelsavtal, när man förhandlar med den iranska regimen.

Om nu EU, Sverige och andra länder verkligen framför kritik så är det väl ändå hög tid att efter över 30 år av fruktlös dialog konstatera den iranska regimen bryr sig inte. Den struntar fullständigt i vad man säger från europeiskt håll.

Antingen är det så att EU inte varit kraftfullt i sin kritik av den iranska regimen och den iranska regimen lugnt kunnat fortsätta sin brutala politik. Eller så är den iranska regimen helt påverkar.

Något som dock pågår hela tiden är handelsutbytet mellan Iran och EU. Det har ökat till och med. I samma grad ökar dock inte respekten för mänskliga rättigheter i Iran – den minskar.

 Kvinnors rättsliga ställning är mer än bräcklig – den är i praktiken obefintlig.

I Iran som i flera andra länder i Mellanöstern tillämpas vad många kallat en könsapartheid mot kvinnor.

 Apartheidregimen i Sydafrika glömmer ingen.  De kämpade mot den i 30-40 år. Apartheidregimen försvagades efterhand och föll till slut.

Då gällde det den svarta befolkningen i Sydafrika. Idag gäller det folket i Iran och i synnerhet kvinnorna samt det palestinska folket.  Detta förtryck måste bekämpas med samma intensitet som kampen mot apartheid i Sydafrika.

Det är helt klart att det iranska och kurdiska folket, har i mer än tre decennier visat sitt mod genom att kämpa mot barbariet. Idag  har folket väldigt svårt att försörja sig. Det råder hög inflation och arbetslösheten har nått kolumnen, drogberoendet bland befolkningen i alla åldrar ökat. Detta med regimens goda minne eftersom de helst vill att ungdomarna befattar sig med droger. Helt enkelt för att inte tänkte på politik och engagemang. Trots alla försök  har regimen inte lyckats droga folket med sina metoder, utan folket är fullt medvetna om att denna regim ska bekämpas.

Stockholm 2010-06-12