Artikel om MR-situtionen i Iran för kanadensiska UD

The political situation in the entire Middle East is linked even with Iran the Iranian situation. The government’s opposition in the parliament wants to preserve the system that is based on the Watchdog Council – practically one man dictatorship under the rule of Sharia laws.

Iran has for a long time been in a deep economic crisis. The regime has used the great fear in Western countries of Iran’s nuclear program to save the difficult economic situation. This is also a way to get the world put less attention to what really happens in Iran when it comes to human rights, civil rights, freedom and democracy. Apparently during 35 years the Islamic regime in Iran has succeeded in manipulating a potential part of the Iranian people – especially from the poorest even the middle -class. The poor people are a large group and they have however neither power nor money. These groups more or less dependent of economic resources and the regime has made some economic reforms during the elections for families with children. One reason why people vote for the regime. These reforms does not mean any radical change in the economy of the families. It means only bread for a few days in many ways. No opposition force from the upper classes, the middle class or the working class have any alternative to present today. The so called reformists in the parliament have no alternative. They are a part of the system.

The Iranian regime has always tried to find external enemies and/or alliances in order to maintain its own power and get confidence in domestic policy. If we look at Iran’s role in supporting Shiite authorities in Iraq, the Iranian regime has won influence in Iraq and in other neighboring countries. Just like some western powers they use religion in order to legitimize and maintain their positions of power. Look at the war in Syria which has developed into the worst conflict in the region where now many dirty hands are involved like Saudi Arabia, Qatar, Turkey, Iraq etc. But also several Western powers and Russia support the regime and/or the fragmented opposition.

After the elections of a new president and Iran´s first steps has been taken in letting inspectors from IAEA visit Iranian nuclear plants ministers of foreign affairs from many countries have been eager to visit Iran in order to make business. Some sanctions from the European Union have been ceased. Even the Swedish minister of foreign affair, Carl Bildt, has visited Iran.

But has anything else important happened in Iran? Of course it is a good thing that inspectors from IAEA can visit Iran. But has anything important happened when it comes to the situation of the Iranian people – when it comes to human right, the rights of women and democratic rights in general. The answer is – nothing. The regime is still executing and putting oppositional people in prison. There is no change in the terror against the people. And it is still ayatollah Khamenei, the spiritual leader, and not the president, and not the parliament which is in power. And the parliament is as I earlier wrote not really elected – it is selected. The candidates on the lists were all selected by the Watchdog Council.

What will be the result of the new step in Iranian foreign policy. The Iranian economy is in deep crises. Most of the economic problems are a product of the politics of an economically incompetent leadership. The sanctions from EU have also had some effect. International isolation is not good for any government.

Regime wanted to break its isolation, make the economy a little better and present this as a political victory to the people. But the brutality of regime is going on as usual. There will be no change for the people.

What has happened, as I see it, is following: The Iranian regime has threatened the world peace by building nuclear plants. The regime has used this threat in order to break its economic isolation and increase economic relations with the western countries (foreign trade, investments a.s.o.).

Enterprises in western countries are of course also interested in relations with Iran. But enterprises outside are in general more interested in strict economic contacts with Iran but less interested in the struggle for human rights. Governments often listen to the enterprises in their own countries. They support enterprises from its own countries to make business in Iran.

But governments are also sensitive to popular opinions (nation and international) which are protesting against the crimes against democratic and human rights in Iran. Therefore they say that they have started a dialog with the Iranian regime.

This concept has already been in practices. For several years the European Union, during the times of Rafsanjani and Khatami, there was a so called dialog going on – without any result at all. EU talked, the Iranian regime did not listen and did nothing.

So now we are back in the Rafsanjani and Khatami days.

Business will go on and perhaps develop. But there is no automatic relation between a developing foreign trades and increasing respect for democratic and human rights, which is an idea supported of many European leader, for example, the Swedish foreign minister Carl Bildt. As I see it historical experience denies this.

If Canada’s government will start the relationship and dialogue with Iran should unlike Sweden and other Western countries to be related to human rights and freedom of the people of Iran, at least when it comes to women’s and children’s rights. This expectation has both I and many others into exile Iranians and people inside the country of Iran.

First of all enlighten governments all over the world must defend the women´s human rights when it comes to countries like Iran and Iraq where women are extremely oppressed and discriminated. If study the situation of human rights you must first of all look upon the women´s situation and the whole situation will revealed. In Iran women have been in a terrible situation – they are discriminated in the legal system compared to men in a very brutal way.

Governments which themselves don´t use penalty of death must force the Iranian government not use penalty of death and stop all executions. They should do this in all international fora.

Democratic governments all over the world must put pressure on the Iranian government an force it to respect democratic rights like freedom of the press, freedom of expression in general, the freedom for people to organize themselves in political and trade union organizations.

Governments must also demand that religion must be separated from religion. Religion must leave the political arena and return to the Mosque and to the Church. The state must be separated from religious institutions.

Governments all over the world the juridical system must be separated from religion. You cannot let educated lawyers be replaced by priests and mullahs, who can sentence people to death because their ideas”are against God”.

Government must be very careful and restrictive when it comes to business with Iran. Sanctions cannot be used as a general method because they often does not hit against the regime but against the people. But for example export of weapons and different kinds of telecommunications that can be used for spying and overhearing should be stopped.

Svar angående Irans inbjudan

Den iranska ambassaden har skickat förfråga angående dialog med ledamöter som har rötterna från Iran och däribland mig. Detta är mitt svar till ambassaden:

Anledning till att jag lämnade Iran var att jag var socialist och feminist. Som sådan krävde jag bland annat att regimen i Iran skulle respektera demokrati och mänskliga rättigheter. Landets medborgare skulle ha yttrande- och tryckfrihet, frihet att bilda de politiska och fackliga organisationer de ville, full frihet att välja den regering de ville ha. Jag ansåg att män och kvinnor skulle vara jämlikar på samhällslivet alla områden och att religionsfrihet skulle råda att staten och regionen ska vara separata . Som kurd ansåg jag att kurderna och andra minoriteter i landet har rätt till sina mänskliga fri och rättigheter. Rätten till modersmål, rätten till att utöva och utveckla sin kultur precis som majoritetssamhället innehar.  Detta var uppfattningar och åsikter som på intet sätt tolererades av den islamiska regimen som ambassaden också representerar. Fortfarande människor som hävdar sådana åsikter förföljdes, fängslades, torterades eller mördades av regimen. Därför tvingades att lämna mitt land och mina föräldrar när jag bara var 13.5 år.
Den islamiska revolutionen ledde till att förbindelserna mellan Iran och USA bröts. USA införde i sin bitterhet över att ha förlorat shahen,  en betydelsefull allianspartner långtgående ekonomiska, politiska och diplomatiska sanktioner mot Iran, vilka USA envist höll fast vid ända fram till för några år sedan. Då uppstod en oro inom hela världssamfundet, men alldeles särskilt i USA, en oro för att Irans kärnkraftsprogram syftade till att framställa kärnvapen. Det följde ett politiskt spel mellan länder i väst med USA i spetsen och Iran, där västländer krävde inspektion av Irans kärnkraftsanläggningar och iranska regimen krävde stopp för sanktioner mot det egna landet. Det var ett politiskt spel under som pågick i flera år som har påverkat miljontals fattiga i Iran blivit fattigare.  
Mina åsikter och uppfattningar som tvingade mig att lämna Iran och min kritik av den iranska regimen handlar inte om kärnkraft och kärnvapenhot. Vid den tiden fanns inte dessa frågor alls på dagordningen. Min kritik av regimen Iran är och var att den inte respekterade demokratiska fri- och rättigheter, att den begår grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter, inte betraktade män och kvinnor som jämlikar och att kvinnor stenas till döds och dagligen avrättas människor på grund av sina politiska åsikter . Att man inte respekterade kurdernas nationella och kulturella rättigheter. Inte på någon enda av dessa punkter har regimen ändrat inställning eller praktik. Alla kritik och opposition slås ned.
De skäl som ledde till att jag och mer än två miljoner iranier lämnat hemlandet är lika relevanta för mig idag som för 26 år sedan. Den iranska regimen har inte ändrat sig en millimeter när det gäller bristen på respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter. Min tro på och kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har inte heller förändrats.
Som företrädare för den iranska regimen vill ni tala med mig och andra i den svenska riksdagen som har iransk bakgrund. Varför då, det har ni inte velat tidigare?
Vad den iranska regimen eftersträvar efter ”kärnenergiuppgörelsen” är en återgång till den period då EU förde en s.k. kritisk dialog med Iran, som egentligen innebar att EU talade om mänskliga rättigheter och den iranska regimen slog dövörat till och struntade blankt i vad EU hade att säga samtidigt som handelsförbindelserna mellan dessa båda parter vidgades och blomstrade.
Alltså: Att en uppgörelse nåtts är bra för världsfreden. Långtgående ekonomiska sanktioner mot Iran är inte bra, eftersom de drabbar folket och inte landets odemokratiska ledning. Mitt förhållande till er regim berörs inte av hur den hanterar sitt förhållande till USA utan handlar om hur er regim hanterar frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. När det gäller synen på demokrati och mänskliga rättigheter har ingenting väsentligt inträffat i Iran. Er regim förföljer, fängslar, torterar, stenar, hänger, avrättar och mördar sina politiska kritiker och motståndare, medan jag bekämpar regimer som förföljer, fängslar och mördar sina kritiker och oliktänkande. När en så djup och tydlig motsättning mellan oss föreligger anser jag att en dialog eller ett samtal mellan oss saknar all mening.

Brev till talmannen

Sedan en tid tillbaka har jag funderat över min roll som riksdagsledamot. Jag bär ett privilegium som är få förunnat: att representera Sveriges demokratiska styrelseskick. Det är i den egenskapen som jag skriver detta brev. Som folkvald politiker vill jag se till alla som ska representera landets medborgare likställs oavsett bakgrund, kön, trosuppfattning och samhällsställning. Jag är själv socialist och feminist med rötter i ett samhälle som ännu inte är demokratiskt. Mina politiska erfarenheter har formats av den bakgrunden. Som människa har jag ställts inför svåra val, jag har förlorat mycket på grund av min bakgrund, men jag har också vunnit insikter som jag kan utnyttja som riksdagsledamot.

Människor som kämpar för samma slags demokratiska rättigheter som bär upp vår riksdag avrättas, mördas, fängslas, torteras och diskrimineras i länder där termen demokrati används som ett skällsord. När jag tänker på mina vänner, kamrater, familjemedlemmar och tidigare landsmän inser jag att jag är lyckligt lottad. Jag lever i ett land som har givit mig och andra trygghet. Men det ger oss också chansen att kämpa för att lyfta förtrycket från människor som drabbas i landet som jag kommer ifrån och i andra länder som styrs av våldsregimer.

På grund av skilda erfarenheter finns det skillnader mellan mig och kolleger här i riksdagen. Vi kan ha olika ideologisk uppfattning. Så ska det vara i en demokrati. Men över partiernas skiljelinjer borde det finnas en enighet mellan oss om grunderna för mänskliga rättigheter. Från mitt perspektiv måste sådana värden sätta bestämda gränser för vad en riksdagsledamot får ägna sig åt om han eller hon har anspråk på att trovärdigt fullfölja ett demokratiskt uppdrag.

Vi vet nu att en ledamot före sitt inträde i Riksdagen kan begå handlingar som normalt skulle vara åtalbara och ändå inta sin plats som bärare av en demokratisk lagstiftningsmakt. Kent Ekeroth och personer i hans umgängeskrets har uppträtt med järnrör på Stockholms gator och verbalt misshandlat kvinnor, invandrare och muslimer. Polisen har valt att inte väcka åtal. Ekeroth har kunnat behålla sin plats i riksdagen. En annan av Sverigedemokratrenas toppmän, Stellan Bojerud, har hyllat nazister på nätet och under sitt eget namn gjort uttalanden på hatsajter som Avpixlat och Exponerat. Det ingår i hans ideologiska profil att han beundrar tyska SS-officerares våldshandlingar under andra världskriget.

Jag bär en fråga inom mig som jag vet att jag delar med många utanför Riksdagshuset, men säkert också med kolleger här: ska vi som vill kämpa för mänskliga värden och rättigheter dela bänkar med ledamöter som Kent Ekeroth och Stellan Bojerud? Ska vi stifta lagar som anger villkoren för Sveriges nutid och framtid utan att markera ett grundläggande avstånd till riksdagsledamöter som använder sin makt till att förnedra folkgrupper och kvinnor och begår handlingar som normalt skulle betraktas som brottsliga? Bär vi vårt demokratiska ansvar om vi väljer att tiga när en lagstiftare kallar människor för ”djur” och kvinnor för ”horor”?

Vilka signaler skickar vår lagstiftande församling till Sveriges medborgare när sådana personer kan fortsätta verka i Sveriges Riksdag?

Med vänlig hälsning,
Amineh Kakabaveh

”Staten måste ta över ansvaret för bostadsbyggandet”

Artikeln tidigare publicerad på SVT Debatt.


Staten måste ta över ansvaret för bostadsbyggandet

BOSTÄDER Vi har tidigare klarat av att förse befolkningen med bostäder, tack vare en social bostadspolitik. Den nuvarande regeringen har däremot slopat planering och kvalitet till förmån för marknaden. 248 000 unga vuxna är i behov av en egen bostad. Med riktade subventioner kan bostadskrisen lösas, skriver Amineh Kakabaveh och Stefan Lindborg. 

Hur ska vi få fart på bostadsbyggandet i Sverige – särskilt för studenter och andra unga vuxna?

Historiskt är det genom stora kommunala markförvärv, framsynt planering, noggrant utformade subventioner och hyresreglering baserad på besittningsskydd som den svenska bostadsförsörjningen klarats av. Detta var något som vi kan kalla en social bostadspolitik.

Den nuvarande regeringen har en helt annan modell. Marknaden ska sköta det mesta. Inget får störa de privata aktörerna. Planering och kvalitet ska slopas. Hyresregleringen ska urholkas.

Men subventionerna är kvar. Skillnaden är att de numera inte går till dem som behöver subventioner utan till dem som redan har det väl förspänt, som äger en bostad i någon form.

Vi har bett riksdagens utredningstjänst titta på hur subventionerna till bostadssektorn ser ut. Det stötte på vissa svårigheter eftersom vår offentliga statistik på detta område är undermålig. Men vi har fått fram flera intressanta uppgifter.

År 2012 beräknades den samlade skattereduktionen för bolån uppgå till 20,7 miljarder kronor. De samlade ROT-avdragen uppgick till 14,6 miljarder kronor. Tillsammans uppbar småhusägare och bostadsrättsinnehavare en årssubvention som uppgick till 35,3 miljarder kronor. Hyresgäster hade inga subventioner utan fick istället bidra till att täcka generella kommunala kostnader genom att de allmännyttiga bostadsbolagen levererar en avkastning på eget kapital som uppgick till 7,2 procent år 2012 för SABO-företagen, men som var större för Stockholmsbolagen (ej medlemmar i SABO).

Vad skulle bostadssubventionerna kunna räcka till om de i stället riktades till produktion och upprustning av hyresrätter, främst smålägenheter, för unga och studenter? Behovet är enormt. Enligt uppgifter från Hyresgästföreningen saknas drygt 160 000 lägenheter för unga vuxna, varav hälften för studenter. Vi har under de senaste åren erhållit rapporter och utredningar om ungdomars och studenters oacceptabla bostadssituation. Det finns 248 000 unga vuxna som är i behov av en egen bostad.

Vi i Vänsterpartiet har länge drivit frågorna ovan, men också frågan om en slopad fastighetsskatt för hyresrätter och studentbostäder.

Om man antar att en rimlig subvention för nyproduktion är 200 000 kr per lägenhet skulle 20,7 miljarder räcka till runt 100 000 lägenheter per år under en tioårsperiod, det vill säga lika många lägenheter som totalt byggdes under miljonprogrammet. ROT-pengarna 14,6 miljarder kronor skulle räcka till upprustning av ca 300 000 lägenheter per år utifrån ett antagande att det behövs 50 000 kronor per lägenhet och att upprustningen inriktar sig på energibesparingar istället för lyxrenoveringar.

Vi vill med detta räkneexempel visa att det finns förutsättningar att lösa bostadskrisen. Men det går inte att lappa och laga på det sätt vår nuvarande bostadsminister gör. Det krävs ett rejält omtag och inte minst att subventionerna riktas till dem som har behov av dem. Då är det studenter och unga vuxna som står i första ledet.

Vi i Vänsterpartiet och Ung vänster jobbar för Sveriges modell. En bostadspolitik med sociala mål är väl värd att försvara. Det förutsätter att vi bryter med marknadsanpassningen och att staten återigen tar ansvar för att det byggs hyresrätter som unga har råd att bo i.

Amineh Kakabaveh (V), riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson
Stefan Lindborg, ordförande Ung vänster

Mitt tal till minne av Chile-kuppen 1973

Militärkupper hörde till ordningen för dagen i Latinamerika under hela 1900-talet. Men har skakat oss som den som inträffade när general Pinochet tog makten och landets folkvalde president mördades. Kanske det genomförts blodigare militärkupper i Latinamerika, men till denna fanns två orsaker till att vi blev särskilt berörda. Den ena orsaken var arr under president Allendes tid hade så stora förhoppningar knutits. Man hyste ett så stort hopp om en bättre framtid. Läget såg ut att ljusna för landets fattiga. Kanske här fanns chansen till att med fredliga medel skapa ett socialistiskt samhälle. Det andra var att vi till följd av den moderna tekniken och den internationella uppmärksamhet som president Allende och hans regering fått blev praktiskt taget åsyna vittne till brutaliteten och grymheten hos kuppmakarna kring general Pinochet. Vi kunde se militärens blodiga framfart i TV och på film. Flyktingar strömmade ut ur landet som kunde berätta vad de sett och upplevt.

Från första början var general Pinochet världen över i folkens ögon inget annat än en simpel mördare och torterare. Men det fanns de som inte drog sig för att umgås i blodhundens sällskap – Premiärminister Thatcher och president Reagan för att inte tala om Milton Friedman, som av Pinochet inbjöds till att använda det chilenska folket som laboratorieråttor för sina ekonomiska experiment. Och Milton Friedman accepterade villigt och förvandlade landet ett fattighus, där de allra fattigaste drabbades hårdast. De tyska nazisternas främste ekonom Hjalmar Schacht fick schavottera och bli dömd i Nurnberg. Milton Friedman fick Nobelpris.

Inget varar för evigt. Även Pinochet tvingades att retirera. När hans stjärna började dala och hans inflytande minskade. När han blev en barlast även för sina yttersta uppdragsgivare visade sig denne blodbesudlade militär vara en ynklig simulant som spelade sjuk för att vinna sympati.
Men Pinochet bar inte ensam ansvaret. Militären i sin helhet och de högsta befälen i synnerhet bär ett stort ansvar för vad som mördandet av arbetare, socialister, kommunister och andra vänsteraktivister och för den vettlösa ekonomiska politik som fördes årtiondena efter militärkuppen. De politiska högerkrafter bär på ett stort ansvar – och de bär det än idag. En del högerpolitiker har ”bett om ursäkt” för vad som hände i Chile på 70-talet. Vad man måste kräva är att ansvar utkrävs av dem som mördade och torterade. Med dagens ögon sett och med dagens terminologi benämnda var de ju faktiskt inget annat än – just det – terrorister. Och terrorister som agerade med stöd av USA.

Lidandets historia är emellertid inte slut i dagens Chile. Från Pinochets tid finns förtrycket av Mapuche-folket kvar på den politiska dagordningen. Företag, militär och polis och ett korrupt domstolsväsende i förening förtrycker denna del landets ursprungsbefolkning – berövar dem deras jord, förföljer och fängslar oppositionella, Pinochet är borta, det pågår en ännu bräcklig demokratisk utveckling sedan flera år, men kampen är inte slut. Vi har mycket kvar att göra.

Kommentarer om Iran (in English also)

Hej kära läsare,

Jag försöker att vara aktiva via sociala medier, även om det ibland innebär att man inte hinner vara lika flitig när det gäller längre artiklar. Nedan finner ni dock några kommentarer rörande det kommande valet i Iran, som efter mer än tre decennier fortfarande styrs som en religiös diktatur.

Scroll down for the article in English, which was requested by the Canadian Embassy in Sweden


Valet i Iran skedde i skuggan av den omvälvande händelseutvecklingen Mellanöstern och Nordafrika och som ingen vet hur en skall sluta. Den har inte inneburit någon lösning på folkens svåra problem i regionen. Folken i Mellanöstern saknar alternativ till de störtade regimerna. Politisk islam, som där försöker manövrerar för att öka sitt inflytande, innebär ingen lösning. Som i Iran, där politisk islam praktiserats betyder bara bevarat kapitalistiskt ekonomiskt system med stor arbetslöshet och växande korruption ideologiskt rättfärdigat med intolerant islamistisk fundamentalism kombinerad med brutalt politiskt förtryck. Motsättningarna i samhället fördjupas och konflikterna ökar.

Den nuvarande presidenten, Mahmud Ahmedinejad, kan inte bli omvald. Han lyckades i förra valet bli omvald tack vare en odemokratisk valordning, där väktarrådet utestängt kandidater från att delta med motiveringen att det inte var tillräckligt goda muslimer samt med hjälp av omfattande valfusk.

I den svenska riksdagen är det uppenbart att inget parti gillar den iranska regimen. Våra regeringar har dock alla i årtionden inte låtit sig generas av ett växande handelsutbyte med Iran. Ett handelsutbyte som med hjälp av ett mycket abstrakt och verklighetsfrånvänt resonemang rättfärdigas med att goda affärer med Iran kan tänkas påverka regimen i en något mer tolerant och mänsklig riktning. Verkligheten är dock den motsatta. Regimen använder detta utbyte i syfte att stärka sin legitimitet. Den iranska regimen har i 30 års tid visat att den är totalt ointresserad av dialog och helt okänslig för kritik utifrån. Den är nyckfull, opålitlig och skyr inga medel när det gäller att behålla makten. Den svenska Iranpolitiken präglas av en egenartad kombination av politisk naivitet, misslyckade försök till diplomatisk smartness och cynism när det kommer till ekonomi och handel.

Starkt missnöje men inget program

Men de två stora politiska partierna i Sverige är minst sagt oklara i sin syn på de oppositionella krafter som finns i Iran. Både socialdemokrater och moderater har vurmat för Mujahedin, som är en makthungrig islamistisk organisation som ser sig som en konkurrent till den härskande regimen och som per automatik ser sig som den nuvarande regimens efterträdare. Den är demokratiskt ytterst tvivelaktig.

På senare år har emellertid intresset för de stora svenska partierna, särskilt socialdemokraterna, riktat sina blickar mot den rörelse som kallas för Gröna bandet. Hur väl organiserad denna rörelse är det ingen som vet. Men under protesterna mot hur det senaste presidentvalet gick till blev det klart att Gröna bandet var en löslig och spontan missnöjesrörelse – en folklig resning. Den saknade en anständig ledning. Men det fanns genast ett antal mindre anständiga politiker som gärna ville gripa tillfället i flykten och kidnappa rörelsen för egna syften – den mesta framträdande av dem var MirHussein Moussavi. Han är den av Khomeinis ministrar som efter Iran-Irakkriget gav order om att tiotusentals politiska fångar avrättades.

Obskyra kontakter

De som stödjer Gröna bandet skall veta att man stödjer en folklig missnöjesyttring och inte någon organisation som står för något alternativ. Skulle den iranska regimen störtas genom en kraftfull folklig missnöjesyttring finns det ingen inom det Gröna bandet som kan stå presentera dess program. De enda organiserade oppositionella krafter som finns är de fria och självständiga fackföreningar som kämpar för sina rättigheter, vissa grupper inom studentrörelsen och underjordiska nätverk bland kvinnor. Dessa är idag svaga förföljs av regimen.  I världen utanför Iran har deras kamp uppmärksammats på en del håll. Den svenska arbetarrörelsen kan dock inte sägas ha gjort det tillräcklig grad.

Inom socialdemokratin har man fortsatt att odla illusionen att man kan påverka regimen med dialog med regimen och dess företrädare. Förra året anordnade t.ex. Palmecenter ett halvhemligt seminarium för västvänliga och USA-stödda oppositionella iranier i Stockholm. Men också nyligen riksdagsseminarium som sossarna och moderaterna var på sitt håll med exil oppositionella  alltifrån Shah-anhängare , liberaler, nationalister och konservativa.  Syftet med seminarierna var tydligen att reda ut hur Iran ska demokratiseras. Bland de medverkande fanns en brokig samling av rojalister, liberaler, nationalister och republikaner, klanledare m.m. Flera av dem har i praktiskt taget inga kontakter med eller något inflytande i dagens Iran.

Bland de inbjudna och närvarande återfanns dessutom Muhsen Sazghar, grundaren av det iranska revolutionsgardet (Spai Pastaran). Han bär ansvaret för en lång rad brott mot mänskliga rättigheter.

Han är ansvarig för blodiga operationer i Iranska Kurdistan, Turkemensahara och Khuzestan. Sazghar är en mördare och torterare som är skyldig till många studenters, kvinnors, arbetarledares och vänsteraktivisters lidande och död – alltså en förbrytare som borde ställas inför Internationella brottsmålsdomstolen.

Vore det inte rimligare att riksdagens två största partier, i all synnerhet socialdemokratin, ägnade sig åt att söka kontakt med och ge stöd till de organisationer som verkligen bekämpar den iranska regimen istället för att föra en meningslös dialog med i demokratiskt avseende obskyra organisationer eller när det gäller människorätten kriminella krafter inom den iranska regimen, som ändå struntar blankt i vad motparten i dialogen säger?


When you look upon Iran you must at first put a few but important questions and find the correct answers on them. You must ask: Who is in power in Iran? And who is not! On what political, social or military base is the governing power founded? What methods does the regime use in order to stay in power.

In Iran there is no freedom of expression, no freedom of the press or other media. Criticism or opposition against the regime is not allowed. If you oppose the regime you will be punished hard – often extremely hard. Your criticism can easily be classified as thoughts or ideas which are “against God”. For a crime “against God” you can be sentenced to death. If you want to stay alive keep you mouth shut!

But if there is no freedom of expression there are no legal possibilities to act politically.

But are not there elections, an elected president and an elected parliament and an elected government?

Yes, they are elected, but who nominated them. It was not the people. The candidates who were introduced to the people were not elected they were selected. They were selected by the Council of Guards – a small group of mullahs. If you are not regard by them as a good Muslim they will expel you from the list of candidates. In the very end there will be very few candidates left on the list of the very best Muslims. And those who have appointed these people are people who regard themselves as the absolute best Muslims in Iran.

But there is not only a Counicil of Guards, there is also the Spiritual leader, ayatollah Khamenei, who is the greatest interpreter of the Koran and Gods will. Without his will nothing can be done.

The Iranian regime must be regarded as clerical dictatorship not as a democracy. But the parliament – it is often said that there exist a great deal of reformists in the parliament.

That is correct. But what program do they have? Do they want Iran to be a real democratic state? No not at all. They want some changes in – perhaps opening the marcet toward the EU,  but they do not want to change the system – they want to keep it. Followers of the Iranian government and the followers of the reformist fraction in the parliament have different ideas but none of them wants real political democracy.

Thinking of this – that none of them wants real political democracy – I can not see any important change in the regime when it comes to democratic and democratic rights. Governmental circles of power and the reformist have however one thing in common – they want stay in power or conquer it for their own purpose and privileges.

During the elections 2009 there were big popular demonstrations against the manipulations of the election process. . The people who took part in the demonstrations called themselves The Green Ribbon. It was a spontaneous uprising without decent leaders with a clear program on what type of change they wanted. They were only united against the regime. Some undecent leader among the so called reformists tried however to kidnap the uprising an use it for their own purpose, like Hussein Mussavi. As minister during ayatollah Khomeini and after the Iran-Iraq war he was responsible for the murder of some ten thousand defenceless political prisoners. Mussawi however did not succeed. Today he is in house arrest.

I have no illusions when it comes to the new president Rohani. It was not the earlier presidents Rafsanjani and Ahmedinnejad who made the decisions. It was the Council of Guards and ayatollah Khamenei. He was the one who in the end decided everything. And this will not be changed.

Khamenei and the leading clerical clique in Iran have very deformed picture of the world outside Iran. At he same time they know that they have methods and instruments to stay in power and they have no scruples in using them (torture and murder) in great extent.

For 30 years the western world has tried to have a dialogue with this clerical clique. And absolutely nothing has happened. In a way you can blame USA for this. It was a bitter loss to lose such a true ally as the shah Reza Palavhi, US government and it reacted diplomatically clumsy and gave ammunition to the anti-west and fundamentalist powers in Iran. Then they supported Saddam Hussein during the Iran-Iraq war. They boycotted Iran economically. All these circumstances did not create a good atmosphere for dialogue.

Europe on the other hand wanted a real critical dialogue. But was it possible for Iran to believe in such a dialogue? Europe was so close connected and influenced by the USA. The commercial exchange between Iran and Europe expanded. The blockade against Iran was not as strict as the one USA had proclaimed.

The Iranian regime preferred however not to listen to the criticism from Europe. It has instead used the commercial exchange to strengthen its legitimacy in the outside world. Inside Iran the sanction has been used by the regime to paint a picture where Iran as a state is threatened from hostile powers from outside.

For more than 30 years this so called dialogue has went on without any result at all. The regime does not respect democratic and human rights at all.

There is noone who has a clear picture of the resistance against the regime today. There is of course no legal opposition party. There are some illegal parties but how strong they are is difficult to say. For a long time there have been illegal political parties active among the Kurds in the north of Iran like KDP and the socilalict movment Komala.  For the moment there is a split among them. The most vital resistance inside Iran today seems to come from the clandestine trade unions and student organisations. They work under very difficult circumstances.

During this election we have not seen anything like the The Green Ribbon. That opposition seems to have been dissolved.

It has been interesting to see what media has written and talked about during the election campaign. Media has given great attention to the economy, which is in total chaos. The unemployment is enormous, inflation is running, corruption is widespread, enterprises do not pay their workers a.s.o. This is naturally true, but it has bet described on a very abstract level. Rohani is said to be a person who has been unsatisfied with Iranian economic development and media try to present a picture of hope connected to his person. But that hope is very small. Perhaps it does not exist at all. The president does not decide what shall be done. It is the Spiritual lead, Khamenei who decides what shall be done and he does not care about the people at all. He and his clerical colleges is only interested in the power of their own.

So why does not western media focus on the situation of the people. Why do not they examine for example on the totally corrupt court system with totally incompetent judges. Why do they not describe the terrible situation of the women in Iran. In these issues not very much ha been written and talk about. Like mony other countris in Meddle East women´s life in Iran is terrible and is getting worse. But in media in the west the situation of the women was only used as an instrument in the propaganda for something else – for example an military intervention in order to put a west-oriented regime into power. (When that was done everybody ha sforgotten the women.).

If media tried to describe the concrete conditions of the workers, the students, women and children in stead of focus on abstract figures of economic growth we should know more of what is going on in the Iranian society.

When it comes to the question of the possibility of an Iranian nuclear bomb the situation is complicated. First of all the Iranians deny that they are going to build a nuclear bomb, but then the Iranian regime will of course say to the USA and other countries who do not believe in Iranian proclamations: You should be the very last one to come to us and moralise and criticise us – you who are the strongest nuclear power in the world. And why don´t you criticise Israel, who already has built a nuclear bomb. And why not criticise Pakistan, where there is a terrible political chaos which has went on for decades. The situation Pakistan is very dangerous. But you have cooperated with all kinds of regimes in Pakistan, of which some even have had intimate connections with the Talibans in Afghanistan..

As long as the western world does not do anything to show its willingness to do something serious when it comes to nuclear disarmament the Iranian regime will go on to make trouble for the inspectors from IAEA and perhaps go on with their nuclear efforts and perhaps one day tell the world that Iran is a nuclear power like US, UK, France, Russia, India, Pakistan and China.

To conclude: Dialogue is difficult, but the first thing you must think of when you start one you must look at yourself and look for if there is something that must be done at home before you enter it. And that must be done on both sides in the dialogue. The main contradictory parts in this dialogue give the impression that none of them are especially interested in self-criticism, which make things difficult.

”Att leta syndabockar löser inte grundproblemet”

Artikeln publicerades idag på SVT Debatt.

”Att leta syndabockar löser inte grundproblemet”

FÖRORTSKRAVALLER Det höjs röster om att gripa och straffa de som medverkat i de senaste veckornas kravaller. Men att utse syndabockar löser inte grundproblemet. Vi kan inte längre ignorera effekterna av vidgade klassklyftor, könsdiskriminering och rasism. Enstaka projekt för att ta krafttag mot våldet räcker inte – vi måste åter ge de unga förtroende för det samhälle som har svikit dem, skriver Amineh Kakabaveh och Ekim Caglar från organisationen Varken hora eller kuvad.

Efter upploppen 2005 i Paris besökte några av oss i organisationen Varken hora eller kuvad staden och dess förorter där vi diskuterade integration, jämställdhet och antirasism. Det rådande samhällsklimatet oroade oss. Vi såg tydliga paralleller till vad som höll på att ske i svenska storstäders förorter. Vi påpekade redan då den tickande bomb som fanns i våra förorter. Tyvärr fick vi och många andra rätt.

Gällande lagar och regler för ett rättssamhälle bör de följas när det gäller de senaste dagarnas händelser. Det har höjts röster som kräver krafttag mot vad som skett i Husby. Men vilken sorts krafttag? Att tillämpa och följa rättstatens principer, det vill säga gripa och utkräva ansvar av de personer som gjort sig skyldiga till vandalisering, löser dock inte de problem i området som är upphovet till upploppen.

Att enbart leta efter förövarna under upploppen innebär man prioriterar att peka ut syndabockar. Det innebär att man förtränger eller struntar i hur verkligheten ser ut i våra storstäders förorter, att man bortser från den höga arbetslösheten, den allt snabbare sociala nedrustningen, den försämrade sjukvården och en bostadspolitik som leder till fördjupad segregation och förslumning. Vårdcentralerna är få i förorten men desto fler i Stockholms innerstad. Utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsföretagen har medfört spekulation rörande boenden när det rör sig om något som borde vara en social rättighet. Utförsäljningen av sjukhus och skolor har inneburit svindelaffärer och för skolornas del till lärarbrist och utarmning när det gäller pedagogiska resurser.

Om man verkligen vill komma åt roten till det onda handlar det om gamla synder som inleddes för decennier sedan.

Sociala utmaningar möttes med nedskärningar inom skola vård och omsorg. Detta inleddes redan under socialdemokratiska regeringar men de har förvärrats och fördjupats under det borgerliga styret som kompletterat den med privatiseringar och utförsäljningar för att kunna sänka skatter.

Det som hänt nu är varningssignal om att det finns starka sociala spänningar i det svenska samhället som inte kan avhjälpas med polisingripanden utan kräver en helt annan politik än den som förts gentemot storstädernas förorter. Det går inte längre att förtränga vidgade klassklyftor, könsdiskriminering och rasism. Det går inte att lita på att (den sällan ifrågasatta) marknaden klarar av dem. För det gör den inte. Tvärtom.

Integrationspolitiken måste syfta till att ge alla ett fullständigt medborgarskap i den meningen att alla behandlas lika oavsett kön, klasser och etnicitet. Vi är medborgare, inte kunder vars plånbok, kön eller hårfärg ska styra våra förutsättningar i samhället!

Det finns en rad olika hinder som gör att de medborgerliga fri- och rättigheter som erkänns genom konventioner och lagstiftningar i minskande grad praktiseras i verkligheten. Klassklyftorna vidgas. Löneskillnaden mellan könen ökar. Främlingsfientliga krafter är på frammarsch.

Utmaningen nu består i att man unga människor i förorten idag måste ges möjlighet att klara av skolan så att man kan skapa sig en försörjning, förmå föräldrarna att ta del av barnens problem och upphäva diskriminering på arbetsmarknaden, bekämpa patriarkala strukturer som förtrycker unga kvinnor och få dem alla att delta i formandet av det svenska samhället. Och då räcker det inte enstaka projektbaserade satsningar eller olika ”krafttag” mot våld. Det handlar om att åter ge unga förtroende för det samhälle som har svikit dem.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad
Ekim Caglar, styrelsemedlem Varken hora eller kuvad