Kommentarer och artikel om Kobane

Omvärlden ska inte låta Kobane att falla! Det finns akuta hot mot civila om FN och Turkiet inte skyddar civila när nu attacken från IS är offensiv i Kobane kommer massaker att ske! Omvärlden och vi har inte glömt Is attacker mot Shangan området och Mosul. Det finns mellan 10 000 och 13 000 civila i ett gränsområde nära Kobane och i staden finns mellan 500 och 700 civila, mest äldre, enligt FN. Om Kobane faller kommer troligen de 700, förutom de stridande YPG – styrkor och fler än 12 000 riskerar att bli massakrerade, varnar FNs sändebud. Vi har inte glömt Srebrenica och Rwanda och aldrig gör det häller! Turkiet måste agera nu annars kommer de ångra sig om Kobane faller då 400 kilometer gränsområden kommer att vara under Is kontroll. Turkiets rädsla för kurdernas krav på mänskliga och politiska rättigheter i Turkiet och regionen samt Konflikten med PKK- enda styrka tillsammans med YPGs styrkor har varit i fronten i Shangan och Kobane mot terroristerna är en rad faktorer gällande Turkiets icke agerande mot Is.

Friends, Threat to civilians is serious and the international communities must act now. UN should not let Kobane falling! Turkey dose not protect civilians from attack now when IS is offensive in Kobane, massacre will happen! We have not forgotten IS attacks against Shangan area and Mosul. There are between 10 000 and 13 000 civilians in a border area near Kobane and the city is between 500 and 700 civilians, mostly elderly, according to the UN. If Kobane fall, more than 12,000 people risk of being massacred, warns UN envoy. We have not forgotten Srebrenica and Rwanda, and never make it. Turkey’s fears of Kurdish demands for human and political rights in Turkey and the region, as well as conflict with PKK- strength with YPGs forces have been in front in Shangan and Kobane against terrorists are a number of factors regarding Turkey’s non action against Is.

_______________

Vill stoppa IS krig mot kvinnor och barn
(Artikeln även publicerad av Göteborgs-Posten)

Det krig som i dag utspelas i Syrien och Irak är i stor utsträckning ett krig riktat mot kvinnor och barns rättigheter. Sverige behöver arbeta hårdare för insatser på både kort och långs sikt för att skydda och hjälpa kvinnor och barn i både Mellanöstern och Afrika, skriver bland andra Amineh Kakabaveh (V), ordförande för Varken hora eller kuvad.

För bara tre decennier sedan hade kvinnorna i Mellanöstern en viss, om än begränsad, frihet. Det blodiga krig som nu pågår har en trettioårig förhistoria av systematiskt undertryckande av kvinnor och barns rättigheter. Det tog fart när den folkliga resningen mot shahens regim i Iran kidnappades av det islamiska prästerskapet som skapade en klerikal diktatur och inspirerade fundamentalistiska riktningar inom islam. En konsekvens av orättvisor och klassklyftor i flera länder i regionen.

Dessa terrorgrupperingar tog sig efterhand uttryck i bland andra Al Qaida, Al Nusra, Hizbollah, IS i Asien och  Boko Haram och Al Shabab i Afrika. Terrorgrupperna riktar sig förutom mot kvinnors rättigheter även mot andra religiösa och etniska grupper som assyrier, syrianer, yezider, kurder, turkmener, mandéer med flera. Inom dessa grupper är det kvinnor och barn som drabbas hårdast.

Men det finns även länder där medeltida sedvänjor bevarats och sanktioneras i staternas lagstiftning. IS krig mot kvinnorna i Kurdistan, Syrien och Irak är bara en fortsättning på och en utvidgning av de grymma förbrytelserna mot kvinnor och barn i stater med så kallat stabila regimer. I flera länder har man överseende med våld mot kvinnor, våldtäkter, tvångsäktenskap, könsstympning och mord på kvinnor. Detta sker med hänvisning till religion och tradition. Religion och tradition utgör grundvalen för det juridiska systemet.

Absurd situation

Det finns alltså i dag anledning att verkligen fundera över det absurda faktum att vissa av FN:s medlemsstater styrs av regeringar som förtrycker, förföljer och krigar mot sina länders religiösa och etniska minoriteter och bokstavligen för ett brutalt och våldsamt krig mot halva sin befolkning – mot kvinnor och unga flickor.

Vi kvinnoorganisationer och människorättsaktivister i Sverige förväntar oss att Sverige i FN arbetar betydlig intensivare för frigivning av de bortrövade flickorna i Nigeria, norra Irak och Kurdistan. Dessa unga kvinnor måste befrias, skyddas och ges medicinsk och psykisk vård.

Tidigare i veckan bildades den nya regeringen och nu ligger stora och hoppfulla förväntningar på utrikesministern Margot Wallström, som själv varit mycket aktiv i frågorna.

Vi menar att Sverige bör arbeta hårdare än vad som nu sker i både FN och EU för att minst hälften av allt bistånd går till utbildning av kvinnor och flickor. När det gäller utbildningen i frågor rörande kvinnors rättigheter måste denna också nå fram till männen, särskilt i mansdominerade religiösa miljöer. Detta i enlighet med Kofi Annans uppmaning från 2002.

Alla stater som är medlemmar i FN har undertecknat FN:s konvention om mänskliga rättigheter. De flesta har också undertecknat FN:s konvention om kvinnors och barns rättigheter. Flera av dem fortsätter dock att på ett mycket flagrant sätt bryta mot de konventioner de undertecknat, särskilt när det gäller kvinnor och barns rättigheter.

Vi vill att Sverige verkar för att stoppa IS grymheter med stöd av FN.

Att Sverige sänder en delegation för att identifiera och kartlägga de flickor, kvinnor och barn som är bortrövade och frisläppts av IS.

Att Sverige öppnar eller verkar för att öppna ett sjukhus för rehabilitering och skydd för kvinnor och unga flickor och barn och som har varit utsatta för olika former av förbrytelser. De våldtagna kvinnorna kan bära sjukdomar, blivit gravida eller utsatts för en sådan behandling att de lider av allvarliga både fysiska och psykiska trauman till följd av sexuella övergrepp.

Dessa kvinnor måste få skydd för att kunna överleva och gå tillbaka till ett normalt liv. De måste skyddas från den förhärskande hederskulturen och familjeförhållanden baserade på kyskhetskulturen, tradition och sedvänjor som återskapar hederskulturen. Den svenska regeringen borde, för att rikta uppmärksamheten på kvinnor och barns lidande, också ta initiativ till en internationell konferens om kriget mot kvinnor och barn i Mellanöstern och Afrika.

Amineh Kakabaveh (V)
Ordförande och grundare av Varken hora eller kuvad

S-kvinnor distrikt Stockholm
Liberala kvinnor
Humanisterna
Internationella Kvinnoförbundet, IKF
Iranska Kvinnors kamp för frihet, IKKF
Assyriska kvinnoförbundet
Irakiska kommittén för kvinnors rättigheter, IKKFR
Kibele, kvinnoförening i Husby
Kurdiska kvinnoföreningen Amara
Alevitiska kvinnoföreningen i Sverige
Kvinnors Rätt

Frågan om hedersbrott ständigt aktuell

Vänner,

Hedersproblematik och hedersbrott är forfarande ett laddat ämne och begrepp hos många autonoma och inom vänsteretablissemanget!  Rädslan för att bli kallas för SD.are bidragit till att den tomma arenan för Sd att spela innan valet under  valrörelsen och framöver, tyvärr!

De fyller detta tomrum i helt annat syfte. När alla paritet inklusive de på vänsterkanten inte vågar ta ställning, inte kan eller vill argumentera varken mot rasister eller mot hedersförtrycket, lämnar man arenan tom och raster som Sd växter på bl.a. bekostnad av dena feghet! I saknas av en politik som är progressiv och kraftfull som mot kämpar alla former av förryck och diskriminering! Är på ett café i Gamla Stan och mina vänner från Bosnien säger precis som tusentals av er har sagt, hur kan det vara möjligt att de som kallar  sig socialister och feminister inte kan ta ställning mot alla former av förryck!? Att inte vågar prata om detta och att Sd kan växa så kraftigt just pga att arbetarklassen röstar fram dem! Det är helt misslyckat vänsterpolitik och strategi! Detta ser jag som systern teorin, i en destruktiv relation, att när mannen blir arg är kvinnan tyst, ju me han är desto tystare är kvinnan osv. Ju tystare är etablissemanget och vänster desto mer tomrum för Sd att spela. Barn och ungdomars rättigheter samt kvinnors rättigheter är okränkbara och är mänskliga rättigheter därför är dessa rättigheter överordnade kulturers eller religioners och kulturrelativisterna! Mänskliga rättigheter måste gå före allt annat! Just på grund av sådana uttalanden och denna kamp är jag uteslutet 8 utskott i riksdagen men stödet från er i varje hörn i detta land och internationellt, bekräftar att jag och vi har rätt! De som målar sig målad i denna hörn, är till slut är en  förlorare i denna debatt! Därför är jag helt övertygad om att de 100000 barn- och ungdomar som enligt den nya rapporten är utsatta för hedersproblematiken måste tilldelas samma rättigheter och möjligheter som alla andra barn och ungdomar i Sverige! Och den feministiska landvinningarna måste lägga alla kvinnor!

Denna kamp kommer jag fortsatta med oavsett!

Stå upp för de sekulära krafterna i Mellanöstern

Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs-Posten.

_____________________________

De gamla stormakterna tassar i dag kring Mellanöstern som katten kring het gröt. Nu växer i stället kammen på Iran, Turkiet och Saudiarabien. De är regionala stormakter som tävlar om inflytandet i regionen. De bekämpar inte varandra öppet. I stället för de krig genom ombud under religionens täckmantel. Shiiter och sunniter bekämpar varandra.

Kvinnors ställning svag

I Mellanöstern har respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter, aldrig haft någon stark ställning. Revolutionen 1979 mot shahens diktatur i Iran och övergången till en islamisk diktatur försämrade situationen ytterligare. Störtandet av Saddam Hussein förbättrade inte heller situationen i Irak. Läget för kvinnor och barns rättigheter är förfärande och förbrytelserna rättfärdigas genom att hänvisa till religionen. Milis- och terrorgrupper som Isis avrättar tillfångatagna, våldtar kvinnor, dödar barn i religionens namn. I de överfulla flyktinglägren säljer eller gifter man bort minderåriga syriska flickor och pojkar till rika män från Saudiarabien och Qatar.

Kurder kämpar förgäves

Medan det är krig och kaos i Syrien och stora delar av Irak är situationen något annorlunda i Irakiska Kurdistan. Där har kurderna försvarat sitt nyvunna självstyre. Man har hejdat Isis framfart och är mäkta stolt över denna bedrift. Visst kan kurderna vara stolta över sin nyvunna styrka. Men denna seger är tillfällig. I den överdrivna nationella yran följer lätt etniska motsättningar och förtryck av minoriteter. Kurderna i norra Irak bör erinra sig att stormakter eller stater med regionala stormaktsambitioner inte är intresserade av demokrati och mänskliga rättigheter och använder kurderna som en bricka i sitt maktspel.

Mänskliga fri- och rättigheter, särskilt kvinnors, och de sekulära krafterna är i stor fara i Mellersta östern. Kan Sverige göra någonting? Numera får man ofta höra att Sverige är ett så litet land att man inte kan göra något. Stormakterna bestämmer eller så hänvisar man till EU. Men Sverige har en egen röst att höja och stormakterna är inte längre så maktfullkomliga som tidigare. I en rad internationella sammanhang har Sverige varit mycket aktivt – till exempel när det gäller vapenhandel. Sveriges vapenexport är snart uppe i samma nivå som det internationella biståndet. Den nuvarande regeringen försökte till och med i skymundan få till stånd en stor vapenaffär med Saudiarabien där könsapartheid gäller.

Sverige måste höja rösten

Det finns åtskilligt Sverige kan göra för att skambelägga de regimer med regionala stormaktsambitioner i Mellanöstern som bryter mot mänskliga rättigheter. Sådant har långsiktig verkan. Internationella fora för att göra detta saknas inte. Genom biståndspolitiken och flyktingpolitiken kan åtskilligt göras både på det nationella och internationella planet. Sverige kan rikta mycket kritik mot stater som försummar sina plikter när det gäller att försvara mänskliga rättigheter. Sverige har faktiskt fortfarande en röst som eget land, i EU och FN. Kvinnor och flickor, liksom minoriteter och sekulära krafter, behöver en röst. Om vi inte försvarar deras rättigheter och stödjer deras kamp finns inte något land i Mellanöstern och Nordafrika som gör det på riktigt. Sverige är inte för litet. Att höja rösten eller att vara tyst är för övrigt något man väljer.

Amineh Kakabaveh (V)

riksdagsledamot

Fifa måste agera mot barnarbete i Brasilien

En kortare version av artikeln även publicerad av Expressen.

_______________

Fifa måste agera mot barnarbete i Brasilien

Fotbolls-VM i Brasilien är en stor fest för alla världens fotbollsentusiaster. I Brasilien finns en stolthet över att landet står som arrangör. Men där finns också en vrede över att enorma belopp spenderats på detta VM, när landet fortfarande har så många fattiga och utsatta medborgare. Allra värst är situationen för Brasiliens alla barnarbetare, och då i synnerhet de barn som tvingats till prostitution. Ett problem som har ökat i samband med fotbolls-VM. Det internationella fotbollsförbundet FIFA har tyvärr inte engagerat sig i denna fråga.

30 procent av Brasiliens 195 miljoner invånare är under 18 år. För att få arbeta måste man, enligt brasiliansk lag, vara 16 år. Men lagen fungerar inte i realiteten. Fattigdomen tvingar barn att arbeta för att bidra till familjens försörjning. Enligt UNICEF är cirka 3 miljoner brasilianska barn i åldern 10 till 17 år tvingade att arbeta. Den brasilianska regeringen skulle alltså kunna göra mer och lägga större resurser på att bekämpa barnarbete.

Samtidigt ska understrykas att Brasilien har gjort framsteg och andelen barnarbetare minskar kontinuerligt. Från nära 20 procent 1992 till 8,3 procent 2011.Att tvinga ett barn att arbeta, är att stjäla det barnets framtid” sa Brasiliens förre president Luiz Inácio Lula da Silva.

En viktig orsak till den positiva utvecklingen är familjestödsprogrammet ”bolsa familia” som är ett direkt ekonomiskt stöd till fattiga och utsatta familjer, under förutsättning att deras barn går till skolan. Tack vare detta program har både skolnärvaron och andelen barn som avslutar den nio åriga grundskolan ökat. Det visar också att det är fattigdomen som måste bekämpas, om man ska nå framgång i kampanjerna mot barnaarbete.

Brasilien stod också som värd för ”Den tredje Globala konferensen mot barnarbete” som genomfördes i oktober förra året, i samarbete med FN:s arbetsmarknadsorganisation ILO. På konferensen i huvudstaden Brasilia deltog 153 länder. Deltagarna enades om Brasilia-deklarationen som understryker vikten av att öka takten i kampanjen för att avskaffa barnarbete och garantera rätten till avgiftsfri och obligatorisk skola för alla barn. Som särskilt mål satte man upp att år 2016 ha uppfyllt ILO:s konvention 182 och därmed avskaffa de värsta formerna av barnarbete, dit räknas bland annat: slaveri, barnsoldater, prostitution/pornografi och handel med narkotika.

Den målsättningen kan nås, om världens olika regeringar inte bara skriver under deklarationer, utan verkligen också vidtar konkreta åtgärder.

Den 13 juni förra året arrangerade sju svenska riksdagsledamöter från sju partier en nationell konferens mot barnarbete, där många svenska organisationer, folkrörelser och fackföreningar deltog. ILO:s representant på denna konferens, Nicholas Grisewood, sa att arrangörernas politiska bredd, med parlamentariker från höger till vänster, gör Sverige till ett globalt föredöme i kampen mot barnarbete.

Den världsomfattande kampanjen mot barnarbete har nu pågått i ett decennium. Och den har varit framgångsrik, antalet barnarbetare har sjunkit från 246 miljoner till 168 miljoner enligt ILO. Men det krävs fortsatt hårt kampanjande och effektiva åtgärder, särskilt om målet att avskaffa de värsta formerna av barnarbete ska kunna uppnås till år 2016.

Vi som skrivit denna artikel är riksdagsledamöter från sju riksdagspartier. Vi är oeniga i många politiska frågor, men vi är eniga i frågan om att barnarbete måste avskaffas och att alla barns rätt till utbildning ska säkerställas.

Vi kräver att FIFA inför kommande VM i Ryssland och Qatar ställer villkor på arrangörerna så att ILO:s kärnkonventioner och barnens rättigheter respekteras.

Vi kräver att Sveriges regering, oavsett vilka partier som vinner valet i höst, aktivt engagerar sig för att förverkliga Brasilia-deklarationens målsättningar.

Amineh Kakabaveh, Vänsterpartiet
Arhe Amednaca, Socialdemokraterna
Thomas Finnborg, Moderaterna
Jan Lindholm, Miljöpartiet
Anna Steele, Folkpartiet
Desirée Pethrus, Kristdemokraterna
Johan Linander, Centerpartiet

Några ord om bostadsdebatten

Många människor har kontaktat mig med anledning av Hyresgästföreningens kampanj flerhem.nu. Varje dag får jag ett tiotal mail och vykort från personer som påminner mig om Vänsterpartiets löfte att unga människor ska kunna flytta hemifrån och slippa bo i soffor och i källare. Stort tack! Jag blir så glad för att ni hör av er. Av flera anledningar.

För det första för att det påminner mig om att fler är jag tycker att bostadsfrågan är så oerhört viktig. Att ha ett stabilt boende som man kan trivas i handlar för unga människor mycket om att få påbörja sina vuxenliv på riktigt. Om att få en trygghet i att kunna planera sin framtid och flytta hemifrån. För de flesta av oss handlar det också om platsen där våra liv till stor del utspelar sig, och en plats där vi får vara oss själva. Därför måste bostaden vara en rättighet för alla.

Att behöva flytta mellan andrahandskontrakt och c/o-adresser flera gånger om året, och däremellan kanske tvingas tillbaka hem till sina föräldrar, är inget som någon ska behöva acceptera. Men tyvärr är det verkligheten för många idag i bostadsbristens Sverige. Bostadsbristen är akut i många delar av landet, inte minst i storstäderna. Och särskilt stor är avsaknaden av hyresrätter. Den stora och växande bristen på hyresrätter drabbar främst – men inte bara – dem som inte är etablerade på bostadsmarknaden, t.ex. ungdomar.

Vänsterpartiets mål är att det ska byggas 40 000 nya bostäder om året, varav en majoritet ska vara hyresrätter. För att det ska kunna bli verklighet föreslår vi att det införs ett statligt investeringsstöd för att kunna bygga miljövänliga hyresrätter med rimliga hyror. Förutom att vi måste bygga bort bostadsbristen behöver det befintliga beståndet av hyresrätter förbli just hyresrätter. Vi tycker att det är ett stort problem är att hyresrätter säljs och ombildas till bostadsrätter.

För det andra så blir jag glad över att så många ungdomar kontaktar mig. Unga vuxna tillhör de stora förlorarna under 2000-talet. Även om livsvillkoren skiljer sig åt mellan olika grupper av unga så går det att se ett antal samhälleliga misslyckanden som gjort det svårare att leva ett gott liv som20-25-åring i Sverige idag jämfört med när deras föräldrar började sitt vuxenliv. Det handlar bl.a. om att det har blivit betydligt svårare för unga att få ett jobb. Det är givetvis ett stort problem i sig, men påverkar i sin tur också möjligheterna att få en bostad.

Unga människor i Sverige har rätt att kräva bättre förutsättningar i livet. Och samhället har allt att vinna på att göra något åt de problem som ligger till grund för ungas rotlöshet och otrygghet. Vänsterpartiet föreslår ett antal satsningar för att förbättra ungas livsvillkor och möjligheter. Satsningarna omfattar bostadsinvesteringar, satsningar på jobb och utbildning, bättre anställningstrygghet, högre studiemedel och fler kuratorer och psykologer på landets ungdomsmottagningar.

Slutligen gör det mig så glad att ni som hör av er placerar ansvaret där det hör hemma – hos oss politiker. Vänsterpartiets syn på bostaden är att det är en social rättighet, inte en handelsvara. Därmed blir också bostadsbristen, utförsäljningar och höga hyror problem som politiken kan och bör ta ett aktivt ansvar för att lösa.

Men politiker från olika partier har olika lösningar. Vi i Vänsterpartiet driver frågan om ett investeringsstöd för ökat byggande av miljövänliga hyresrätter med rimliga hyror. Vi vill också ha bostadsförmedlingar i alla kommuner eftersom vi menar att man inte ska vara beroende av kontakter för att få en bostad. Vi vill stärka andrahandshyresgästers rättigheter, inte göra det mer lönsamt för den som hyr ut. Och vi säger nej till marknadshyror. Genom bland annat de här förslagen tror vi att unga människor i framtiden kan slippa bo i soffor och i källare.

Amineh Kakabaveh (V), bostadspolitisk talesperson

P.S. Vi vill inte att unga människor ska behöva bo i friggebodar på andra människors villatomter heller. D.S.

Artikel om MR-situtionen i Iran för kanadensiska UD

The political situation in the entire Middle East is linked even with Iran the Iranian situation. The government’s opposition in the parliament wants to preserve the system that is based on the Watchdog Council – practically one man dictatorship under the rule of Sharia laws.

Iran has for a long time been in a deep economic crisis. The regime has used the great fear in Western countries of Iran’s nuclear program to save the difficult economic situation. This is also a way to get the world put less attention to what really happens in Iran when it comes to human rights, civil rights, freedom and democracy. Apparently during 35 years the Islamic regime in Iran has succeeded in manipulating a potential part of the Iranian people – especially from the poorest even the middle -class. The poor people are a large group and they have however neither power nor money. These groups more or less dependent of economic resources and the regime has made some economic reforms during the elections for families with children. One reason why people vote for the regime. These reforms does not mean any radical change in the economy of the families. It means only bread for a few days in many ways. No opposition force from the upper classes, the middle class or the working class have any alternative to present today. The so called reformists in the parliament have no alternative. They are a part of the system.

The Iranian regime has always tried to find external enemies and/or alliances in order to maintain its own power and get confidence in domestic policy. If we look at Iran’s role in supporting Shiite authorities in Iraq, the Iranian regime has won influence in Iraq and in other neighboring countries. Just like some western powers they use religion in order to legitimize and maintain their positions of power. Look at the war in Syria which has developed into the worst conflict in the region where now many dirty hands are involved like Saudi Arabia, Qatar, Turkey, Iraq etc. But also several Western powers and Russia support the regime and/or the fragmented opposition.

After the elections of a new president and Iran´s first steps has been taken in letting inspectors from IAEA visit Iranian nuclear plants ministers of foreign affairs from many countries have been eager to visit Iran in order to make business. Some sanctions from the European Union have been ceased. Even the Swedish minister of foreign affair, Carl Bildt, has visited Iran.

But has anything else important happened in Iran? Of course it is a good thing that inspectors from IAEA can visit Iran. But has anything important happened when it comes to the situation of the Iranian people – when it comes to human right, the rights of women and democratic rights in general. The answer is – nothing. The regime is still executing and putting oppositional people in prison. There is no change in the terror against the people. And it is still ayatollah Khamenei, the spiritual leader, and not the president, and not the parliament which is in power. And the parliament is as I earlier wrote not really elected – it is selected. The candidates on the lists were all selected by the Watchdog Council.

What will be the result of the new step in Iranian foreign policy. The Iranian economy is in deep crises. Most of the economic problems are a product of the politics of an economically incompetent leadership. The sanctions from EU have also had some effect. International isolation is not good for any government.

Regime wanted to break its isolation, make the economy a little better and present this as a political victory to the people. But the brutality of regime is going on as usual. There will be no change for the people.

What has happened, as I see it, is following: The Iranian regime has threatened the world peace by building nuclear plants. The regime has used this threat in order to break its economic isolation and increase economic relations with the western countries (foreign trade, investments a.s.o.).

Enterprises in western countries are of course also interested in relations with Iran. But enterprises outside are in general more interested in strict economic contacts with Iran but less interested in the struggle for human rights. Governments often listen to the enterprises in their own countries. They support enterprises from its own countries to make business in Iran.

But governments are also sensitive to popular opinions (nation and international) which are protesting against the crimes against democratic and human rights in Iran. Therefore they say that they have started a dialog with the Iranian regime.

This concept has already been in practices. For several years the European Union, during the times of Rafsanjani and Khatami, there was a so called dialog going on – without any result at all. EU talked, the Iranian regime did not listen and did nothing.

So now we are back in the Rafsanjani and Khatami days.

Business will go on and perhaps develop. But there is no automatic relation between a developing foreign trades and increasing respect for democratic and human rights, which is an idea supported of many European leader, for example, the Swedish foreign minister Carl Bildt. As I see it historical experience denies this.

If Canada’s government will start the relationship and dialogue with Iran should unlike Sweden and other Western countries to be related to human rights and freedom of the people of Iran, at least when it comes to women’s and children’s rights. This expectation has both I and many others into exile Iranians and people inside the country of Iran.

First of all enlighten governments all over the world must defend the women´s human rights when it comes to countries like Iran and Iraq where women are extremely oppressed and discriminated. If study the situation of human rights you must first of all look upon the women´s situation and the whole situation will revealed. In Iran women have been in a terrible situation – they are discriminated in the legal system compared to men in a very brutal way.

Governments which themselves don´t use penalty of death must force the Iranian government not use penalty of death and stop all executions. They should do this in all international fora.

Democratic governments all over the world must put pressure on the Iranian government an force it to respect democratic rights like freedom of the press, freedom of expression in general, the freedom for people to organize themselves in political and trade union organizations.

Governments must also demand that religion must be separated from religion. Religion must leave the political arena and return to the Mosque and to the Church. The state must be separated from religious institutions.

Governments all over the world the juridical system must be separated from religion. You cannot let educated lawyers be replaced by priests and mullahs, who can sentence people to death because their ideas”are against God”.

Government must be very careful and restrictive when it comes to business with Iran. Sanctions cannot be used as a general method because they often does not hit against the regime but against the people. But for example export of weapons and different kinds of telecommunications that can be used for spying and overhearing should be stopped.

Svar angående Irans inbjudan

Den iranska ambassaden har skickat förfråga angående dialog med ledamöter som har rötterna från Iran och däribland mig. Detta är mitt svar till ambassaden:

Anledning till att jag lämnade Iran var att jag var socialist och feminist. Som sådan krävde jag bland annat att regimen i Iran skulle respektera demokrati och mänskliga rättigheter. Landets medborgare skulle ha yttrande- och tryckfrihet, frihet att bilda de politiska och fackliga organisationer de ville, full frihet att välja den regering de ville ha. Jag ansåg att män och kvinnor skulle vara jämlikar på samhällslivet alla områden och att religionsfrihet skulle råda att staten och regionen ska vara separata . Som kurd ansåg jag att kurderna och andra minoriteter i landet har rätt till sina mänskliga fri och rättigheter. Rätten till modersmål, rätten till att utöva och utveckla sin kultur precis som majoritetssamhället innehar.  Detta var uppfattningar och åsikter som på intet sätt tolererades av den islamiska regimen som ambassaden också representerar. Fortfarande människor som hävdar sådana åsikter förföljdes, fängslades, torterades eller mördades av regimen. Därför tvingades att lämna mitt land och mina föräldrar när jag bara var 13.5 år.
Den islamiska revolutionen ledde till att förbindelserna mellan Iran och USA bröts. USA införde i sin bitterhet över att ha förlorat shahen,  en betydelsefull allianspartner långtgående ekonomiska, politiska och diplomatiska sanktioner mot Iran, vilka USA envist höll fast vid ända fram till för några år sedan. Då uppstod en oro inom hela världssamfundet, men alldeles särskilt i USA, en oro för att Irans kärnkraftsprogram syftade till att framställa kärnvapen. Det följde ett politiskt spel mellan länder i väst med USA i spetsen och Iran, där västländer krävde inspektion av Irans kärnkraftsanläggningar och iranska regimen krävde stopp för sanktioner mot det egna landet. Det var ett politiskt spel under som pågick i flera år som har påverkat miljontals fattiga i Iran blivit fattigare.  
Mina åsikter och uppfattningar som tvingade mig att lämna Iran och min kritik av den iranska regimen handlar inte om kärnkraft och kärnvapenhot. Vid den tiden fanns inte dessa frågor alls på dagordningen. Min kritik av regimen Iran är och var att den inte respekterade demokratiska fri- och rättigheter, att den begår grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter, inte betraktade män och kvinnor som jämlikar och att kvinnor stenas till döds och dagligen avrättas människor på grund av sina politiska åsikter . Att man inte respekterade kurdernas nationella och kulturella rättigheter. Inte på någon enda av dessa punkter har regimen ändrat inställning eller praktik. Alla kritik och opposition slås ned.
De skäl som ledde till att jag och mer än två miljoner iranier lämnat hemlandet är lika relevanta för mig idag som för 26 år sedan. Den iranska regimen har inte ändrat sig en millimeter när det gäller bristen på respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter. Min tro på och kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har inte heller förändrats.
Som företrädare för den iranska regimen vill ni tala med mig och andra i den svenska riksdagen som har iransk bakgrund. Varför då, det har ni inte velat tidigare?
Vad den iranska regimen eftersträvar efter ”kärnenergiuppgörelsen” är en återgång till den period då EU förde en s.k. kritisk dialog med Iran, som egentligen innebar att EU talade om mänskliga rättigheter och den iranska regimen slog dövörat till och struntade blankt i vad EU hade att säga samtidigt som handelsförbindelserna mellan dessa båda parter vidgades och blomstrade.
Alltså: Att en uppgörelse nåtts är bra för världsfreden. Långtgående ekonomiska sanktioner mot Iran är inte bra, eftersom de drabbar folket och inte landets odemokratiska ledning. Mitt förhållande till er regim berörs inte av hur den hanterar sitt förhållande till USA utan handlar om hur er regim hanterar frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. När det gäller synen på demokrati och mänskliga rättigheter har ingenting väsentligt inträffat i Iran. Er regim förföljer, fängslar, torterar, stenar, hänger, avrättar och mördar sina politiska kritiker och motståndare, medan jag bekämpar regimer som förföljer, fängslar och mördar sina kritiker och oliktänkande. När en så djup och tydlig motsättning mellan oss föreligger anser jag att en dialog eller ett samtal mellan oss saknar all mening.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.