En kämpig dag, som vanligt

Idag var det andra repititionen med Seven. Ett 20-tal journalister och skådespelerskor var på plats på Riksdagen för att lyssna på oss. Däribland Sveriges Radio (P1) och Svenska Dagbladet. Vi gick igenom textläsningen. Sedan hade vi en diskussion om varför det är viktigt med Seven, och varför det ska äga rum i Sverige under Politikerveckan på Gotland.

Jag fick frågan varför jag ställde upp. Jag är ingen bra skådespelerska, men det behövs inte för att förstå och framföra situationen för kvinnor världen över. Det gör vi via de sju rollerna som bottnar i olika människoöden. Att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter kostar liv, det är så orättvist att man måste lida så mycket för att kunna hävda sig som kvinna och arbetarklass, för att kunna bli lika behandlad. Egentligen har jag sagt och velat att det framöver ska vara manliga politiker, oavsett politisk färg, men också poliser och människor från Migrationsverket som ska läsa upp de här rollerna. Detta därför att de ska förstå och leva in hur vad kvinnor utsätts för när de våldtas, kränks och misshandlas i på grund av religionen, patriarkatet och kapitalismen. Det finns så många otroligt starka kvinnor som kommer till Väst, men som inte får sina röster hörda. Därför kan Seven fylla en sådan funktion.

Min roll är Faride, en kvinna från Afghanistan. Även om vi har olika bakgrund när det gäller klass och religion, så är det ändå inte svårt att veta hur kvinnans situation var under talibantiden. Ett citat ur texten:

”Jag ser en kvinna föda helt ensam. Under talibanerna är det förbjudet för manliga doktorer att behandla kvinnor, och kvinnor får inte bli doktorer.”

Sedan deltog jag som vanligt, för femte gången, i en demonstration för det iranska folkets rättmätiga krav på mänskliga rättigheter, samt kvinnornas rätt att få välja sina kläder. Demokrati är ett skällord i ett land där aristokratin fortfarande gäller. Här behöver jag inte göra någon redogörelse för vilket förtryck Iran står för, utan det viktiga är att lyfta den rörelse som är utanför regeringen i Iran. Det finns två makthavare, ”reformister” och president Ahmadinejad, men det finns en annan våg, med ett folk i resning som vill kämpa för sina grundläggande mänskliga rättigheter. Jag och Vänsterpartiet stödjer den kampen – studentrörelsernas, arbetarnas och författarnas kamp.

Sedan sprang jag vidare till Radiohuset för att delta i P1 klockan halv 18 för att berätta om Seven.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s