Kampen för antirasism och feminism måste inte stanna i talarstolen och i vackra ord, utan det måste gälla invandrade kvinnor och flickor också! Jag har lovat att jag alltid ska stå på deras sida och kämpa ännu hårdare i alla lägen! Ert stöd behövs än någon sin! Rasistiska vindar och partier ska och får inte hindra kampen mot hedersfortrycket förtrycket!
Snart är det tioårsdagen av det tragiska hedersmordet på Fadime Sahimdah därför VHEK anordnar ett seminarium 26 jan kl.18.00 på ABF i Stockholm, glöm inte att boka kvällen! Mer info kommer! Har lyft hedersproblematiken liksom barnens och ungdomars rättigheter, att få delta i alla undervisningar i skolan men också balkongflickorna på kongressen!
Därefter gick jag tillsammans med en vän Aynur på besök hos en familj vars dotter blev hedersmördat av mannen och hans släktingar på nyårsafton förra året i Uppsala!
När jag hörde föräldrarnas berättelse om det tragiska mordet på din dotter Tuba, funderade jag om det är Sverige vi lever i eller medeltiden? Många kurdiska flickor har blivit mördade de senaste åren i Uppsala, så hemskt och skamligt att får att ingen har tagit upp dessa! Att de skyldiga är ofta på frifot eftersom det är många som är inblandade. Polisen och rättsväsendet har inte kunnat/velat gå i spetsen. menade föräldrarna och Aynur som känner till fler fall!

Kampen för antirasism och feminism måste inte stanna i talarstolen och i vackra ord, utan det måste gälla invandrade kvinnor och flickor också! Jag har lovat att jag alltid ska stå på deras sida och kämpa ännu hårdare i alla lägen! Ert stöd behövs än någon sin! Rasistiska vindar och partier ska och får inte hindra kampen mot hedersfortrycket förtrycket!
Snart är det tioårsdagen av det tragiska hedersmordet på Fadime Sahimdah därför VHEK anordnar ett seminarium 26 jan kl.18.00 på ABF i Stockholm, glöm inte att boka kvällen! Mer info kommer!

Det stod bl.a ett Gott Nytt År, i detta elände! Detta är tyvärr vardagen för över 7000 människorättsaktivister, kurder, advokater, journalister, forskare och socialister i Turkiets fängelser, endast för att de har uttryckt sitt stöd för kurdernas befrielse och för att de är socialister! Vi i Vänsterpartiet har gett vår fulla stöd till bl.a Erby och alla kurder och socialister som sitter just nu i fänglese. Och vi kommer att fortsätta att stödja och hjälpa i kampen för befrielsen och mot förtrycket!

På Luciadagen den 13 december, anordnade föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK) debatt i ABF-huset i Stockholm under rubriken ”Arabisk vår till Europa? Ett samtal om ungdomsrevolter i krisens tecken”. Intressanta synpunkter fördes fram och publiken hade många kommentarer och frågor.

Samtalsledare var Arne Ruth, fd kulturchef på DN och i panelen satt Ove Sernhede, professor på Centrum för urbana studier i Göteborg, Karin Olsson, kulturchef på tidningen Expressen, Azar Mahloujian, författare och ordförande i Svenska PEN:s Fängslade författares kommitté och Amineh Kakabaveh, ordförande i VHEK och riksdagsledamot (V).

Framtiden var svårare att förutse än någonsin, sa Arne Ruth. I Nordafrika och Mellanöstern var de politiska strukturerna på väg att lösas upp, det var kris inom EU och att Sverige skulle vara undantaget var inget annat än en illusion. Den arabiska våren kunde tolkas som en social rörelse underifrån på väg uppåt. Föreningen VHEK hade för övrigt liknande ursprung. Den fanns i flera länder i Europa och Nordafrika och var en systerorganisation till den som skapats i Frankrike 2003, då unga kvinnor protesterade mot en ny sorts misär och mot det dubbla förtryck de utsattes för i förortens hederskulturer.

Kanske gick det att hoppas på ett slags arabisk vår också i Europa, sa Ove Sernhede. Ungdomsrörelser artikulerade sig men var detta till slut skulle hamna var svårt att förutsäga. Situationen var farlig. De politiska krafter som rörelserna knöt an till kunde lika gärna bli de nyfascistiska som några andra. Protesterna hade börjat i Brixton och andra brittiska städer redan 1981, existerade i mindre omfattning också i Tyskland och Danmark, uppstod senare i Frankrike och Grekland och hade nyligen återkommit i Storbritannien, efter att en ung man skjutits ihjäl av polisen. Polisen hade stått för repression i flera länder, bland andra Frankrike 2005, där upproren startat efter att några ungdomar bränts upp i en transformatorstation. Revolterna hade mest gjorts till polisiära angelägenheter medan de istället kunde ses som inledningen på en epok i europeisk historia med uppror mot en nyliberal politik, som under många år ökat klyftorna mellan olika grupper i samhället. Finanskrisen i Europa var i själva verket en fördelningspolitisk kris som fanns också i Sverige. I Angered i Göteborg kunde man till exempel se liknande mönster med skiktad segregation, 60 % av barnen under fattigdomsgränsen, hälften av ungdomarna utan jobb och många utan betyg nog att söka till gymnasiet på. Ungdomarna själva betraktade sig som andra klassens medborgare. I Stockholms förorter var det likadant. Den polisiära repressionen var stark överallt och bidrog till att motkrafter växte. Med den sociala nedmonteringen ökade också den sociala instabiliteten. Politikerna hade gjort sig av med alla styrinstrument, till exempel bostadsföretagen. Marknaden hade fått för stort spelrum.

Karin Olsson ifrågasatte själva rubriken för debatten. Några likhetstecken mellan diktaturerna i Nordafrika, som revolterna vände sig mot, och länderna i väst fanns inte. Tvärtom ville rörelserna i Nordafrika och Mellanöstern lära sig av demokratierna i väst. Men läget var dystert. I Nordafrika fanns en stor ungdomsgeneration med magra framtidsutsikter och i Europa en generation som skulle få det sämre än sina föräldrar. Arbetslösheten var stor. På alla håll hade feminister spelat en framträdande roll i protesterna och var viktiga i debatten, även i den svenska. En annan viktig faktor i samhällsutvecklingen var möjligheten till social mobilitet, att det gick att röra sig över klassgränserna. Men systemskiften kunde inte genomföras ensamma i Sverige utan måste genomdrivas på ett bredare, mer globalt plan.

Azar Mahloujian hade bevittnat upproren på Tahrir-torget, sett hur kvinnorna gick i bräschen och sedan hur de antastats och attackerats. Efter erfarenheterna av revolutionen i Iran och mullornas övertagande av makten 1979 hyste hon farhågor. Det som pågick i Nordafrika och Mellanöstern var både hoppfullt och farligt. Islamisterna hade fått majoritet i det tunisiska parlamentet och kvinnorna, som också här hade gått före, motades undan. En viss politisk apati hade uppstått. Och även om kraven var andra i Europa än den arabiska vårens, så växte orättvisorna där. Tahrir-torget och den arabiska våren hade fått en symbolisk kraft. Man skulle för övrigt komma ihåg att diktaturerna i Nordafrika hade backats upp av Europa.

Rubriken för samtalet hade satts just för att väcka debatt, sa Amineh Kakabaveh. Den stora frågan var hur demokratin såg ut i betydelsen ekonomisk demokrati, mot bakgrunden av växande ekonomiska klyftor bland annat EU och det amerikanska samhället. Också i Sverige hade stora grupper ungdomar marginaliserats och ungdomsarbetslösheten var som en tickande bomb. Särskilt hårt har kvinnor och unga tjejer drabbats som på många håll gått i bräschen för protesterna både i Nordafrika och i Europa men som själva inte vunnit många fördelar i den kampen. I Sverige hade debatten om invandrarungdomarnas villkor i förorterna dessutom tystnat sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och sådana frågor togs inte längre upp. Pengar användes i tillfälliga projekt och gick till olika etniska grupper i förorterna istället för att satsas på bredare grepp, till exempel i skolor, på fritidsgårdar och för det viktiga demokratiarbetet. Den arabiska våren var verkligen osäker och kunde komma att vändas i både höst och vinter. Det behövs en mer offensivare vänster politik för att utkamma dagens höger neoliberalism och kapitalism!

Det är kris på alla nivåer i Sverige just nu: moraliskt. Ekonomiskt, demokratiskt och politiskt, skriver Maria – Pia Boëthius.
Ja det är även kris inom regeringen och UD. Högern har bara följd i samma fotspår som Sverige gjort sedan andra världskriget. Officiellt påstår man fortfarande i historieskrivningar att Sverige varit ett neutralt då och kalla kriget. Det var bara tillfällighet att Sverige navigerade skicklighet mellan de stora makterna och samarbetade med dem som var starkast. Alltifrån USA, Nato, Nazityskland- till och samarbete och kollaboration med stora företag som Lundin Petrolium i Etiopien som har blod på sitt samvete, allt detta i hemlighet. Det kan förväntas värre när högern aldrig velat göra upp med sin smutsiga historia. Pengar rövas dagligen med våld och vapen! Det märkliga och klassiska är att högern beskyller och skuldbelägger Vänster för sin historia. Folkpartiet borde kräva ett annat Forum för levandehistorier för att undersöka och undervisa ovan och de folkmord som är begångna av höger under historien och än idag!  Vi bör nog kräva fängelsestraff för Carl Bildt istället för journalisterna Schibbye och Person!

Gott Rött År kamrater och vänner! Hoppas 2012 bringar mer rättvisa och jämlikhet!

2. Den andra artikeln handlar om regeringens/Bildts politik rörande de fängslade journalisterna i Etiopien. Artikeln Om Africa Oil hade rent mjöl i påsen skulle svenskarna aldrig fängslats går att läsa här.

Det lesbiska paret Pari och Delsa från irakiska Kurdistan framträdde i Tv4 och berättade om sin situation. I det patriarkala klansamhälle som Irak och irakiska Kurdistan betraktas homosexualitet, alldeles särskilt, som en oerhörd skam för klanen, som måste fysiskt utplånas.  Klansystemets regler och synsätt gör sig även gällande myndigheterna, bl.a. inom polisen. De kan alltså räkna med att de även kommer att förföljas av polis.  Paris och Delsas situation är således ytterst farlig. En av kvinnorna har för övrigt redan dödförklarats av polisen. Hon kommer således inte att saknas av några myndigheter om hon dödas.  Paris och Delsas fall skulle ha tagits upp i Europadomstolen, där de emellertid fick avslag på grund av deras tillförordnade advokater, som Migrationsverket utsett, inte hade följt upp deras ärende i tid. De fick således avslag på grund av att Migrationsverket utsett en advokat som inte gjorde det jobb var tillsatt att göra.

Man måste alltså fråga sig: Hur okunniga får myndigheter vara och hur lätt tar egentligen Migrationsverket och regering på frågan om kvinnors asylskäl. Måste inte ett sådant flagran fel rättas till av den ansvariga myndigheten?

Tydligen inte för Pari och Delsa hotas av utvisningen och död för att Migrationsverket utser inkompetenta advokater åt dem.

Ett annat känt fall är Pejam. Att lyssna på hennes berättelse är som att höra en hemsk saga. Dessvärre är den verklighet både för henne och för mig som dagligen blir kontaktad av kvinnor med liknande berättelser. De har arbetat som aktivister i den spirande kvinnorörelsen. Det är kvinnor som lever under ständigt hot.  Det pågår ett ständigt krig mot kvinnors rättigheter i Irak. Det finns flera kvinnoaktivister och författare vilka har fått asyl i Sverige. Pejams far hotade med döden under direktsändning. SVT: s journalister spelade in samtalet. Detta räckte inte heller giltigt asylskäl . I utlänningslagen står. År 2006 infördes bestämmelser om flyktingskap och förföljelse p.g.a. kön och sexuell läggning i utlänningslagen. Sådan förföljelse är alltså tillräcklig för att utgöra asylskäl enligt svensk lagstiftning. Ska inte svenska myndigheter tillämpa svensk lag även när det gäller asylärenden eller är det något man behöver vara så noga med när det gäller flyktingar!

Latif Khanim som är chef på kvinnojouren Assudda har vid flera tillfällen kontaktat det svenska konsulatet och vädjat till Sverige att inte skicka tillbaka de kvinnor som söker asyl på grund av hedersrelaterat våld. I stället för att lyssna på dem som dagligen arbetar kvinnors med förföljda kvinnor i Irak gjorde Migrationverket en egen resa till regionen. Under det officiella besöket visade makthavarna att det finns kvinnojourer i Mellanöstern och Irakiska Kurdistan. Jaha, med det visste väl Migrationsverket innan begav sig dit. Hur många kvinnojourer finns det i förhållande till massiva kvinnoförtryck och det antal mördade kvinnor landet. För att få en inblick i hur utbrett kvinnoförtrycket i Irakiska Kurdistan räcker det definitivt inte med kort besök på några kämpande hårt kämpande kvinnojourer och samtal med officiella personer.

I en rapport från Röda korset 2008 konstaterades att en stor del av asylhandläggarna inte följde de nya bestämmelserna från riksdagen bl.a. till följd av bristande genuskompetens. Konsekvensen blev att kvinnor inte fick könsrelaterad förföljelse och sexuella övergreppbeaktade som asylskäl.

Hur kan avvisa människor med hänvisning till att man saknar inkompetens?

Migrationsverkets egna rapporter om situationen för kvinnor i olika länder visar inte heller hela sanningen. Ett exempel är rapporten ”Hedersrelaterat våld i Libanon, Syrien och de kurdstyrda provinserna i norra Irak” (MIV 2009-07-24) där det påstås att utsatta kvinnor i de nämnda länderna har tillgång till skyddat boende och där olika myndighetspersoner påstår att personer som uppger hedersrelaterat våld som asylskäl i Sverige ofta ljuger om detta. Det är ett stort problem att dokument av denna typ påverkar svenska myndigheters bedömning av utsatta kvinnors asylskäl (se t.ex. MIG 2008:39).

Kvinnors asylskäl hänger även ihop med den s.k. två års-regeln i Utlänningslagen. Den praxis som gäller idag gör att utländska kvinnor som misshandlats av sina män under den tvååriga prövotiden för permanent uppehållstillstånd oftast blir utvisade från Sverige om de avslutar relationen.

I två andra fall som kommit till kännedom har Migrationsverket avvisat kvinnor med hänvisning till att det står i den iranska grundlagen att ”alla medborgare, både män och kvinnor ska ha lika rätt till skydd enligt lag och få ta del av alla mänskliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i enlighet med islamsk lag”.

För det första är den islamiska grundlagen bara ett papper, som inga myndigheter i Iran i praktiken bryr sig om. För det andra kan tydligen inte Migrationsverket menas med den sista delen av meningen ”i enlighet med islamisk lag”. Islamisk lag är sharia och det innebär att det som står i första del av meningen automatiskt upphävs.

Ett stort antal kvinnor avrättas, fängslas, torteras varje år på grund av att de förbrutit sig mot det patriarkala samhällets normer. Kvinnors rättsäkerhet är obefintlig. Att hänvisa till den iranska grundlagen är inte bara naivt. Det är dumt och okunnigt. Och är det inte något av detta – vad är det?

Det är fascinerande och se hur Migrationsverket tar till sig de iranska myndigheternas språkbruk, vilket kan man anta påverkar våra migrationsmyndigheters synsätt. Migrationsverket skriver att ”i Iran går 94 procent kvinnorna i åldrarna 11 – 16 år i skolan! Här i Sverige och i enligt FN:s Barnkonvention är all under 18 år barn.

Avslutningsvis kan jag inte se annat än konstatera att jag i allför många fall inom Migrationsverket finns blandning med förfärande ingredienser som okunnighet, naivitet, dumhet, misstro, nonchalans och dåligt omdöme. Fortsätter det på det viset kommer Migrationsverkets legitimitet att allvarligt ifrågasättas. Att en del fall kunnat föras till ett lyckligt slut har inte berott på enskilda personer eller organisationer tagit sig an deras fall drivit dem. Men vad betyder det. Skall flyktingars rättssäkerhet vara beroende av turen att stöta på en människa eller kommer i kontakt med en organisation som kan ta sig an dem.

Flyktingpolitik och flyktingmottagande kan inte vara ett hasardspel.

För att undvika detta krävs utbildning och åter utbildning av våra myndigheter och domstolar.

Jobba sex timmar gynnar kvinnorna

Vänsterns motkrafter för att bekämpa kapitalismen och könsmaktsordningen kan inte bara handla om att belägga arbetsgivare med högre avgifter för visstidsanställa eller att på olika sätt stärka välfärden. Det behövs också ideologisk kamp och strukturella förändringar i samhället.
När det gäller könsmaktsordningen krävs förändringar i utbildning, karriärmöjligheter och arbetstider.

Vänsterpartiet har i årtionden drivit frågan om sex timmars arbetsdag – och gjort det för att åstadkomma en strukturell förändring av könsmaktsordningen på arbetsmarknaden.
Kampen för sex timmars arbetsdag har under senare kongressperioder kommit i skymundan. Man har inriktat sig på ”välfärd”, där begreppet välfärd fått en alltför snäv definition, vilket i grund och botten inneburit att partiet inte fullt ut levt upp till sina egna ideal av att vara ett socialistiskt och feministiskt parti.
Det borde därför vara en självklarhet för oss som bekämpar klassamhället och könsmaktsordningen att göra det på ett sådant sätt att man ger kvinnorna samma möjligheter som männen att komma ut på arbetsmarknaden och att arbeta heltid.
Att inte ha arbetstidsförkortning med sextimmarsdagen som mål vore att lämna över en viktigt fråga när det gäller kampen mot könsmaktsordningen till ett Miljöparti, som för maktpositioners skull kan göra vilka uppgörelser som helst, eller till Feministiskt initiativ som visserligen är ett feministiskt parti, men inte ser till klassperspektivet.

Det hävdas inte sällan att det inte finns ekonomiska resurser till en arbetstidsförkortning. Det beror naturligtvis på hur man bär sig åt mär man gör det. Det har också sagt att det sker så stora förändringar på arbetsmarknaden med flextider och annat så kravet inte längre är aktuellt. Undersökningar visar emellertid att kravet på arbetstidsförkortning med sextimmarsdagen som mål har starkt gehör. Dessa undersökningsresultat är en följd av och grundar sig på konkreta erfarenheter från arbetslivet. Därför kan de inte förbises eller avfärdas.
Sextimmarsdagen skulle på sikt medföra en starkare välfärd, särskilt inom vård och omsorg där kvinnorna är i majoritet bland de som jobbar deltid eller visstid och med lägre lön.

Högerkrafterna har sin egen agenda som de kallar för ”jämställdhet” genom skattemedel till hushållsnära tjänster, barnpassning och vårdnadsbidrag. Allt i syftet att göra det lättare för rika män att slippa ta ansvar för det arbete som traditionellt brukar vara kvinnogöra.
Om alla får kortare arbetstid så hinner alla med att både arbeta och sköta hemmet. Det blir fler meningsfulla jobb till alla och ingen behöver hänvisas till att bara städa hos andra. De pengar som samhället lägger på att subventionera tjänster åt redan välbärgade ska i stället läggas på att korta arbetstiden för alla.

Den borgerliga politiken minskar inte kvinnors långtidssjukfrånvaro och ökar inte deras möjlighet till arbete. Den höjer inte deras lön. Den låser in kvinnorna i hemmen. Därför finns det ännu fler argument för att driva kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Och detta utesluter inte de andra kraven som vi har om rätt till fasta jobb på heltid.
Därför hoppas jag kommande partikongressen beslutar att en planmässig genomförd arbetstidsförkortning med sextimmarsdagen som mål en högre prioritet än hittills i kampen mot den rådande könsmaktsordningen på arbetsmarknaden.

Vi besökte olika byar och orter där den enade vänstern (Winaq, Ann och URNG) Frente Amplio inte fick ställa upp med sina kandidater i kommunvalet. Totalt 251 kandidater från valalliansen förvägrades den rätten. Vi träffade nobelpristagaren Rigoberta Menchu, på valmöte och på sittkonto,  den f.d. gerillaledaren och nuvarande ordf. för ANN. Vi besökte även URNG:s högkvarter i Guatemla City. Även om vänstern har fått lida så finns den ett hopp om en bättre framtid, nu när den radikala vänstern tillsammans med Winaq som är urbefolkningens parti har bildat Frente Amplio.

Nedan pressmeddelande handlar om syftet med resan till Guatemala

Amineh Kakabaveh riksdagsledamot (V) och Ann Margarethe Livh, gruppledare för (V) i Stadshuset och tillika ordförande för Vänsterns Internationella Forum (VIF) åker i dag till Guatemala för att bevaka det allmänna valet som hålls den 11 september.

– Valet den 11.e september är ett ödesval för Guatemalas fattiga och för Guatemalas kvinnor, säger Amineh Kakabaveh.

För bara någon månad sedan stoppades regeringspartiet UNE:s  presidentkandidat Sandra Torras från att ställa upp, vilket lett till att UNE nu inte har någon kandidat.

– Att stoppa kandidater är självklart olagligt, men lagen respekteras inte i Guatemala, där den yttersta högern och olika drogsyndikat har makten. Högerkrafterna och drogsyndikatens kandidat är generalen Otto Pérez som har ofantliga resurser till sitt förfogande för sin valkampanj. De få sociala projekt, som riktar sig till landets allra fattigaste och som startades upp under den nuvarande regimen, riskerar nu att avbrytas.

Guatemala är ett våldsamt land där det 30-åriga inbördeskriget satt djupa spår hos människor, och problemen med fattigdom och analfabetism är ofantliga.

– Att valet går rätt till är en förutsättning för att en demokratisk process ska kunna starta i Guatemala. Därför är det viktigt att internationella valövervakare finns på plats. Vårt bidrag som valobservatörer bidrar förhoppningsvis till att kvinnors ställning stärks, avslutar Amine Kakabaveh.