Delar av artikeln finns nedan, medan helheten hittas här.
Om principen om avgiftsfrihet inom den högre utbildningen överges kommer det snart att höjas röster att även svenska studenter ska betala för sin utbildning.
Det har redan hänt i en lång rad länder och kan mycket väl hända i Sverige vid nästa lågkonjunktur. Bara den som har råd att själv finansiera sina studier kommer att kunna läsa vid högskolan. Den sociala snedrekryteringen kommer att öka och utbildningsnivån att sjunka.
Vi ser alla studenter som en tillgång i den akademiska världen. Utländska studenter kommer att välja att studera i andra länder om avgifter införs. Sverige är för många ett okänt land och den enda konkurrensfördelen svenska högskolor har är just avgiftsfriheten. När Danmark införde studieavgifter minskade antalet utländska studenter dramatiskt. Studieavgifterna kommer dessutom att medföra ökade kostnader: För marknadsföring, till stipendier och för att administrera det nya systemet.
Vänsterpartiet säger kategoriskt nej till att införa avgifter inom den högre utbildningen i Sverige. Vi stödjer också den internationella studentrörelsens kamp för att avskaffa studieavgifter, att öka de offentliga anslagen och därigenom öka tillgängligheten till och bredda rekryteringen inom högskoleutbildningen.
Under en resa i Irak slogs jag av det fruktansvärda förtryck som kvinnorna i Irak lever under. I stället för att leda till demokrati och befrielse, har ockupationen förvärrat kvinnors situation i Irak och på många sätt har den blivit mycket sämre än innan. Flickskolor, krav på att kvinnor ska bära heltäckande kläder och slöjor, hedersmord, våldtäkter, kidnappningar, prostitution och ett ökat antal självmord är bara några exempel på och konsekvenser av denna könsapartheid. Sedan mars 2007 kan kvinnor inte ens ansöka om pass eller resa utan en förmyndares tillstånd. Förmyndaren kan vara en far, bror, son, make eller annan manlig släkting. Om en kvinna saknar anhörig av manligt kön ska hon omyndigförklaras enligt irakisk lagstiftning. De som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter i Irak vittnar om att situationen kan beskrivas som ett krig mot kvinnor. Iraks kvinnor har fråntagits sina konstitutionella rättigheter och betalar nu ett högt pris för ockupationen. Att bygga fred i Irak är dock omöjligt när halva befolkningen i praktiken berövats sina mänskliga rättigheter.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till utrikesministern:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att uppmärksamma situationen för Iraks kvinnor i det internationella samarbetet samt för att förmå regimen i Irak att upphöra med kränkningarna av kvinnors mänskliga rättigheter?
Måndagen 9 november
”FÖRTRYCK OCH DISKRIMINERING MOT BARN OCH UNGDOMAR I HEDERNS NAMN”
I våras presenterades rapporter om ”hedersrelaterat våld och förtryck i Stockholms stad.” 2 300 niondeklassare på 36 skolor har besvarat
enkäten. Utredningen konstaterade att var tionde flicka, minst 3 000, lever med oacceptabla inskränkningar relaterade till hedersetiken.
Till exempel får de inte delta i alla skolaktiviteter. Förtrycket drabbar också fler än 1 200 pojkar i samma ålder. Ungdomsstyrelsen, som
genomfört en stor, riksomfattande enkät bland ungdomar konstaterar att ca 70 000 ungdomar i landet upplever att dom inte själva får
välja sin livspartner. Dessa inskränkningar hindrar dessa ungdomar från att dra nytta av de rättigheter och möjligheter som tillkommer
alla som lever i Sverige. Mycket har gjorts och görs för att stödja de redan utsatta och hotade ungdomarna, men vad kan vi göra för
at de inte skall hamna i denna diskriminering? Kan man förändra det diskriminerande hederstänkandet som begränsar ungdomarnas livsutrymme?
Kickis Åhré Älgamo inleder kvällen med att presentera rapporten.
I panelen medverkar socialborgarrådet Ulf Kristersson (m), Karin Rågsjö (v), vice ordförande i Social- och Arbetsmarknadsnämnden,
Margareta Olofsson, Rädda Barnen i Stockholm och Dilsa Demirbag-Sten, Röda korsets styrelse. Medverkar gör också Aisha Mussa Gaas,
systerjouren Somaya och Amineh Kakabaveh från ”Varken hora eller kuvad”.
Nedan finns en artikel om Sverigedemokraterna och deras mediautrymme, skriven tillsammans med Ekim Caglar.
Ett parti som kan sprida sina attityder i hela vårt samhälle och till de flesta partier. Yttrandefrihet är något som ska bejakas, men det ska inte användas för att låta främlingsfientliga trycka ner och hetsa mot utlandsfödda svenskar. Vår begäran är enkel – låt inte ett litet extremistparti komma mer till tals än nödvändigt! Ännu en gång har SD fått mer publicitet än vad som är nödvändigt, det ber vi om ursäkt för. Det ansvaret ligger dock inte hos oss, utan hos de medier som tvingar människor att bemöta en politik som överhuvudtaget inte bör få plats i medier med självaktning.
Journalisten och aktivisten Murat Kuseyri har skrivit i två viktiga ämnen. För det första skrivs det om fallet med Musa Dogan, där jag själv varit engagerad. Musa riskerade tortyr i Turkiet vid en utlämning, något som var aktuellt under året. Dogan har dock tack och lov fått stanna i Sverige. Jag vill rikta ett stort tack till alla som varit engagerade i den frågan.
Vidare har min fråga till Carl Bildt om det turkiska parlamentets beslut om militära operationer utanför landets gränser uppmärksammats i denna artikel. Frågan går att läsa här.
Imorse deltog jag i egenskap av vänsterpartistisk riksdagsledamot i en debatt om utsatta kvinnor som lockas till Sverige med löften om ett bra liv, men som sedan utsätts för hårt tryck från sina män. Se inslaget här!
Under förra helgen hade VIF (Vänsterns internationella forum) anordnat ett tvådagarsseminarium kallat Inspiration Latinamerika.
Det var ett antal bra och intressanta föreläsare som pratade om kvinnors situation, de framgångar och åtaganden som har gjorts i respektive länder när det gäller den feministiska kampen. På ett seminarium där jag medverkade pratade vi om mäns våld mot kvinnor, gällande Mellanöstern, Sverige, Turkiet samt El Salvador. Vidare har jag haft besök av en representant från FMLN (El Salvador) och en honduran från den folkliga arbetarrörelsen på riksdagen.
Oavsett vilken del av världen vi lever i har vi tyvärr samma erfarenheter av förtryck. Men det finns gradskillnader beroende på samhällets utveckling och den feministiska kampens framgångar. Nedan finns en videofilm som är tagen från seminariet.
Tusentals barn och ungdomar drabbas årligen av hedersrelaterat våld och förtryck. Jag har varit i hela mitt liv engagerad och kämpat mot detta kollektiva förtyck. Jag möter ungdomar, kvinnor, socialarbetare, skolkuratorer samt blir direktkontaktad av dessa personer dagligen då de vill säga ifrån rörande hedersförtrycket. En kartläggning från Stockholms 2009 stad visar att en av tio flickor och (hur många pojkar?) i Stockholm lever med hedersrelaterat förtryck i hemmet. Kampen mot det hederskodex som såväl flickor och kvinnor som pojkar och män tvingas inrätta sina liv efter fortgår. Detta händer inte för att människor i diasporan är mer förtryckare och för att de har en annan bakgrund. Detta finns för att de delar av världen inte har utvecklats, ekonomiskt, politiskt och socialt. I många länder i världen råder det fortfarande ett teokratiskt och aristokratiskt system. Inbördeskrig, fattigdom, analfabetism, etnisk dikriminering, ockupation och framförallt religionens makt över staten och människan har gjort att samhället är mycket efter, precis som det var för 100 år sedan i Sverige och i Väst när det gäller synen på jämställdhet.
Med anledning av bland annat ovan hade vi i föreningen Varken hora eller kuvad i samarbete med ABF-Stockholm anordnat en lyckad författarkväll för de personer som har skrivit böcker om hedersproblematiken i måndags. Det var fullt hus och vi fick därför byta rum. En stor succè! Jag fick där själv agera samtalsledarare tillsammans med Inger Stark.
Den turkiska och iranska militären har i åratal bombat gränsområden i Irakiska Kurdistan/Norra Irak. På landsbygden i dessa områden har jordbruket, infrastrukturen förstörts och miljön tillfogats allvarliga skador. Tusentals oskyldiga människor har dödats – särskilt barn som tagit hand om boskap har mördats och skadats i jakten på PKK och PJAK. Nyligen dödades den tolvårige Ceylan Önkol i ett oprovocerat anfall utfört av den turkiska militären.
Den turkiska regeringen har nu öppnat en fredlig dialog med representanter från olika delar av civilsamhället, däribland med Demokratiska samhällespartiet, DTP, i syftet att lösa minoriteternas mänskliga, kulturella och politiska rättigheter. Under denna process har det turkiska parlamentet med stor majoritet beslutat att tillåta fortsatta militära anfall utanför det egna landets gränser. Av totalt 552 röster röstade 475 för detta beslut. Om Turkiet menar allvar med att anpassa sin lagstiftning och bana väg för en EU-anslutning, ter sig detta beslut minst sagt egenartat ur folkrättslig synpunkt. Är det möjligt att i ett parlament i demokratisk ordning fatta beslut om att angripa ett angripa ett annat land?
Jag vill fråga utrikesministern:
Avser ministern att verka för att Sverige, som enskilt land och som ordförande för den Europeiska unionen, markerar och agerar mot beslutet i det turkiska parlamentet?
Måndagen den 4 oktober sköts Revolutionära Arbetarfackens Konfederations (Devrimci Isci Sendikalari Konfederasyonu – DISK) ledare Süleyman Celebi i sitt kontor i Istanbul. Uppgifterna om antalet skott har varierat, men minst tre kulor träffade Celebis ben och fötter. Den turkiske fackliga ledaren mår bra trots omständigheterna och skadorna är inte livshotande.
Det finns ännu frågetecken kring förövarens motiv. Han kunde gripas snabbt och menar själv att den väpnade attacken berodde på en uppgörelse om pengar, något som DISK förnekat. Politiska motiv tros kunna ligga bakom, om den officiella versionen inte kan bevisas.
DISK har under de senaste åren varit högljudda opponenter till den styrande AKP-regeringen. Vid protester mot regeringen har hundratusentals demonstranter kunnat samlas och under förstamajfiranden har DISK mötts av övervåld och antidemokratiska ingrepp. De turkiska facken har under de senaste åren varit under starkt tryck. Det senaste angreppet påminner även om det mord på DISK:s ledare 1980, Kemal Türkler, som sköts av högeraktivister på grund av sin socialistiska politik och förmåga att mobilisera turkiska arbetare.
Vi i Vänsterpartiet fördömer attacken mot Süleyman Celebi och kräver att den turkiska regeringen och polisen lägger ner resurser på att reda ut motivet bakom detta dåd. Samtidigt hoppas vi att detta inte påverkar DISK:s föredömliga arbete som ett kämpande fackförbund som blivit en maktfaktor i turkisk politik.
Lars Ohly partiordförande för Vänsterpartiet
Amineh Kakabaveh riksdagsledamot för Vänsterpartiet
Ekim Caglar frilansjournalist och medlem i Vänsterpartiet
Francicisco Contereras ledamot av Vänsterpartiets partistyrelse
Sedan årtionden har många människor upprörts över att utländska kvinnor som misshandlats av sin man under den tvååriga prövotiden för permanent uppehållstillstånd oftast blivit utvisade från Sverige om de brutit upp från förhållandet innan två år passerat. Många kvinnor har sett sig tvingade att stanna kvar i förhållanden trots misshandel från mannens sida, eftersom en utvisning skulle leda till fruktansvärda konsekvenser för dem i hemlandet. En rapport från Roks, Täckmantel:äktenskap – Kvinnojourernas erfarenhet av fru-import, 2009, visar att kvinnojourerna har kontakt med kvinnor som gift sig med svenska män som sedan utsatt dem för våld från ett flertal regioner och länder i världen. De kvinnor som söker skydd på jourerna har vanligtvis beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd. Vissa av kvinnorna befinner sig i en situation där deras uppehållstillstånd måste förlängas för att de ska få stanna i Sverige. Under 2008 kom kvinnojourerna i kontakt med sammanlagt 515 kvinnor varav 99 hade fått barn med sin svenska man och 92 hade barn sedan tidigare. Rapporten visar att situationen för dessa kvinnor och barn är ohållbar, trots den lagändring som gjordes år 2000. De kvinnor som jourerna möter har ofta beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd som antingen gäller eller har gått ut. Det innebär att vissa av kvinnorna vistas ”illegalt” i Sverige. Detta begränsar starkt deras möjligheter att få hjälp och stöd från samhället. Kvinnornas ytterst svåra situation blir ofta värre på grund av språksvårigheter och okunskap om vilka rättigheter de har. Nödvändigheter som mat, läkarvård och medicin blir ofta ett jättestort problem att ordna. En kvinna som nyligen anlänt till Sverige och saknar annan anknytning än mannen är extra utlämnad. Om hon dessutom utsätts för hans våld befinner hon sig i en hopplös situation: att lämna mannen är inte möjligt eftersom hon riskerar att bli utvisad. Samtidigt kan hon inte återvända till sitt ursprungsland där hon kanske riskerar förföljelse och stigmatisering som frånskild.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får stanna i Sverige om de så önskar?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får nödvändigt skydd och stöd?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att barnen till de kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får stanna i Sverige om modern så önskar?
4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att barnen till kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får nödvändigt skydd och stöd?
Mångårig aktivist och riksdagsledamot (V) denna mandatperiod. Är även utbildad socionom och ordförande i den antirasistiska och feministiska gruppen Varken hora eller kuvad (VHEK).
