Västvärlden deltar i korruption som bevarar kvinnoförtryck

Artikeln är nyligen publicerad i Feministiskt perspektiv.

______________

Västvärlden deltar i korruption som bevarar kvinnoförtryck

Svåra umbäranden, men inget inflytande. Så ser tillvaron ut för kvinnorna i revolutionens Egypten och Tunisien, så ser den ut i Irak och Afghanistan efter västvärldens militära ingripanden. Efter en uppslitande resa med besök i flyktinglägren kring Syriens gränstrakter konstaterar Amineh Kakabaveh att västvärlden bidrar till att upprätthålla förtrycket. Hon tycker att det är dags att sluta oja sig och ta ansvar den egna rollen i utvecklingen.

Under en studieresa till de syriska flyktinglägren i Turkiet och till några av de läger som ligger i de områden av Syrien som behärskas av Fria Syriska Armén den 2-4 april träffade jag aktivister som bekämpade den syriska Assad-regimen och representanter från olika grupper i (SNC) Syriska Nationella Rådet. Det var en i flera avseenden uppslitande upplevelse.

I ärlighetens namn måste jag säga att de turkiska myndigheterna gjorde ett mycket bra arbete när det gäller att ta hand om de flyktingar som kom över gränsen till Syrien. I alla fall jämfört med hur flyktingarna levde och behandlades i lägret utanför staden Suleymania i Kurdistan Irak- som jag besökte den 2 maj. Situationen i lägren på syriskt ”befriat” område var betydligt svårare.

Särskilt berörd blev jag av kvinnornas och barnens situation i lägren. Det var inte bara flyktingarnas brist på mat, tak över huvudet och mediciner i allmänhet som upprörde mig. Överallt såg jag att situationen var svårast för kvinnorna och barnen och att kvinnornas inflytande på livet i lägren samtidigt var så begränsat.

Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att samtala med en representant för Brödraskapet om kvinnornas situation i Mellanöstern – en man som säkert var värd all respekt. Samtalet pågick i ungefär en timme. Han var politiskt välorienterad och högt utbildad, men när vi kom till frågan om ”kvinnors och minoriteters mänskliga rättigheter” påstod han, så som många andra män jag träffade, att allt prat i detta ämne ”bara var ett västerländskt påhitt”.

Jag förklarade för honom att mina idéer om jämställdhet mellan könen inte är ett västerländskt påhitt, utan något jag förvärvat under hela mitt liv och långt innan jag kom till Sverige. Jag hade lika radikala uppfattningar i dessa frågor när jag för mina socialistiska och feministiska idéers skull som tonåring i iranska Kurdistan dömdes till döden av Pasdaran – ett dödsstraff jag undgick med en hårsmån.

Kvinnors längtan efter frihet och kamp för frigörelse är lika stark i Iran, Kurdistan, Irak, Syrien, Turkiet, Palastina, Västsahara, Afghanistan, Somalia, Egypten som i Norge, Sverige, Danmark, Frankrike, Latinamerika och i hela världen. Kvinnors kamp för frigörelse är inget påhitt hämtat utifrån – från någon obskyr utländsk källa.

Visst finns det stora skillnader mellan Iran och Sverige, men de handlar om omgivande betingelser och historiska omständigheter. Förtrycket av kvinnor varierar från land till land. Längtan efter ett friare liv och jämställdhet mellan könen har kommit olika långt i olika delar världen, men den finns där – överallt. Ibland syns den tydligt. I andra sammanhang är den undanträngd och nedtryckt, men den finns där.

Alla dessa föreställningar om att kvinnors och minoriteters mänskliga rättigheter är ”ett västerländskt påfund” rimmar ytterst illa med mina erfarenheter. Jag krävde att mina och alla andra kvinnors mänskliga rättigheter skulle respekteras när jag levde i iranska Kurdistan och jag fortsätter att kräva dem nu när jag lever i Sverige. Som min vän Shahla Reshad, från irakiska Kurdistan, sade – kvinnors situation i Irak, inklusive den kurdiska delen, liksom i Egypten, var mycket bättre för 30 år sedan än nu. Hon kunde studera på Mosels universitet, vara en fri kvinna och hon jobbade i flera år utan problem. Tyvärr får kvinnorna knappt gå ut utan slöja och niqab i dagens Irak, vilket gäller i alla delar av landet.

Även i Sverige förekommer tyvärr försåtliga föreställningar och någon sorts omvänd variant av resonemanget som fördes av den välutbildade medlemmen i Syriens muslimska brödraskapet. Här finns de som förklarar att man måste ”respektera andra folks kulturer” och därmed lämna dessa ”kulturer” i fred med sina seder och bruk, även om de innebär grovt och brutalt kvinnoförtryck.

Det oftast positivt laddade ordet ”kultur” används för att dölja grava missförhållanden och för grova kränkningar av kvinnors, barns och minoriteters mänskliga rättigheter. Intar vi en sådan kulturrelativistisk ståndpunkt har vi svikit kampen för jämställdhet, kampen för kvinnors mänskliga rättigheter och allt vad den internationella solidariteten bjuder. Resonerar vi i kulturrelativistiska termer överser vi med feodala patriarkala samhällsförhållanden och åsidosätter viktiga värderingar och strävanden när det gäller demokratin.

Den 20 april i år arrangerades ett seminarium av ABF, Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och Vänsterns internationella forum (VIF) som handlade om utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Av föreläsningarna och den påföljande paneldiskussionen framgick med all önskvärd tydlighet att kvinnornas situation i Mellanöstern försämrats. Det är en utveckling som pågått under lång tid.

Hur sharialagarna i Iran gör kvinnorna praktiskt taget rättslösa är sedan länge väl känt. I Irak har kvinnornas situation efter USA:s krig mot sin tidigare bundsförvant Saddam Hussein inte medfört några förbättringar av kvinnornas livssituation. Antalet våldtäkter, hedersmord och förtryck, såväl som risken att i olika situationer bli utsatt för våldtäkt, har ökat kraftigt. Kvinnor som förr vid kunde jobba och studera sida vid sida männen i Bagdad och Basra kan i dag inte gå ut utan heltäckande klädesplagg. Varken traditionen, eller om man så vill ”kulturen”, eller rättssystemet ger kvinnorna någon upprättelse. Snarare ses våldtäktsoffret som förbrytare och våldtäktsmannen som offer.

De revolutioner som ägt rum i Tunisien, Egypten och Libyen, och det inbördeskrig som pågår i Syrien, må vara hur ”anti-imperialistiska” som helst, men de banar inte väg för någon kvinnofrigörelse. Kvinnor i Tunisien och Egypten trakasseras och våldtas oftare än på Ben Alis och Mubaraks tid. I Turkiet, som av många revolutionärer i Egypten och Tunisien ses som någon sorts föregångsland, har bruket att bära slöja, hijab eller niqab ökat.

USA ingrep i Afghanistan, delvis med hänvisning till talibanernas kvinnofientlighet. När talibanerna väl var bortkörda brydde sig USA och västvärlden mycket lite om Afghanistan – och särskilt lite om kvinnorna. Uppgiften att skapa ett fritt och demokratiskt land missköttes så till den grad att talibanerna kunde komma tillbaka. Vittnesmålen om bakslagen när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter är idag alltför talrika för att man skall kunna bortse från dem. Men en ska är viktig att poängtera att mänskliga fri och rittigheter är odelingbar och inte kan relativisteras.

Jag har inte tecknat någon ljus bild av kvinnornas situation i Nordafrika och den del av Asien som jag kommer ifrån. Men det finns ingen anledning att hymla om att utvecklingen går bakåt, inte minst när det gäller kvinnors rättigheter. Det är väl känt att befrielsekamp inte automatiskt leder till frihet. Man talar ofta om ”befrielse från” och ”frihet till” något. I irakiska Kurdistan och i Irak befriades man från Saddam Husseins förtryck och förföljelser. Men i dag breder korruptionen ut sig med förfärande hastighet. Förhoppningsvis varar de nya regimerna i den så kallade arabiska våren i Irak och i Afghanistan inte längre än de forna diktaturerna.

Många politiker i västvärlden ser naturligtvis allt detta, ojar sig över utvecklingen, vrider sina händer, men fortsätter exportera vapen till, eller göra andra goda affärer, med dessa länders diktatorer och korrumperade politiker. Eller förresten, korruption kräver två parter i maskopi med varandra. I väst klagar man över korruptionen i andra delar världen, men de politiker i väst som gör dessa affärer så lönsamma – hur korrumperade är inte de? Och hur mycket substans finns det i deras prat om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet?

Visa solidaritet även när du köper vin

Jag har länge varit engagerad i frågor rörande barnarbete och landbruksarbetarnas arbetsvillkor i Sydafrika, Chile, Argentina m.m., med särskild betoning på de som tillverkar och producerar vin till Systembolaget.

Nyligen genomförde jag tillsammans med flera andra en studieresa i Sydafrika i solidaritetssyfte. Där deltog vi vid lantbruksarbetarnas konferens i Kapstaden för sydafrikanska och latinamerikanska arbetare. Vi besökte dessutom olika vingårdar och träffade fackliga organisationer och aktivister. Arbetsförhållandena är långt ifrån bra, och inte sällan direkt vidriga.

Jag och Jan Lindholm (MP) har uppmärksammat frågan på olika sätt, bland annat genom att skriva artikeln nedan.
____

Visa solidaritet även när du köper en flaska vin

Den beskrivning P1:s program Kaliber nyligen gav om villkoren för de arbetare som producerar viner Systembolaget köper från Chile gäller även i fler länder.

I programmet intervjuades arbetare som alla vittnade om stora brister på arbetsplatserna och nästan alla uppgav att lönen ligger under lagstadgad minimilön. Genom att jobba extra på helgerna kunde de nå upp till minimilön, en summa som långt ifrån räcker till basala saker som mat, el och hyra. Flera vittnade om att de måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte engagera sig fackligt för att få anställning.

Nyligen genomförde fem riksdagsledamöter en studieresa till Sydafrika för att studera förhållandena för vingårdsarbetar där. Några av oss deltog i en konferens där vingårdsarbetare från Argentina, Chile och Sydafrika berättade om likartade villkor.

I Sydafrika ger två lantarbetarlöner köpkraft för 60 procent av en trebarnsfamiljs matbehov. På direkt fråga om hur man då klarar av att överleva svarar man tydligt, vi överlever inte – vi dör unga. De som drabbas hårdast är barn och kvinnor.

Vi är två riksdagsledamöter som skrivit en motion om att regeringen måste utöva sitt ägarinflytande på det statliga Systembolaget så att det i praktiken lever upp till sin uppförandekod. Det får inte bli en pappersprodukt utan den måste efterlevas inte minst vad gäller villkoren för de arbetare som producerar vinerna. Den uppförandekod Systembolaget valt innebär att de själva måste vara mycket aktiva om resultatet ska bli det man utger sig för att sträva mot.

Vi uppmanar dig som besöker Systembolaget att ställa frågor om villkoren för de arbetare som producerar det vin du vill köpa. Visa att du som kund är intresserad av hur det du köper produceras.

De stora globala bolagen spelar ut arbetare och konsumenter i olika världsdelar mot varandra och flyttar jobben dit där arbetskraften är billigast och produkterna dit där man betalar bäst. Den världsordningen är inte hållbar och därför måste vi alla agera för rättvisa villkor. Kampanjen rättvis vinhandel är ett sätt att agera.

Jan Lindholm, riksdagsledamot Miljöpartiet de gröna, Dalarna

Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot Vänsterpartiet, Stockholm

 

Resan till Syrien

Det har gått två år sedan upproren mot Baath-regimen och diktatorn Bashar al-Assad startade. Idag är det ett inbördeskrig där den humanitära situationen är fasansfull.

Krigsförbrytelser begås på båda sidor i kriget. Merparten av dessa brott står dock regimen för. Med sin överlägsenhet i militär utrustning av alla de slag terroriserar man befolkningen genom att urskiljningslös bomba bostadsområden, tortera och mörda oskyldiga människor bland civilbefolkningen.

Krigets offer som bekant är ofta kvinnor, barn, äldre, handikappade mm. Omfattande övergrepp utförs mot kvinnor och barn, vilket gör dessa grupper till krigets mest sårbara.

I landet finns idag 2,5 miljoner internflyktingar och strömmen av flyktingar till grannländerna Turkiet, Irak, Jordanien och Libanon ökar och uppgår idag till över en miljon. Under den senaste månaden har 7 000 människor flytt ut ur Syrien till grannländerna varje dag.

Tillsammans med Annika Lillemets, riksdagsledamot från MP, och andra aktivister från riksdagens tvärpolitiska nätverk för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien var vi på lägerbesök i provinserna Hatay och Gaziantep i solidaritetssyfte, samt för att se hur flyktingarnas situation är i de olika lägren.

Hjälporganisationer rapporterar att grannländerna, trots stora ansträngningar, inte längre förmår att på ett rimligt sätt ta emot den stora flyktingströmmen och att hjälpen ofta inte når de som är i nödsituation.

Det föreligger allvarliga hinder för humanitära organisationer att verka inne i landet och ge de som flytt landet det humanitära stöd de behöver. Resurser finns men flaskhalsar hindrar att de kommer till användning.

Sverige har en lång historia när det gäller humanitära insatser i olika delar av världen. Sverige åtnjuter, som jag uppfattar det, också ett högt anseende internationellt när det gäller humanitärt stöd till nödlidande i konflikter. Enligt den humanitära rätten har inte bara partnerna i konflikten utan också Sverige, som statspart till Genèvekonventionerna, en skyldighet att säkerställa respekt för den humanitära rätten (se GK I-IV art 1). Det innebär alltså att regeringen ska göra vad den kan för att tillförsäkra att parterna i den väpnade konflikten i Syrien respekterar reglerna.

Debattartikel om kvinnors fullständiga medborgerliga rättigheter

Dags för fullständiga medborgerliga rättigheter mellan könen!

Det finns en rad olika hinder som gör att de medborgerliga fri- och rättigheter som erkänns genom konventioner och lagstiftningar inte praktiseras i verkligheten. Idag lever vi ett klassamhälle. Löneskillnaden mellan män och kvinnor har ökat. Rasistiska och främlingsfientliga krafter är på frammarsch.

Men det är även fundamentalistiska och religiöst konservativa grupper, som har ökat sitt inflytande både hemma och i andra delar av världen. Inte nog med det. Det sexuella våldet, sexuella trakasserier, lönediskriminering, förtryck och mord i heders namn, samt tvångs- och barnäktenskap är omfattande. Naturligtvis får vi heller inte glömma våldet mot kvinnor, ett våld som kan vara det nationellt och internationellt mest utbredda brottet mot de mänskliga rättigheterna som vi känner till idag och som stadgas i FN:s kvinnokonvention.

Några av oss arbetar eller har arbetat i förorternas skolor och fritidsgårdar. Vi har alla verkat inom föreningar och organisationer där vi har mött kvinnor och barn som i hederns namn har berövats sina fri- och rättigheter.

Medierna rapporterar fortlöpande om hur kvinnoförtrycket kan leda till
öppet våld. Några exempel:

● Maria hedersmördades av sin bror i Landskrona i april förra året.

● En ung afghanska hedersmördades brutalt i en av Stockholms förorter. Domen avslöjades för inte så länge sedan i medierna.

● I februari i år avslöjades hur tre män reste från Holland till en lägenhet i Farsta för att hedersmörda en ung kvinna och hennes man för att hon, mot familjens vilja, hade gift sig med mannen.

● I somras mördades en 19-åring flicka av sin mans bror i en Stockholmsförort.

● En iranskfödd kvinna fick sina läppar avskurna av sin man som är läkare.

● Två ytterligare tonåringar med utländsk härkomst ”föll” förra sommaren från balkongen, alternativt begick ”självmord”, också detta i en av Stockholms förorter.

● I Västerås mördades en 33-årig kvinna av sin man på en offentlig plats.

I alla dessa fall har personerna varit aktuella hos någon myndighet. I de flesta fall har polisen känt till att det fanns överhängande hot mot kvinnorna. Ändå har ingen av kvinnorna kunnat räddas.

Samhället i stort tycks ha nonchalerat de tecken som tidigt tydde på att dessa unga kvinnors liv var i fara. Hur många fler som har mördats vet vi inte, eftersom brottsrubriceringen ibland är missvisande. Detta dubbelspel präglar också statistiken där hedersmorden lyser med sin frånvaro.

De senaste månaderna har SVT:s Uppdrag Granskning visat hur vissa religiösa samfund förnekar kvinnors grundläggande rättigheter, som att kunna skiljas eller anmäla våld. Detta är bara en droppe i havet. Inom religiösa samfund sker ofta en öppen diskriminering av kvinnor, inte minst genom en könssegregering inom organisationerna.

Vi möter kvinnor och flickor som berättar att de kallas för ”horor” om de inte följer den religiösa församlingsledarens påbud ifråga om klädsel och beteende. Vi känner till rapporterna om ”köksolyckor” och balkongflickor, om oskuldsintyg och mödomshinneoperationer, om barn som tvingas att ingå äktenskap mot sin vilja.

Ungdomsstyrelsens omfattande undersökning Gift mot sin vilja (2009) visar att det i dagens Sverige finns drygt 70 000 ungdomar som kan ha blivit berövade elementära rättigheter som att själva kunna välja till exempel en framtida livspartner. Frågan är hur samhället och makthavarna skulle agera om dessa 70 000 var ”etniskt svenska” ungdomar?

Det finns en vilja hos många att göra något, men rädslan för att bli kallad för ”rasist” har lett till passivitet. Barn och kvinnor med utländsk bakgrund har fått lida i decennier, utan att samhället ingriper. Politiska makthavare har låtit patriarkala konservativa religiösa krafter och ideologier bestämma över kvinnors och ungas individuella fri- och rättigheter. Vårt samhälle har låtit ett parallellt samhällssystem växa
fram som styrs efter sina egna lagar.

Hedersförtrycket är en grundläggande del av det patriarkala förtrycket. Det finns tyvärr i hela världen, och det utövas av många samhällsgrupper på olika sätt. Hedersmord är ofta kollektivt sanktionerat och fler än en gärningsman kan vara inblandade. Därför behövs det större kunskap, bättre verktyg och starkare åtgärder för att förebygga mord och förtryck i hederns namn.

Samhällets politiska och sociala organ bär ett särskilt ansvar för detta. Mänskliga fri och rättigheter är universella och odelbara och kan inte relativisternas. Vi måste protestera och visa vår intolerans mot dessa alla förtryck. Därför ställer vi dessa krav:

● Gör kvinnokonventionen och Barnkonventionen till svensk lagstiftning.

● Tillsätt en haverikommission som utreder alla mord i hederns namn,
särskilt de så kallade balkongflickorna.

●  Tillsätt en kommission som utreder rättsväsendets agerande när gäller
våldtäktsutredningar.

● Inför handlingsplaner mot rasism och hedersvåld i skolor och socialtjänst.

● Skapa instrument som gör att poliser kan identifiera hedersmord. Flera av våra grannländer har lyckats bättre med att känna igen och förebygga denna typ av våld än Sverige. Frågan är hur många liv som måste gå till spillo innan de nödvändiga insatserna görs?

Kraven syftar till att nå ett övergripande mål – att säkra att samtliga medborgare ska kunna åtnjuta demokratiska rättigheter utan inskränkningar.

Kurdo Baksi, journalist och skribent
Maria Rashidi, ordförande i Kvinnors Rätt
Amineh Kakabaveh (V), ordförande för Varken hora eller kuvad
Haideh Daragahi, doktor i idéhistoria, samhällsdebattör
Halala Rafi, samordnare i IKKR och kvinojouren NINA
Margareta Olofsson, ordförande för Rädda Barnens Hedersgrupp i Stockholm
Azar Mahloujian, författare och aktivist
Devrim Aslan, ordförande för VHEK Norrköping
Ekim Caglar, frilansskribent och styrelseledamot VHEK
Eva Nauckhoff, genusvetare och styrelseledamot VHEK
Sedika Muhammadi
Farideh Rezai, ordförande Iransk kvinnokamp
Iréne Matthis, Grupp 8
Anna Steele (FP), ordförande för Liberala Kvinnor
Gertrud Åström, ordförande för Sveriges Kvinnolobby
Arne Ruth, journalist och skribent samt före detta chefredaktör för DN Kultur

Samtal och filmvisning om feminism

Med anledning av filmen Den gröna cykeln bjuder Bio Rio in till ett samtal om feminism med Amineh Kakabaveh.

21/3 kl 17.30-19.30 Bio Rio, Hornstull

Amineh Kakabaveh är ledamot i Riksdagen för V samt ordförande för den antirasistiska och feministiska gräsrotsrörelsen Varken hora eller kuvad. Kakabaveh har vid ett flertal gånger debatterat frågan om kvinnors situation i länder där Sverige och EU exporterar krigsmaterial.

Filmen Den gröna cykeln presenteras av Folkets Bio och Folkets Hus och Parkers närverk World Wide Cinema. Haifaa Al Mansour är Saudiarabiens första kvinnliga regissör. Festivalpubliken på Göteborg International Film Festival 2013 röstade fram Den gröna cykeln (Wadjda) till bästa långfilm i tävlingen Publikens val.

Varmt välkommen!

Bio Rio

http://www.biorio.se/

P.s. Filmen visas även den 25 mars kl.19 på Folkets Hus i Kärrtorp – så om du missar chansen på torsdag finns det möjlighet 25 mars också.

Debattörerna: Kvinna, du jobbar gratis efter 15:52

Artikeln ursprungligen publicerad i Aftonbladet.
_____________

Jämfört med förra året får kvinnor betalt en minut mer per dag och 15:51-rörelsen har bytt namn till 15:52-rörelsen. I år jobbar kvinnor gratis efter kl. 15:52. Varje dag. Med den förbättringstakten är det 68 år kvar tills även kvinnor har lön hela dagen. En förändring i raskare takt kräver åtgärder. Vi i 15:52-rörelsen har några förslag.

Förra året bildades 15:51-rörelsen på initiativ av Sveriges Kvinnolobby. Med historisk bredd gjorde politiska kvinnoförbund, fackliga organisationer och kvinnorörelsens organisationer gemensam sak kring ett mål – jämställda löner. Vårt budskap var och är att även kvinnor ska ha lön hela dagen.

Kvinnors lön är i snitt 14,1% lägre än mäns beräknat på ten medellön, som omräknats till heltid. Det betyder att en genomsnittlig kvinna tjänar 4400 kronor mindre i månaden än en genomsnittlig man. Eller att kvinnor varje år får 52000 kronor mindre i plånboken än män. Under ett arbetsliv blir det drygt 2 miljoner kronor. Om deltidslönerna inte räknas upp till heltider blir skillnaden 3,6 miljoner kronor.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män börjar redan vid de första jobben. Under resten av arbetslivet ökar skillnaderna. Och männens löner är inte bara högre, män har också en större lönespridning, vilket ger en bättre löneutveckling under yrkeslivet. Den minsta löneskillnaden finns i kommunal sektor. Där är också lönenivån lägst. Den största löneskillnaden finns i privat sektor bland tjänstemannayrken. Där är lönenivån högst.

Den officiella statistiken innehåller flera bekymmersamma fakta. Som att kvinnodominerade yrken ofta är organiserade utifrån deltider, att kvinnor utför mer obetalt arbete och att kvinnor tar ut 76 % av föräldraledighetsdagarna. Medan kvinnors deltidsjobbande påverkas av antalet barn och av det yngsta barnets ålder, är det inte så för män. Däremot tjänar män mer ju fler barn de har.

Sammantaget finns det kraftfulla strukturer som drar kvinnor bort från betalt arbete vilket återverkar negativt på löner och löneutveckling. Men det finns också mekanismer som gör att kvinnodominerade yrken inte har det löneläge som yrkets kompetens och ansvar borde ge. Många kvinnor arbetar i sådana krävande och värdemässigt diskriminerade yrken.

15:52-rörelsens organisationer är överens om att det krävs ett gemensamt och långsiktigt arbete med en palett av åtgärder för att komma till rätta med de ojämställda lönerna. Vi sitter inne med mycket kunskaper och har trots våra olika utgångspunkter enats om fyra förslag som skulle föra arbetet framåt:

Skärp kraven på lönekartläggningar. I dag ska lönekartläggningar göras av arbetsgivare vart tredje år. Vi vill att det ska ske varje år.

Ge JA-Delegationen för jämställdhet i arbetslivet i uppdrag att klarlägga de mekanismer som skapar värdediskriminering och ojämställda löner, och att ge förslag på hur värdediskriminering kan motverkas.

Stimulera ett jämställt uttag av föräldraledigheten. Arbeta för att kvinnors och mäns ansvar för hem och familj delas lika. Detta finns inskrivet i Handlingsplanen från FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking som Sverige undertecknade redan 1995.

Ge kvinnor och män samma rätt till heltidsarbete. Målet för den svenska jämställdhetspolitiken är ekonomisk självständighet livet ut.

I dag klockan 15:52 uppmärksammar tusentals kvinnor och män att den betalda arbetstiden för kvinnor är slut genom att delta i manifestationer runt om i landet och i sociala medier. Tiden rinner i väg. Vi har inte råd att vänta 68 år på att låta kvinnor få lön hela dagen!

 

Amineh Kakabaveh

Ordförande, Varken hora eller kuvad

Annelie Nordström

Förbundsordförande, Kommunal

Annika Strandhäll

Förbundsordförande, Vision

Birgitta Wistrand

Ordförande, Fredrika Bremer-förbundet

Carina Ohlsson

Ordförande, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR

Ewa Larsson

Ordförande, Gröna kvinnor

Eva Nordmark

Ordförande, TCO

Gertrud Åström

Ordförande, Sveriges Kvinnolobby

Gudrun Tiberg

Ansvarig, Kvinnor för fred, väst

Gunilla Hjelm

Ordförande, Centerkvinnorna

Heike Erkers

Förbundsordförande, Akademikerförbundet SSR

Helena Hellström Gefwert

Ordförande, Miljöpartiets jämställdhetskommitté

Kirsti Kolthoff

Ordförande, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Lena Sommestad

Förbundsordförande, S-kvinnor

Maria Fälth

Förbundsordförande, Kristdemokratiska kvinnoförbundet

Sineva Ribeiro

Ordförande, Vårdförbundet

Sophia Lövgren

Generalsekreterare, Sveriges makalösa föräldrar

Stina Svensson

Talesperson, Feministiskt initiativ

Susanna Gideonsson

Vice ordförande, Handels

Veli-Pekka Säikkälä

Avtalssekreterare och vice förbundsordförande, IF Metall

På väg till Sydafrika

Är nu på väg till Sydafrika på studieresa. Afrikagrupperna som jobbar hårt med kampanjen Rättvis Vinhandel är ett internationellt nätverk som stödjer lantarbetares krav på goda arbets- och levnadsvillkor inom vinindustrin som säljer sina varor till de nordiska alkoholmonopolen. Under helgen samlas arbetare och aktivister från Sydafrika, Argentina, Chile och Sverige i Kapstaden. Jag har fått äran att bli inbjuden av det sydafrikanska facket Sikhula Sonke (en feministisk och socialistisk facklig organisation) för att medverka på deras kongress.

Som ni säkert vet har det varit vågor av strejker i Västra Kap-provinsen i Sydafrika. Arbetarna har lyckats höja minimilönen. Men arbetsvillkoren för arbetarna på vingårdarna, särskilt för kvinnor och barn, är långt ifrån tillräckligt bra. De nordiska länderna, däribland Sverige och Systembolaget, står för en betydande del av importen av vin från Sydafrika och Latinamerika. Rättvis Vinhadel uppger att Systembolaget i Sverige sålde över 190 miljoner liter vin 2011. 37 miljoner liter kommer från Sydafrika.  En rättvisare fördelning där arbetarna får del av en större andel av värdet är en nyckelfråga för kampanjen.

Jag har skrivit motioner och interpellationer om villkoren för arbetarna på vingårdarna, och även lyft den positiva roll Systembolaget skulle kunna spela i frågan. I samband med resan till Sydafrika ser jag fram emot att utveckla ytterligare strategier för att stödja arbetarna.

Kamp, solidaritet och rättvisa!