Om kvinnor i krigssituationer

Tyvärr fanns det ingen möjlighet att själv framföra mitt tal i riksdagen. Med Jacob Johnson såg till så att det blev framfört i alla fall. Nedan följer en fullständig version.

Fru/herr talman
Jag skulle vilja tacka utrikesminister Carl Bildt för svaret.

Det är självklart att utrikesministern och jag är rörande överens när det gäller att beskriva tillståndet i världen när det gäller våld mot kvinnor och barn i krigsdrabbade länder och områden.
Situationen är fruktansvärd i länder som Demokratiska republiken Kongo, Sudan och Somalia och var det i Sierra Leone, Liberia, Rwanda och i det forna Jugoslavien.

Utrikesministern pekar i sitt svar på att hälften av alla mål i Internationella brottmålsdomstolen utgörs av brott begångna mot kvinnor. Likafullt torde dessa mål endast utgöra en försvinnande bråkdel av alla de brott som begås mot kvinnor i krigsdrabbade områden. Mörkertalen är med största sannolikhet enorma – så omfattande att i har svårt att föreställa oss dem.
Jag delar också utrikesministerns kritik av FN:s arbete i dessa frågor för det är ju faktiskt beklämmande att höra att FN för ”närvarande inte optimerar jämställdhetsfrågorna” – och är det ju faktiskt inte frågan om vilka jämställdhetsfrågor som helst. Det handlar inte om jämställdhet i lön, arbetsförhållanden eller sådant. Här har det mycket ofta om rätt till liv – kvinnors och barns liv. Det handlar om att kvinnor och barn inte har samma rätt till liv som män. (Sexuellt våld i krig inne bär ju ofta att våldtäktsoffret också mördas).
Utrikesministern säger att Sverige arbetar aktivt med reformeringen av FN – men det är ju en mycket allmän formulering och beskrivning av vad Sverige gör när det gäller de konkreta frågor jag ställer när det gäller våldet mot kvinnor.

Vad jag frågade efter var inte vad Sverige gör i FN i största allmänhet, inte heller vad Sverige gör när det gäller jämställdhetsfrågor i allmänhet – utan just vad Sverige gör när det gäller våldet mot kvinnor just i FN-sammanhang.
Och jag blir minst sagt en smula förbryllad när jag får höra att Sverige avvaktar vad den allmänna reformeringen skall ge för resultat. Jag frågar mig är det inte nu vi skall påverka utvecklingen.
Jag hade nog hoppats på ett mer ingående svar på den här punkten.
Organisatoriska förändringar när det gäller FN kan nog vara bra i sig. Men vad jag frågade efter var ju faktiskt politiska viljeyttringar.
Det är nog bra att Sverige i EU utvecklar arbetet kring resolution 1325 och 1820. Men då handlar det om EU och EU:s arbete.
Alltså: Sverige arbetar med 1325 och 1820 i EU, men avvaktar när det gäller FN.

Jag hade nog önskat mig ett lite mer klargörande svar när det gäller arbetet i FN när det gäller kvinnors situation i krigsdrabbade områden. Detta alldeles särskilt när utrikesminister levererar den minst sagt upprörande beskrivningen och kritiken att ”FN för närvarande inte optimerar jämställdhetsarbetet” – och därmed följaktligen inte heller kvinnors rätt som människor till liv och hälsa.

Våldtäkter och sexualiserat våld mot kvinnor har sedan länge använts som vapen i konfliktområden och krig. Under andra världskrigets slut, under inbördeskriget i Liberia, i Kongo och under kriget i forna Jugoslavien utsattes kvinnor för grova sexuella övergrepp. Våldtäkt av kvinnor är ett sätt att förödmjuka männens heder och ett sätt att förstöra fiendens kultur. Trots att systematiska våldtäkter är en välkänd metod och ett genomgående mönster i krigsdrabbade länder dröjde det till juni 2008 innan sexualiserat våld fick status som krigsbrott, i och med FN:s säkerhetsråds resolution 1820. Denna kompletterar resolution 1325 som antogs år 2000 och som syftar till att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser
I väpnade konflikter ökar det könsrelaterade våldet och det tenderar att vara mer accepterat. Sexuellt våld mot kvinnor och barn används som en medveten krigsstrategi.
Kvinnors kroppar uppfattas som mäns ägodelar därför används våldtäkt mot kvinnor som ett sätt att vanära männen och krossa deras heder.

Enligt UNICEF var tredje kvinna i Kongo har våldtagits varav hälften är barn. Drygt tusen våldtäkter begås varje månad. Detta har pågått sedan ett blodigt inbördeskrig började för tio år sedan. Den systematiska krigsföringen våldtäkter mot kvinnor är en uttrycklig order från befälen. Detta trots FN:s truppers närvaro i området övergreppen fortsätter obehindrat. Kriget mot kvinnor är inte någon prioriterad fråga.

Fru/herr talman
Även om det sexualiserade våldet numera uppmärksammas och ses som ett brott i krig men trots detta fortfarande går många förövare fria. Kritik riktas också mot bristen på vittnesskydd och stöd till de kvinnor som ställer upp på att vittna mot sina förövare. Ofta ges kvinnor stöd och skydd under rättegångar men därefter står de ofta ensamma, trots stor risk för hot och stigmatisering.
Mäns våld mot kvinnor – en säkerhetspolitisk fråga men trots det så görs väldigt lite av regeringar och det internationella samfundet för att stoppa våldet mot kvinnor. Många kvinnor lever under ständiga hot om våld, vilket påverkar deras dagliga liv och deras mentala hälsa, är generellt våld mot kvinnor fortfarande inte erkänt som en fråga som har att göra med fred och säkerhet.
Det förväntas av Sverige och av utrikesminister Carl Bildt se till att det internationella samfundet och de nationella regeringarna måste erkänna det könsrelaterade våldet som en fråga som handlar om säkerhetspolitik. De måste garantera kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter samt prioritera kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter i utvecklings och säkerhetsfrågor.

Man har sett att bristen på mänsklig säkerhet i ett land, som fattigdom, hunger och nedmontering av mänskliga rättigheter, bidrar till att våldet i samhället ökar oavsett om området varit i väpnad konflikt tidigare eller inte. Samhällen där våld har normaliserats som problemlösningsmetod, där mänskliga rättigheter kränks och där staten inte kan skydda sina invånare, måste betraktas som instabila samhällen. En stat som är instabil riskerar att hamna i negativa våldspiraler som kan leda till fördjupade konflikter och hota säkerheten både nationellt och internationellt.

Fru/herr talman
Säkerhetshot mot kvinnor uppmärksammas sällan i den säkerhetspolitiska debatten. Genom att betrakta individer som en homogen grupp går man miste om att se de specifika säkerhetshoten som olika grupper drabbas av. Ett tydligt exempel är att män utsätts för våld på offentliga platser, medan kvinnor oftast utsätts för våld i sitt eget hem. FN:s befolkningsfond UNFPA menar att mäns våld mot kvinnor kan var den mest utbredda och socialt accepterade kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Amnesty rapporterar att minst en tredjedel av alla kvinnor i världen utsätts för allvarligt våld under sin levnad.
Både militär och polis utgör centrala delar av de flesta staters skydd, med syfte att skydda individer, det nationella intresset och den nationella säkerheten. I de flesta samhällen skyddar dock inte militären och polisen kvinnor, genusrelaterat våld får pågå utan juridisk påföljd för förövaren. Vi har sett, hört och läst hemska bilder och berättelser de senaste veckorna på tv och i pressen om hur kvinnor och flickor i Kongo blev våldtagna av grupper soldater. Den gamla Lokadiya blev våldtagen bredvid sin döda makes kropp av rebellerna hon låg och sov med sin man när rebeller bröt sig in i deras hus mitt i natten. Och Vumilia våldtogs trots att hon var gravid i sjätte månaden. Kvinnorna och flickornas liv blir helt förstörda. Varken familjen, omgivningen och ens egen make vill acceptera henne. Ännu svårare för de som blir med barn. Barnen har ingen framtid och är exkuliderat hela livet.
När det sker och sätts i system genom att det saknas lagar eller implementering av lagar, eller genom att det ses som en privat angelägenhet, kan inte staten ses som beskyddaren av alla invånare. Snarare är institutionerna själva del av förtrycket mot kvinnor.

Sverige måste kunna spela en avgörande roll i det internationella samfundet och det kan man göra på olika sätt. Jag tror inte det går bara med diplomatiska relationer och handlingssätt. Det måste ske också genom en offensivare kritik.
Tecken på instabilitet som eskalerande våld kan vara nog för att det internationella samfundet ska använda diplomatiska och politiska strategier för att förebygga att konflikten eskalerar. När våld mot en etnisk grupp är utbrett, systematiskt och i stor skala måste det internationella samfundet ingripa. Skulle ett ha utbrett, systematiskt könsbaserat våld i stor skala kunna vara anledning nog för det internationella samfundet att agera? Genom att identifiera våld mot kvinnor som ett internationellt säkerhetshot, finns en större möjlighet att på ett tidigt stadium kunna förhindra att en väpnad konflikt blossar upp.
Varningssignaler skulle också kunna vara lång politisk exkludering av kvinnor, en kraftig sänkning av kvinnorepresentation, att bara män syns i det offentliga rummet, ekonomisk diskriminering och skillnader mellan mäns och kvinnors utbildningsnivå eller position i arbetslivet. Det internationella samfundet måste också vara vaksamma på gradvisa förändringar från ett öppet och tolerant samhälle mot ett stängt och intolerant samhälle, särskilt på de förändringar som innebär restriktivare lagar och regler för kvinnor.

Fru/herr talman
När säkerhet för kvinnor diskuteras ligger fokus ofta på hur kvinnor ska skyddas. Men att skyddas är inte samma sak som säkerhet. Frågan borde vara vad kvinnor behöver för att säkert kunna agera i livet och samhället. Åtgärder för att garantera kvinnors säkerhet bör inte begränsa deras rörelsefrihet. Det kan vara ett rykte om att det inte är säkert för flickor och kvinnor att röra sig fritt. Så länge kvinnor ses som mannens egendom kommer de att skyddas. När de ses som aktörer med rätt att delta i möten och arbeta utanför hemmet, med rätt att göra sina egna val, kommer deras rörelsefrihet och deltagande att säkras.
Skälet till att våld mot kvinnor inte uppmärksammas som säkerhetshot har att göra med att män som grupp är överordnade gruppen kvinnor i större delen av världen. Det är, i olika utsträckning, accepterat att diskriminera och bruka våld mot kvinnor. När mäns våld och kontroll över kvinnor tillåts fortsätta så befästs den rådande maktordningen. Men det är en maktordning som leder till osäkerhet och mer våld.

För att säkerhetshot mot kvinnor ska uppmärksammas och åtgärdas måste kvinnor få möjligheter att delta i samhället, på alla nivåer. Idag spelar det en avgörande roll vilket kön man har när det gäller fördelningen av mat, husrum, pengar, läkarvård, tillgång till juridiska rättigheter och politiskt deltagande. När kvinnor får tillgång till beslutsfattande positioner, en röst i fredsförhandlingar eller kan delta i det civila samhället så synliggörs detta, eftersom det ligger i hennes intresse att förändra situationen. Genom att ta del av makten och få tillgång till information och resurser ökar också kvinnors säkerhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s