Monthly Archives: februari 2010

Res en staty på Fadime Sahindal

Med anledning av gårdagens inslag i studio 1 ang. hdersroblematik och kvinnors mänskliga rättigheter vill jag att ni läser motionen längre ner i detta inlägg, en motion som jag på olika sätt har lyft i Sveriges riksdag samt för politikerna i Uppsala.

Jag lyfte detta på årsdagen på det tragiska mordet på Fadime Sahindal, då vi föreningen VHEK  i vanlig ordning hedrar hennes minne och anordnar seminarier. För mig, VHEK och likasinnade, som vill resa en staty av Fadime, handlar det inte om någon ytlig symbol – det handlar om invandrade flickors och kvinnors mänskliga fri- och rättigheter i det svenska samhället som lagstadgats i de olika internationella och nationella lagarna. När man hör på inslaget i studio 1 i går den 11 feb 2010, så vet man hur fruktansvärd vissa syn på kvinnors sexualitet är. Visar menar helt öppet att de tycker att vi kvinnor som har relation utanför äktenskapet är smutsiga, ”horor” utan värde. Men frågan är att om kvinnor är smutsiga när de haft samlag med en man, så borde också de tänka att det är samma sak för männen, som således bör bli ”horor”. Nejdå, det är medvetet val att det handlar om att kontrollera kvinnas sexualitet genom kyskhetskulturen, med följder som t.ex. oskuldkontroller.

 

Förslag på bronsstaty på Fadime Sahindal

 

Det har gått sju år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far. Hon dödades för den kamp hon förde om rätten att själv bestämma över sitt liv och sin framtid. Enligt familjen hade Fadime vanhedrat dem genom sina livsval och sin pojkvän. För att återupprätta den förlorade hedern gentemot släkten straffades hon med döden.

Fadime kämpade mot hedersförtryck och för alla flickors samma rättigheter oavsett etniskt ursprung. Redan som ung (hon var ju ung – går det då att skriva redan som ung?) kände hon sig tvingad att föra denna kamp även i media och i det offentliga rummet. På ett seminarium i Sveriges riksdag, den 20 nov 2001, höll hon ett känslosamt tal om den situation som hon och tusentals andra flickor och kvinnor befinner sig i. Under konstant dödshot, med enastående mod utmanade hon både samhället och politikerna som svek och de egna konservativa grupperna som sanktionerade eller blundade inför kyskhets- och hedersetikens konsekvenser. (Allt detta medan hon levde under konstant dödshot.)

Det tragiska mordet på Fadime Sahindal väckte debatt och ilska. Kampen mot den hederskodex som såväl flickor och kvinnor som pojkar och män tvingas inrätta sina liv efter fortgår (lång och svår mening). Men fortfarande faller tusentals människor offer för hedersrelaterat våld och förtryck världen över, så också i Sverige. I media kan vi läsa om så kallade köksolyckor och balkongflickor, om oskuldsintyg och mödomshinneoperationer, om barn som tvingas att ingå äktenskap mot sin vilja och en permanent diskriminering av många flickor och pojkar i namn av en kollektivistisk kyskhets etik.

Vi menar att det vore på sin plats att Sveriges Riksdag hedrade minnet av Fadime Sahindal och reste ett minnesmärke över hennes tal och gärning. Kampen mot hedersförtryck är i grund och botten en kamp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Att riksdagsstyrelsen fattar beslut om att resa en bronsstaty i Uppsala till minne av Fadime Sahindal och i dess anslutning citera delar av hennes tal på svenska, engelska och kurdiska.

I Aftonbladet om Gröna bandet-rörelsen för Iran

Inklipp från Aftonbladet:

Det finns en fråga man bör ställa sig när det gäller oppositionen, det Gröna bandet i Iran. Vilka krav vi bör ställa på den innan vi ger den vårt stöd? För visst finns det krav man kan ställa förutom att man är mot regimen. Vi har rätt att få svar på två frågor. Den ena är: Är Gröna bandet i Iran klart och tydligt för demokrati? Den andra är: Har dess ledare klart och tydligt förklarat att mänskliga rättigheter måste respekteras?

Det system – den islamiska republiken – som finns i Iran måste betraktas som icke-demokratiskt. Under lång tid har två fraktioner inom systemet kämpat om makten i landet – den andlige ledaren Khamenei och president Ahmadinejad mot reformanhängarna – de sistnämnda i dag anförda av Mir Husain Musavi.

Gröna bandets ledare i Iran är inte särskilt tydliga när det gäller kampen för demokrati, mänskliga fri och rättigheter gällande yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kvinnors befrielse från könsapartheid och så vidare. Vad dessa ledare kämpar om med Khamenei och Ahmadinejad är makten – makt för egen del. I demonstrationerna ropar man ”Ned med diktatorn” men det är inte detsamma som att man är för demokrati. Delar av det Gröna bandet i Iran är med stor sannolikhet inte för demokrati utan vill endast se en annan fraktion inom systemet vid makten.

Det handlar alltså inte för deras del demokrati. Det handlar i stället om en kamp om makten.

Man kräver att Khameni, den andlige ledaren, skall avsättas. Delar av Gröna bandet vill bara ha en annan andlig ledare och en annan president, men knappast demokrati.

Men kan en förändring inom systemet kanske åtminstone leda till en förbättring när det gäller respekten för mänskliga rättigheter?

Kanske – kan det göra det under en politisk smekmånad. Men om Gröna bandet vid makten under en tid skulle leda till ett ”mildare” styre med färre brott mot mänskliga rättigheter skulle respekten för dessa rättigheter ändå förbli bräcklig. Om systemets nya ledning skulle bli utsatt för stark kritik och hårda attacker kommer den att försvara sig och då sannolikt med samma metoder som den nuvarande regimen.

Mir Husain Musawi, som är den främste bland ledarna för Gröna bandet, har inte gjort sig känd för att respektera mänskliga rättigheter. Tvärtom, det var han som beslutade att tusentals fängslade politiska fångar skulle avrättas strax efter att kriget med Irak avslutats – ett krig där Iran förlorade en del av sitt territorium. För att kväva missnöjet med en neslig fred beslöt Musawi och regimen att skrämma folket till tystnad genom massavrättningar av regimkritiker.

Vi bör kanske erinra oss hur en stor del av världsopinionen ställde sig mot shahen och stödde Khomeini därför att denne på 70-talet lyckades lura världen att var demokrat. Khomeini lyckades även lura vänstern både i och utanför Iran och vinna dess stöd i sin kamp mot shahen. Idag borde vi veta bättre och vara mycket noggranna och ordentligt undersöka vilka i Iran som förtjänar vårt stöd.

Det kan inte bara handla inte om att byta ut makthavare utan att få till stånd ett demokratiskt system, där mänskliga rättigheter respekteras. Vänstern får inte göra samma misstag som den gjorde 1979.

Amineh Kakabaveh